15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

22 augusti, 2016
3 comments

Orimliga krav?

hemma

Jag vill bara förtydliga två saker:

  1. I ett hushåll och gemensamt hem så ”hjälper inte någon part bara till”. Det är självklart ett delat ansvar och åtagande.
  2. Att inneha privilegiet att tycka/tänka att en är schysst om en ”hjälper till” är per definition maktutövande och förtryck.
  3. Alltså är det självklart helt orimligt att säga ”om du inte applåderar mig alternativt är helt tyst när jag städar, tvättar, diskar, är föräldraledig så tänker jag inte göra det alls.”

Oj det där blev visst tre saker.

I vårt hushåll är vi två vuxna människor. Om Johan vill diskutera något med mig som rör vårt gemensamma liv (städningen till exempel). Då skulle det ju rent krasst kunna vara så att jag inte håller med honom, (Obs! Helt normalt att inte alltid vara överens) vilket i sin tur leder till att vi ibland behöver resonera om frågor som ”hur när, var, på vilket sätt och så vidare”. Det som däremot aldrig skulle hända är att jag i den situationen säger till Johan:

”Hur understår du dig att kritisera mitt sätt att städa!! Nu jävlar får du städa själv resten av vårt gemensamma liv tillsammans, fy fan här försöker jag vara schysst och ”hjälpa till” och vad får jag för det, bara skit!”

Förstår ni? Det är ett ORIMLIGT och EXTREMT maktutövande att befinna sig i en position där det verkar rimligt att kunna välja bort sådant som SJÄLVKLART är ett gemensamt ansvar när en lever tillsammans.

Ibland tror jag att folk missförstår med flit.  Ser ( i relation till mitt förra inlägg) hur folk diskuterar ”nivåer” av städning och huruvida kvinnor (som alltid) har för ”höga krav, tror att de bestämmer i hemmet, har makten, är regeringen, hunsar sina stackars män” bla bla bla. Det är inte poängen.

Självklart är det ett trist beteende att bevaka någon, detaljstyra och kontrollera.

Men att kunna föra en dialog om det obetalda arbetet i hemmet med sin partner är väl inte ett så himla galet förslag?

Att kunna föra en dialog om obetalt arbete i hemmet, även sådant som hur och när det ska utföras utan att en part tycker sig ha rätten att ”skita i det” är väl inte ett särskilt orimligt krav?

Att kunna prata om jämställdhet, rättvisa och ansvar i sina närmaste relationer är inte respektlöst.

Det är fan kärlek.

Relationer
                                
20 augusti, 2016
6 comments

Vad säger din man om det här?

Sandra_Hemsida1

Sedan jag startade jämställd vardag har jag otaliga gånger fått frågor som låter ungefär såhär:

”Vad säger din man om att du skriver om ojämställdhet i relationer?” ”Blir han inte sur?” ”Min man skulle aldrig gå med på att jag skrev på det sättet” ”Min man tycker att feminism är dåligt, det går inte att prata med honom om de sakerna då blir han bara arg”

Och så vidare.

Helt ärligt tänker jag att era frågor speglar så mycket av problemet. Hur män i nära relationer ska skyddas, hur vi har lärt oss att det är illojalt att prata om sådant som är svårt i relationer. Hur ens manlige partner kan och får diktera villkoren. Hur kvinnor vet att det inte går att leva med en kränkt man. Att på något sätt kritisera en man är att riskera för mycket. Kärleken. Gemenskapen.

[ Att se sanningen.]

Det finns så många exempel:

Man i heterorelation ”hjälper till” med tvätten. Att då som kvinna/partner understå sig att diskutera frågor kring hur det görs, när det görs, eller liknande är att riskera att han ”skiter i det”.

”Om du klagar då har jag inte tänkt göra det här alls” [Skyll dig själv det borde du förstått, att du inte hade vett att uppskatta din schysste och hjälpsamme bäste vän och partner, nu får du göra allt själv. Det är äkta kärlek det hahahahaha.]

Samma sak går igen gång på gång som ett sedelärande mantra:

”Låt honom göra det på sitt sätt annars kommer han inte att göra det alls.”

Eller skräckexempel som när par  går i familjeterapi och kvinnan i paret får lära sig hur hon ska ”KBT:a” sin man (”Beröm honom när han försöker! Tvätta, diska, städa, ta hand om barn”). Bara så vidrigt på alla sätt. Rakt igenom.

