15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

2 augusti, 2017
3 comments

Små saker

Jag vet liksom inte vart jag ska börja. Hur berätta om rädslan, våldet och förtrycket utan att göra någon ledsen. Arg. Upprörd. Vilka ord ska användas. Hur måste de sägas och framförallt [hur måste de höras av de öron som tar emot?]

Det skulle kunna handla om sådant som att försöka förklara hur det är att vara tjej, kvinna, mamma för någon som vuxit upp som kille och sedan stått i normens öga som man i ett samhälle byggt av män för män.

”Jo du vet kära make, det började när de satte mig mellan Pelle och Kalle i klassrummet för att de bråkade så mycket och jag var tyst. Sen fortsatte det med att de vuxna förklarade att kärlek är våld. Och vet du vad? Tonårens vidrigheter fick mig att inse att det allt för ofta är sant.”

Jaha, oj. Kan du skicka kaffet?

”När ni män säger, eller jag menar inte alla män förstås, att ni aldrig märkt något problem. Då är det för att män inte går fram till er på krogen och undrar varför ni tjejer sitter ensamma fast ni inte alls är ensamma för ni är ju med varandra. De (inte alla männen) säger att du är vacker, de vill bara prata, du försöker le och vara trevlig trots att du vet exakt vad som kommer att hända om en liten stund. Bara om en liten stund. Det är inte första gången. Det är miljonte gången. Det är vardag för dig och dina vänner. En hand på låret. De älskar kvinnor och när du säger nej jag är inte intresserad då säger de ditt jävla luder. Du har lurat mig. Varför log du sådär om du inte vill något mer varför pratade du varför finns du här om inte för min skull…”

Fan någon borde skjuta de där asen. Titta här i tidningen står det om en våldtäkt, ett mord och en misshandel. Kan du skicka smöret älskling?

”När ni läser om de där sakerna som drabbar någon annan kvinna så är det för långt borta från er verklighet för att ni ska förstå. Skräcken när jag går på en mörk gångväg, stjärnorna som lyser och kylan som tränger in genom för kalla kläder och för höga klackar. Händerna som vitnar när de håller hårt om nycklarna. Varför tog jag inte taxi. Varför gick jag själv. Varför kan jag inte höra något annat än min egen puls som bultar för högt. Jag ser en svartklädd man en bit fram vid tunneln. Han är är säkert en av inte alla män så det är lugnt. Nu ska jag inte vara rädd för det är kränkande för inte alla män när jag är rädd. När jag är rädd för att bli dödad, slagen, våldtagen.”

Jag förstår. Någon borde göra något åt saken. Nu åker jag till jobbet.

”När vi blev föräldrar förändrades min syn på ansvar. Jag förstod på en gång utan att någon behövde säga det att jag alltid ska finnas där. Ingen behövde be mig om det, ingen behövde lära mig. Barnens liv och välmående ligger alltid på mina axlar. I det ingår att ordna livet och vardagen så att de mår bra. Veta vart deras borttappade grejer finns. Resa mig upp och hjälpa till med något hundra gånger när jag egentligen vill dricka kaffe, prata med en kompis, sitta på en filt. Läsa en tidning. Gå på toa. För dig verkar det inte lika självklart?”

Överdriver du inte nu?

”När vi ska planera tillsammans betyder det i praktiken att jag måste be dig om att göra saker. Jag måste följa upp om det känns ok för dig. Jag måste initiera varje samtal som handlar om fördelning och ansvar. Om jag inte gör det så blir konsekvenserna helt orimliga för vår familj. Du blir arg för att saker går fel när du inte tänkt efter innan. För att något är glömt. För att barnen blir ledsna. Vi kan aldrig prata om det för du bemöter varje försök till förändring med att säga att jag är negativ. Att jag söker efter fel. Att jag aldrig är nöjd.”

Oj ursäkta. Varför är du tillsammans med en idiot som mig då?

”För att jag älskar dig?”

Men varför klagar du så mycket hela tiden. Jag klagar aldrig på dig ju?

”För att jag vill leva jämställt?”

Kan vi inte bara var nöjda.

”Nej det fungerar inte så.”