Det fungerar inte att behandla vuxna människor som hundar. Det fungerar inte att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att relationer mellan kvinnor och män är jämställda.

Det hjälper fan inte att sätta likhetstecken mellan kärlek och tyst lojalitet.

Första steget till att överhuvudtaget leva jämställt är att börja prata om det som pågår mellan hemmets fyra väggar. Jag är jätteledsen men det går liksom inte att undvika det faktumet.

Oavsett vad era män tycker om det.

Relationer
                                         
19 augusti, 2016
0 comment

Sorry not sorry

_DSF3162

Stackars bloggen får stryka på foten när livet kommer mellan.

Den här veckan har varit fylld med allt från akutbesök (diagnos infektion under en tand typ- behandling penicillin) till fotografering för nya hemsidan (längtar till den är klar!). Har iaf dragit igång FB-sidan. Om ni är intresserade av det jag jobbar med till vardags kan ni kika in här:

https://www.facebook.com/actnowpsykologi/

Lite depp över att inte kunna springa Tavelsjö halvmaraton i morgon (pga infektionen). Har tränat, slitit och peppat för det hela året.

Jaja det kommer väl nya chanser.

Och ja jag lovar att återkomma med mer feministiska skriverier om livet i allmänhet och relationer i synnerhet. Så fort livet ger mig en liten chans att sitta ner hehe 😉

Livet
                       
10 augusti, 2016
4 comments

Vardagslycka och tacksamhet

tagrals_small3

Vi väcker barnen, de är lite rufsiga och trötta. Ett långt sommarlov har tagit slut.

När vi på söndagskvällen berättar för Helmer att han nu ska börja om på förskolan utbrister han:

”Äntligen!”

Siri springer in på fritids. I går bakade de tillsammans. Hon funderar över vilka roliga grejer de ska hitta på under den här dagen. Jag ser henne gå uppför backen med sin ryggsäck. Hon vänder sig om och vinkar glatt åt oss.

Helmer kliver in i kapprummet på förskolan. Han har fått en ny hylla. Personalen berättar att hans kompis har frågat efter honom hela morgonen. Han ger mig en snabb kram och studsar sedan in till sina vänner, stora och små.

Och jag kan inte låta bli att tänka på vilket fantastiskt system vi byggt upp. Gemensamt.

Skola och barnomsorg.

Vill aldrig ta det för givet. Kvinnor före oss har kämpat sig blodiga så att vi nu har den här möjligheten, den här fantastiska förmånen.

Så oerhört tacksam för det.

Livet
                                               
7 augusti, 2016
4 comments

Hur får jag min man jämställd?

google

Jag såg att någon googlat sökorden ”hur får jag min man jämställd” och kommit hit.

De sökorden säger tyvärr för mycket om sakernas tillstånd. Ni som läser och kommenterar på min blogg är i huvudsak kvinnor. Ni funderar och kämpar med hur ni ska kunna leva rimligt och rättvist i era relationer. Tillsammans med den ni älskar.

Det är bara lite sorgligt att en massa män inte googlar:

”Hur ska jag göra för att leva jämställt som man?”

Jag sökte för övrigt på orden  ”jämställt vardagsliv” häromdagen och de relaterade sökningarna fick mig att tvekande fundera på om jag skulle skratta eller gråta.

Men jag landar nog just nu i att gråta.

För alla kvinnor som drömmer om en jämställd vardag men aldrig kommer att nå dit.

Relationer
                                      
6 augusti, 2016
0 comment

En särskild plats i helvetet? Som om det inte räckte med det här livet

regntungamoln_small

I går fick jag ännu ett positivt besked kring mitt nya företag, det känns som att pusselbitarna faller på plats och till veckan börjar projektet med hemsidan. Jag är så grymt peppad!

Förresten så har jag tänkt på en sak och det är hur mycket jag hatar uttrycket:

”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.

Är det bara jag eller? Jag menar, ni som läser vet att mitt engagemang rör kvinnors rätt att få existera, ta plats och behandlas med respekt. Helt enkelt få samma möjligheter och samma rättigheter som gruppen män. Jag tycker att kvinnor är värda så mycket mer än vad det här samhället ger.

Men. Jag tycker också att uttrycket skildrar de krav som ställs på kvinnor, det vill säga helt orimliga.