Feminism    Livet
17 juli, 2017
3 comments

Den heliga modern, alkohol, Cannabis och objektiva fakta

Ni vet att ett viktigt syfte med den här bloggen är att fundera över faktorer som gör att våra liv ofta är ganska ojämställda trots att ”alla” vill leva jämställt.

Många av er som läser tycker nog att det känns både rimligt och rättvist att dela på ansvaret för hem & hushåll, om ni har barn kanske dela på föräldraskapets bördor och glädjeämnen. Det är så himla lätt att SÄGA självklara saker. Som att det är självklart att dela och hjälpas åt. Men i verkligheten är det lika svårt för någon som aldrig tänkt eller tränat på beteendet att ansvar för emotionellt arbete eller projektledarrollen som det är för vissa av er att föreställa er att kläder som signalerar flickighet kanske inte är djävulens påfund? Jag kommer att skriva mer om det framöver men först måste vi prata om sådant som inte går att prata om.

Det finns ingenting som är objektivt, vi är alla summan av våra tänkta tankar.

Tillsammans (på samhällsnivå) har vi bestämt att det som anses ligga ganska nära någon slags objektiv sanning är att mäta & räkna. Att titta på stora grupper,  populationer eller som det ofta kallas i tex feministisk forskning, strukturer.

Men det finns språkliga hinder för att vara FÖR objektiv. Ett supertydligt exempel är professor Agnes Wold. Hon kör strikt på objektiva forskningsdata, läser stora forskningsöversikter och säger sedan EXAKT det siffrorna säger. Det här borde anses vara höjden av objektivitet och vetenskapligt tänkande. Men.

DET ÄR INTE POPULÄRT. DET FUNGERAR INTE.

Att säga att det är ”ok att dricka något glas vin under graviditeten” går emot allt vi någonsin lärt oss. Åtminstone har jag aldrig hört något annat än att det är en fullständigt sinnessjuk och horribel grej att göra. Det finns så mycket moral, rädsla, hot och skam inbyggt i vår syn på detta. (Typ det mest tabubelagda i vårt samhälle att som mor riskera att skada/döda sitt eget barn.)

Det som vi egentligen vet är närmast den objektiva sanningen, det vill säga att det inte finns någon forskning som visar att några få glas vin under graviditeten ger fosterskador spelar ingen roll. Hotet upplevs ändå för stort. Det är ok att att ha ”råkat dricka” om du inte visste att du var gravid (det är nog både en och annan som gjort det) men OM du visste och ändå gjorde det, då jävlar.

Således blir Agnes Wold omtalad som en ”galen, livsfarlig lögnerska. Den största idioten som någonsin vandrat på jordens yta.” etc etc. Inte bara av de vanliga jättearga männen utan även av feminister och andra kvinnor.

Jag har ett annat exempel, det är en kille Amir Englund, som forskar om Cannabis, exakt samma sak. Spelar ingen roll hur många studier han visar. Korrekta siffror och viktig forskning om Cannabis. Det är INTE gångbart eller populärt, och många normalt sett akademiska personer stänger av. Vägrar lyssna.

I vår kultur är det ok att dricka alkohol (förutom när du är gravid då ;)) men LIVSFARLIGT ATT RÖKA CANNABIS!!!! Spelar ingen roll vad forskning & statistik visar. För VI VET och KÄNNER att det är fel.

Det är nästan omöjligt att prata & diskutera utanför det som kallas en normativ diskurs.

En språklig sanning som är etablerad på samhällsnivå.

Att ändå göra det innebär ett pris. Att ses som en lögnare eller som en samhällsfarlig person. Att bli bespottad. Som Ellen Key. Eller Kerstin Thorvall. De hade viljan att vara modiga på sin tid. Bägge blev i princip landsförvisade. Det fungerade inte att prata/ skriva som de gjorde. Det var inte gångbart. Inte populärt. Men de gjorde det ändå.

Så därför vill jag passa på att säga tack för att du vågar Agnes Wold.

Feminism    Föräldraskap    Psykologi
14 juli, 2017
5 comments

Att kliva ut genom fönstret på glas är dumt

Eftersom jag tar omröstningen om kommande ämnen EXAKT lika seriöst som flygplansinformationen ovan så redovisar jag nu resultatet från gårdagens inlägg:

Tveklös vinnare med 7 starka röster blev:

Nummer 10. Små saker som känns omöjliga att prata om i en relation (det verkar sinnessjukt)

FUCK!!! Det är ju ett jättespännande ämne så jag fattar att ni är nyfikna, men eftersom jag inte kan prata om de här grejerna kommer det här ju att bli sjukt awkward att skriva om det i en offentlig blogg. Haha där fick ni mig. Jag kommer såklart att skylla på er om det resulterar i skilsmässa. Hehe. Återkommer.

Feminism    Relationer
13 juli, 2017
7 comments

Vad ska jag bråka om härnäst?

—

Det känns som att jag tappade farten, fast det är ju inte sant för jag hade väl ingen vidare fart i bloggandet innan heller. Ibland är det nyttigt att få stanna upp och känna på sådant som tar ont. Tankarna vill gärna gå i riktningen att jag tar en bloggpaus, fast jag vet att det bara är något slags flyktbeteende. Och ni är så många som peppar, stöttar, mailar och berättar så himla fina grejer om er själva, om era liv och att ni tycker om att läsa det jag skriver. Jag blir så stolt att jag nästan skäms. Så där är det lättare att bara bestämma sig för att fortsätta. En stund till. Den stund som är nu. Vad som händer sedan får vänta till dess.

Djupt andetag. Nu kör vi. Peppen!

Jag har en lista med grejer som jag hade tänkt skriva om, typ som rubriker. Ni kan få den stora äran att hjälpa mig att välja vad jag ska försöka skriva (bråka/provocera/jiddra/fundera/analysera) mer om framöver:

  1. Förtryck strukturell diskriminering vs individer
  2. Rädd att göra/säga/ tänka fel
  3. ”Stresstålig”
  4. Hemmet, inredning och ojämställdhet som tar nya former
  5. Koll på detaljerna (Varför? Är det ens bra?)
  6. Porr/ prostitution
  7. Säga ifrån/ vara tydlig/ vara rak (=inte alls populärt i verkligheten)
  8. För ”snygga” feminister
  9. Stress (en I-landsfråga?)
  10. Små saker som känns omöjliga att prata om i en relation (det verkar sinnessjukt)

Ja men typ så. Jag fattar om rubrikerna i sig kan rymma väldigt mycket, men det är ämnen/ teman som varit aktuella i min hjärna senaste veckorna hehe. Jag lovar att jag tänker på andra saker ibland också.

Nu ut i sommaren med skrikande, bråkande, jobbiga och alldeles, alldeles underbara barn. <3

Feminism    Livet
10 juli, 2017
4 comments

Kläder, kontext och maktordningens språk

Jag blev visst inte riktigt klar med min rant om barnkläder igår.

Jag skulle vilja leka med tanken att kläder påverkar barns beteenden och i förlängningen hela samhället. Vilka kläder är det då som är problematiska? Ja det MÅSTE väl enligt all logik i sådana fall vara så kallade ”pojkkläder” (stora och vida i passformen, mörka färger och tryck med bilar, monster, maskiner).

Ni vet ju hur statistiken ser ut. Våld, sexualbrott, ta sig fram på andras bekostnad. Skita i att vara föräldraledig med sina barn, inte ta hand om hem och hushåll. Inte ha förmågan att sätta andras behov framför sina egna. Ta livet av sig istället för att söka hjälp. Känna sig ensam, inga nära vänner. Röstar på SD.

De kläder som vi då ABSOLUT borde se till att alla ungar (oavsett kön) bär är då så kallade ”flickkläder” (tighta och lite insydda, färger som rosa, lila, rött med glitter, djur blommor och puffärmar). De här kläderna verkar påverka folk till att bli lite mer som kvinnor: Ansvarstagande, våldtar inte, tar hand om barn, gamla, partners samt hem och hushåll. Har vänner, söker hjälp när de mår dåligt. Röstar på miljöpartiet.

När vi inte längre lever i ett manssamhälle tror jag föräldrar kommer att säga så här:

”Hur fan kan de sy de så kallade pojkkläderna sådär stora och oformliga, tänk på hur det skadar de stackars små pojkarnas förmåga att sitta stilla och lägga pärlplattor och pussel.”