Inte nog med att kvinnor som blir våldtagna, misshandlade, tafsade på, utsatta för strukturell diskriminering sällan får upprättelse. De ska dessutom vara goda, empatiska och lojala medsystrar i alla lägen. Och kvinnor som sköter hem & hushåll, tar hand om barn och gamla föräldrar, kämpar på så gott de kan i sina liv men kanske inte orkar vara Florence Nightingale och stötta andra kvinnor i ur och skur. De ska alltså inte BARA tvingas vara kvinnor i det här samhället och livet, utan sedan också BRINNA i en särskild plats i helvetet? SAY WHAT??

Om det nu är på det sättet (och om jag trodde på himmel/helvete, vilket jag inte gör) så undrar jag vart de män som våldtar barn hamnar? De män som köper och handlar med kvinnor som varor? De män som slår ihjäl sina partners när de vill lämna relationen?

Alla de här männen som aktivt upprätthåller förtryck och kvinnohat? Rasistmännen som säger att du förtjänar att våldtas om du tror på grundläggande mänskliga rättigheter? Veganmännen som säger att du förtjänar att våldtas om du dricker komjölk? Vänstermännen som säger att du förtjänar att våldtas om du röstar på moderaterna?

Breivik. Hagamannen. Göran Lindberg. Anders Eklund.

Kvinnor som lever i det här samhället ska alltså få trängas i helvetet med de här männen?

För att det NÄSTAN är lika illa att inte stötta andra kvinnor?

Är det rimligt? ÄR det rimligt??

Jag tycker inte det.

Feminism
                                                           
5 augusti, 2016
3 comments

Fredagsfrågan #4

frågan

”Jag funderar på det här med bibehållen jämställdhet när man får, eller har barn, hur löser man den ekvationen och vad har kvinnan för roll?”

Petra.

Svar: Ja som ni förstår är det här en gigantisk fråga och jag ska på en gång påpeka att det är helt omöjligt att ge ett fullständigt och komplett svar på hur leva/göra jämställdhet. Det skulle säkerligen behövas en 1ooo sidor lång förklaringsmodell med bakgrundsförståelse och metoder, och ändå tror jag att det skulle vara svårt. Men jag ska försöka att ge ett kort och koncist svar, för det finns några saker som jag tänker är a och o när det gäller jämställt föräldraskap.

  1. Bestäm er helt enkelt! Uttala ambitionen att ha ett jämställt föräldraskap, låt den gemensamma visionen bli er drivkraft och peppa varandra i att ni kämpar på även när det är svårt.
  2. Inse att ni båda är påverkade av samhällets syn på mammor/pappor. Det finns ingen som står utanför samhällets diskurs/normer. Om ni bara låter ”saker bli” så kommer de att bli normativa och könsstereotypa. Punkt.
  3. Om du är, just har blivit pappa. Jämför inte ditt föräldraskap med andra män/pappor utan jämför dig med andra mammor. Anledningen att män ofta får hurrarop beror på att de jämförs mot en väldigt låg standard.
  4. Om du är eller just har blivit mamma. Inse att du kommer att förlora en del på att släppa den traditionella ”mammarollen”. Kom ihåg att det inte handlar om att du är ”dålig” eller att du inte ”pallar trycket”. Du lever i ett samhälle där det premieras att kvinnor ger upp sig själva utan att kräva något tillbaka, tar 100% ansvar, 100% av tiden. Som du förstår är det då en omöjlig ekvation att ge 50% av ansvaret till någon annan utan att bli ifrågasätt.
  5. Fall inte in i de biologistiska förklaringsmodellerna, Mars och Venus är en hitte-på-konstruktion. Män vaknar lika lätt på nätterna, män får också hormonpåslag av att vara nära sina bebisar, män och kvinnor behöver inte vara väsensskilda och olika för att vårt samhälle ska fungera. Den synen på oss människor är däremot grunden till att ojämställdheten fortsätter att pågå. Finn glädjen i att frigöra er från den trånga kostymen.
  6. Kom ihåg att trots att det ibland känns hopplöst så är resan målet. Nära relationer, kärlek och ömhet. Förmågan att känna och ta ansvar. Det kan vara jobbigt men är också något större än allt annat.

Som sagt var, jag säger inte att det här är lösningen på alla de praktiska svårigheterna i vardagen, men att ha en gemensam ambition, en riktning, kan bli grunden till allt det ni sedan behöver förhandla om. Prata om. Diskutera. Dela på. Och då kan ni alltid falla tillbaka på den gemensamma överenskommelsen:

”Vi vill vara likvärdiga föräldrar.”