Jag håller för övrigt INTE ALLS med om att tighta och insydda kläder hindrar rörelseförmågan. Även om jag inte gillar anekdotiska exempel så har jag under  mina 14,5 år som förälder (till 3 barn av olika kön) en (!) gång märkt att ett par byxor inte var så himla bra att röra sig i och det var tadaaaa :

MANCHESTER-JEANS!

Kan i och för sig ha varit att de var lite för små också, men de var verkligen kassa. Minns för övrigt att jag hade ett par röda manchesterjeans som jag hatade när jag var liten (det frasade sååå irriterande när jag gick). Ursäkta nu gled jag bort från ämnet. Men för att fortsätta så har jag aldrig upplevt att kläderna från tjejavdelningen på något sätt har hindrat något barn från att röra sig. Däremot har jag under mina 14,5 år som förälder gång på gång märkt att vuxna i barns närhet väldigt ofta hindrar barn från att röra sig:

”Akta dig, det där är farligt!” ”Usch så du smutsar ner dig nu, gå in och tvätta av dig!” ”Nämen har du lekt i leran med de nya kläderna” och så vidare i all evighet. Och vet ni vad? Det verkar som att vuxna behandlar pojkar och flickor olika??!! Vad är det??? Är det kläderna som påverkar de vuxna så mycket, eller är det kanske så att kläderna bara är en manifestation av ett samhälle som är helt GALET, könsbinärt och patriarkalt från minsta byggsten?

Måste nu erkänna: Jag är tämligen ointresserad av barnkläder. Jag tror inte att kläder i sig påverkar beteenden. Jag tror att vår kultur, där kläder är en del påverkar oss alla. Men det jag är intresserad av är HUR och VARFÖR vi pratar på vissa sätt. Ni vet MAKTEN i språket.

Språket som gör att vi alltid ojar oss över små flickor och alla deras bekymmersamma kläder, intressen och utseenden. Språket som gör att små pojkar och deras kläder beskrivs som härliga och frigörande, trots att vi alla vet att de som behöver förändra sina BETEENDEN är män i det här samhället. HUR GÅR DET IHOP?

Ni som är övertygade att tighta och åtsmitande kläder hindrar rörelseförmågan (och att det INTE ALLS handlar om att de kläderna har blivit kodade som ”tjejiga”). Ta en titt på några elitidrottare:

 

Tighta, åtsittande och och inte stora, pösiga och robusta för 5 öre. Få av er skulle komma på tanken att oja er över hur de här kläderna påverkar rörelseförmågan?

Kontext mina vänner är svaret här. Barn  med tighta kläder som signalerar femininitet = BEKYMMER (dåligt, icke-önskvärt, problematiskt, hämmande, passiviserande, fånigt)

Vuxna med tighta kläder som signalerar elitidrottande = INTE ETT BEKYMMER

Så till sist klä era barn som ni vill efter tycke och smak.

Men glöm aldrig att könsmaktsordningen sitter i språket och inte i kläderna.

 

 

Feminism    Föräldraskap
9 juli, 2017
4 comments

Färger kommer och går- men kvinnoförakt består

Vissa saker förändras och andra inte. Eller det är som att allting förändras och samtidigt kan vara exakt likadant.

Nu undrar ni förstås vad jag pratar om och (lite oväntat kanske) handlar det om barnkläder. Det är en av mina akilleshälar och jag har så svårt för diskussionen som ofta följer i kölvattnet när barnkläder ska ”debatteras”. Ni vet när kläder som är feminint kodade förlöjligas, och på ett sådant där väldigt oreflekterat sätt speglar hela det här samhällets normativa förakt för femininitet [kvinnor, flickor, tjejer].

Typ folk som ska vara genusmedvetna och bara:

”Jag jag ville ha en röd/ rosa tröja till lilla Ludvig men då fanns det bara med puffärmar och glitter, så himla sjukt.”

Grejen är att det är EXAKT lika idiotiskt att säga en sådan sak som att säga:

”Jag skulle då ALDRIG sätta på min pöjk rosa kläder.”

Eller idiotiskt och idiotisk, folk gör väl som de själva vill med sina ungars kläder, men båda sakerna speglar på ett så otroligt tydligt sätt genusordningen (Hirdman). Det vill säga vikten av könens isärhållande och hierarkin där femininitet, och allt som förknippas med flickor anses dåligt, problematiskt, löjligt och så vidare. Jag stör mig otroligt mycket på att folk som tror att de är medvetna, inte är medvetna om att:

”Färger kommer och går- men kvinnoförakt består.”

Ett av våra barn hade klänning varje dag året runt tills hon blev kanske 4-5 år någonting. Hon klättrade, cyklade, busade och grävde i jorden efter maskar i sin vinröda klänning. Den höll för alla påfrestningar, jag tror fasen att den ligger kvar i något förråd någonstans. Vårt yngsta barn just nu har ofta mjuka byxor, de går sönder hela tiden. Det är som det är, vi lagar och köper nya efter hand. Men poängen, poängen hörni är denna:

Det är inget fel på att klä sina ungar med klänningar, paljetter, puffärmar och glitter oavsett kön på ungen förstås. DET ÄR BARA KLÄDER (och ja ett litet tips om ni bor i Västerbotten är overall, mössa och vantar också en bra grej vintertid.)

Om jag känner på mig rätt så kommer nu någon att känna sig nödgad att skriva:

”Men det är ju så HIMLA mycket bättre med robusta snickarbyxor och mörka färger och bla bla bla bla (förlåt att jag raljerar i förhand).

Nej det är faktiskt inte så himla mycket bättre.

Men ni är också påverkade av synen på att allting som män och pojkar bär, gör, säger, tänker är lite bättre och mer

[naturligt/ normalt/ önskvärt]

än det som kvinnor och flickor bär, gör, säger, tänker.

Dagens hårda (men vänliga ) råd bli alltså detta, SLUTA MED DET NU. Eller rannsaka åtminstone era känslor, tankar och behov kring varför ni klär, gör eller säger saker ett varv extra nästa gång ni diskuterar barnkläder.

Feminism    Föräldraskap
                             
8 juli, 2017
2 comments

Inget nytt under solen men vi är i alla fall extremt jämlika!

Ni vet att hur vi pratar har betydelse för hur vi förstår världen? Vissa saker som sägs anses så självklara och normala att vi knappt märker hur de bygger upp en väv av så kallade sanningar om världen, om kvinnor och män, om kön generellt och miljoner andra grejer.

Vissa saker som sägs får också en självklar status. Jag tänker på den svensknordiska diskursen om att vi redan är jämställda på alla sätt och vis. Eller egentligen är nog den mest problematiska diskursen den som säger att:

”Kön aldrig har betydelse”

Ni vet alla har samma förutsättningar och misslyckas någon beror det på individuella tillkortakommanden och aldrig någonsin på strukturella faktorer kopplat till kön. Det är ju tokigt eftersom alla siffror och all forskning visar på motsatsen, det vill säga:

”Kön har alltid betydelse”

Jag mötte en man i vintras som glatt slängde ur sig att han inte fattar den här jämställdhetsgrejen eftersom han verkligen ”Bara ser individer”. Jag fascinerades av hur samme man bara några minuter senare slängde ur sig saker som:

”Typiskt kvinnligt kommunikationssätt” och antydde saker som att kvinnor bråkar, tjafsar och kacklar mer än män. Hur är det möjligt att så säkert påstå något för att sedan motsäga sig själv utan att skämmas?

Jo för att vissa saker är så självklara att vi inte ens märker när vi säger dem. Det är självklart att säga att en är för jämställdhet, eftersom det i princip är omöjligt att säga motsatsen:

”Jag är emot jämställdhet” (Det sociala motstånd den personen som ändå kläcker ur sig en sådan grej möter vill de flesta av oss aktivt undvika).

Men det fungerar att ta omvägen via att säga den socialt accepterade sanningen:

”Jag är för jämställdhet MEN…” (Fyll på med valfritt alternativ av skäl till att jämställdhet inte fungerar på er arbetsplats, i er relation, i ditt föräldraskap, i er idrottsförening, i er styrelse, osv).

Det här blev så tydligt när jag läste i inredningstidningen Residence nr 6:

Patrik & Sara Grimlund lever ett helt vanligt liv (nåja, kanske lite flottare än de flesta av oss). De har tre barn på 3, 2 respektive 1 år. Sara tar hand om HEMMET och KÖKET (Patrik sköter ekonomin och Sara shoppingen tihi).

Jag skulle nog säga en klassisk könsstereotyp, traditionell och väldigt ojämställd fördelning. Inget konstigt alls. Och notera att något är traditionellt och könsstereotypt INTE behöver betyda att parterna är missnöjda. På många sätt kan det ju vara tydligt och enkelt att hålla sig till den normativa och tydliga fördelningen som en ojämställd och könsbunden indelning innebär. Men det intressanta är att det skulle vara omöjligt för Patrik att säga:

”Vi lever ojämställt och min fru har en traditionell kvinnoroll med ansvar för hem & hushåll. Vi gör precis som de flesta gjorde 2010 och fortfarande gör och är extremt ojämlika i vår relation.”

Istället säger han detta:

Härligt att Grimlunds har hittat sin egen definition på ordet jämlikhet. Jag skulle så himla gärna vilja veta lite mer om EXAKT HUR jämlikt det kan vara i en familj med TRE BARN under 3 år där kvinnan i sköter hem & hushåll. Kanske kommer en ny artikel om det i nästa nummer?

Feminism    Föräldraskap    Psykologi    Relationer
                                               
7 juli, 2017
1 comment

Jag trodde hon var äldre (om män som tror de vet)

Jag kände det som att jag alltid håller på och neggar.

Så då bestämde jag mig för att skriva ett peppigt & glatt inlägg.

Ni vet sådär Underbara Clara-härligt ”Vaknade och gick ut i trädgården, plockade in färska ägg och bakade till ungarna & mannen innan de vaknat och solen den lyste och träden var gröna och jag funderade på mitt nästa manus till en bästsäljande barnbok och sen skällde jag lite på de som förtjänar det och livet var jobbigt ibland men ändå så fint...” (Förlåt ni vet att jag älskar UC  men alltså ni fattar grejen va? ;))

Jag var ssssåååååå nära. Tangenterna ville skriva något glatt. Men då…

FAN OCKSÅ

 

En stor nallebjörn som suger en ung kvinnas bröst. I ett Facebookflöde nära dig. Fota gärna sexiga flickor och sugande jättenallebjörnar i smyg, det tycker vi på Wish (åh så bra med all reklam & uppmärksamhet oavsett vad!! Som en mansplainande feministman i mitt flöde nyss berättade. Han tänkte att det var viktigt att berätta så att vi alla kan få lära oss mer om REKLAMENS SYFTE. Wish kan väl skicka mig en check då för att jag så omoget & okunnigt gör reklam för deras vidriga sexistreklam. Tack på förhand. )

Som om det inte vore nog med det här diskuterar män (vilka annars) modellens troliga ålder och någon man som borde skärpa sig så JÄVLA MYCKET förklarar att hennes bröst är så VÄLUTVECKLADE att hon omöjligt kan var 13-14 år.

[Ibland. Alltså ibland.]

Så  vill jag [trots att jag är en rolig, charmig och glad person i mina bästa år] spränga hela den här planeten i bitar. Helt plötsligt stod det så klart för mig varför 14-åringar gång på gång blir våldtagna och män frias i rätten för att de ”trodde att hon var äldre”.

Män jag måste berätta något för er.

DET GÅR INTE ATT BEDÖMA EN FLICKA/ KVINNAS ÅLDER EFTER STORLEKEN/ FORMEN PÅ HENNES BRÖST!!!!!

Det finns en anledning till att folk visar upp sitt ID och inte sina bröst på systembolaget vet ni.  Om ni hade umgåtts med tjejer och sett dem som människor (vänner) istället för som era personliga sexleksaker, runkobjekt, kroppar utan själ hade ni haft koll på det här.

Ni måste steppa upp nu.

Ni måste se skärvan i era egna ögon för att vi någon gång ska uppnå förändring.

Jag känner fan bara hat just nu. Men i morgon är en ny dag. En ny bättre dag.

Var en del av förändringen istället för en del av problemet. Please.

Feminism    Män och maskulinitet
                       
6 juli, 2017
2 comments

En ständigt pågående mans-festival

Illustration: Johan Lindström /Joxon Design

Det pågår så mycket där ute. Folk hänger i Almedalen. Protesterar och engagerar sig i viktiga samhällsfrågor. Festivaler läggs ner för att sexuella övergrepp och våldtäkter anmäls.

Men det är ju I ALLA FALL bättre att de läggs ner än något annat helt galet alternativ. Ni vet, hellre en nedlagd festival där INGEN får något [”Det är rättvisa!” //Lasse, 43 år]  än att tjejer och kvinns får för sig något så TOKIGT som att ordna en egen festival där de får lyssna på musik istället för att bli våldtagna.  Lite ska vi väl ändå tåla och en våldtäkt hit eller dit, det är ju inte som att det är något nytt. Män har dessutom aldrig tyckt att sexuella övergrepp och våldtäkter är ett så himla stort problem, eller skoja, när de får använda det som ett rasistiskt slagträ då är det ett FÖR JÄVLA STORT problem!

[”Skicka hem dem bara- ni som inte håller med förtjänar att VÅLDTAS.”// Micke, 37 år]

Logiken.

Men poängen är inte att våldtäkter och sexuella övergrepp, objektifiering och sexualisering sker överallt hela tiden. Ni vet i våra skolor, i våra hem, på arbetsplatser. Festivaler är bara ännu ett av alla ställen där det passar fint att se kvinnor som sexiga små djur, till för män och mäns blickar. Om ni undrar (gör ni det?) så är ju dessutom vår kära parallellvärld nätet också en gigantisk Bråvallafestival året runt, dygnet runt.

[”Lite kvinnohatande porr har väl aldrig skadat någon? ”//Magnus, 25 år]

Men det är ju bara låtsas  eller hur var det nu? (Fast vore det inte lite roligt att föreslå ett mansfritt internet? I rymden hör ingen Paulo Roberto skrika hehehehehehee)

Jag själv orkar inte ens bry mig. Jag har fullt upp med att fixa frukost, lunch och middag till barn. Sen måste jag tänka på hur jag ska njuta av att vara ledig när barnen klöser ögonen ur varandra och säger att maten smakar bajs.

Så kan det också vara. Jag skulle inte ens orka bry mig om männen valde att starta en egen mans-festival där alla inklusive våldtäktsmännen är välkomna. Eller vänta nu… hmmm… det är visst redan gjort. Det kallas visst.

Samhället.

 

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                                   
3 juli, 2017
0 comment

Det är humor

Tydligen fanns det folk som hade riktat kritik mot med St1:s ”Troschocksreklam” redan i våras. Kampanjen heter ”Annorlunda fördelar” och är en serie där folk gör pinsamma grejer som att prutta eller peta sig i näsan och kontentan är att på St1 kan de göra det ostört? (Men det är ju lite konstigt, tankarna är obemannade men det betyder väl inte att det är folktomt där? Så det är alltså hånet från personalen på mackarna som vi slipper om vi tankar där? Eller som någon funderade, ska män åka till obemannade stationer i hopp om att få se brudar som visar trosorna?).

Jaja när Expressen frågar marknads- och informationschefen såhär:

”Hur ser du på kritiken om att reklamen skulle vara sexistisk?”

Då svarar marknadschefen:

”Jag tänker att människor är olika, och det är så det är. Men alla människor är välkomna hos oss. Det är också med glimten i ögat som man får titta på de här bilderna. Det är en humoraspekt som vi har med.”

Haha alltså vad är svaret på frågan om sexismen här?

1. Människor är olika (Nähä menar du det???).

2. Alla är välkomna hos oss (Nähä menar du det??).

3. Vi får titta på troschocksbilden med glimten i ögat. Det är humor.

Sååååå roligt. Jag skrattar och klappar långsamt. På samma sätt som jag gör när tidningarna granskar kvinnliga kändisar och zoomar upp kameror i röven på dem och sedan i kvinnohatande (eller just ja, ROLIGA, menar jag förstås) rubriker berättar för oss om hur äckliga & patetiska & skamliga kvinnor är. Med sina trosor och rumpor och celluliter och håriga ben och armhålor och sönderopererade ansikten och bröst (gud förbjude) och fula kläder och frisyrer.

Nämen så att… vi firar väl ännu en dag i patriarkatet då.

Feminism    Livet
              
1 … 12 13 14 … 22
Om