//Sandra

Fredagsfrågan
                                                                 
4 augusti, 2016
5 comments

Mammor och barn

jagåbarnen

*Gammal bild på mig och kidzen*

Vi har ju inte längre småbarn i den här familjen. Alla krav, normer och dåliga samveten kring moderskapet och bebisar är försent att göra något åt. Alla förståsigpåare, barnmorskor och BVC-folk från den biologistiska stenåldern har ingen makt över oss längre. Med sina ord och förmaningar, dåliga råd och skammande. FY FAN VAD SKÖNT!!

Men jag tänker på alla er som fortfarande sitter där med bebisar och småbarn, och jag vill verkligen inte lämna er i sticket. Trots allt har vi ju lyckats få tre barn att överleva och de verkar (än så länge) pigga och glada dessutom. Så jag antar att det går att göra helt fel på alla sätt och ändå få det att fungera.

Det tänker jag kan vara en tröst till er som vill försöka göra ett jämställt föräldraskap, det är verkligen extremt svårt och motarbetas från alla håll och kanter. Men den största motståndaren kanske ändå är du själv.  Ni vet:

”Tankar om att mammor och bebisar är en helig duo som skadar barnet för livet om den upplöses ens för tre minuter. Tankar om att människor av ett annat kön inte kan vara lika viktiga för ”din” bebis. Även fast den personen också är förälder.”

Kommer ni ihåg att jag intervjuade mina barn för några månader sedan om vad de tyckte om att jag och Johan delat på föräldraskap och föräldraledighet, jag sammanfattade den intervjun så här:

”Våra barn minns ingenting från sina första två år. De har inte så bra koll på om de ammades eller flaskmatades. De tror att sjal är något folk har runt halsen eller på huvudet. Trettonåringen har sovit själv på sitt rum från 9 månaders ålder. Fyraåringen kommer fortfarande varje natt och sover med oss.

Vet inte riktigt hur jag ska tolka eller analysera detta oerhört seriösa intervjumaterial. Jag brukar ju alltid hävda att individuella upplevelser och berättelser inte är så intressanta.

Men jag tänker så här. Om du är en person som just nu sitter hemma med en bebis. Läser skammande berättelser om hur bebisar kan ta skada av att inte få vara med sin mamma (aka den heliga ofelbara människoföräldern) dygnet runt i minst ett år så kanske du kan känna att det nog ordnar sig ändå.”

Jag har ingenting emot folk som har som hobby att hänga med sina bebisar 24 timmar om dygnet, men att påstå att det är det ”rätta” eller att det är ”bäst för barnet” är bara rent skitsnack.

Barn, stora och små hittar sina vägar att förhålla sig till livet. Att leva jämställt innebär alltid en förlust på vissa plan. Det är helt omöjligt att upprätthålla bilden av den ”goda modern aka  den rätta kvinnligheten” och samtidigt leva jämställt. Men för mig och för hela vår familj så har det ändå varit värt det, tusen gånger om. Fick jag tre bebisar till skulle jag göra på exakt samma sätt igen.

Så det så.

Föräldraskap
                                                        
2 augusti, 2016
6 comments

Vem bakar hos er?

bullar2_small

Nu har hösten rivstartat, Johan jobbar och jag försöker balansera jobbmöten med att hinna ta hand om barnen. Det är väl inte världens bästa kombo, men jag pusslar på så gott det går.

Vi är lyckligt lottade som har många hjälpsamma far- och morföräldrar, och nästa vecka börjar de två yngsta om på förskola och fritids. Den här sommaren har varit riktigt härlig, vi har badat och busat. Barnen har nästan glömt bort vad kläder är, och nu gör vi lama försök att återanpassa dem till civilisationen. Johan och barnen har bakat flera omgångar med bullar som gått åt som smör i solsken. Jag har alltid uppskattat att någon i vår familj bakar, själv har jag varken ork eller lust, så då är det en förmån att ha en partner som faktiskt både vill och orkar.

Jag är så fascinerad och lite ledsen över alla kvinnor jag träffar som inte bara jobbar heltid, tar hand om barn, hem & hushåll utan också bakar, tränar, sköter om trädgården, tar hand om sina gamla föräldrar, ställer upp för vänner, tänder ljus, frågar hur barnen mår, lyssnar på sin partner.

Och sen.

Gråtande och förtvivlade, utmattade ända in i själen, undrar varför de är så stressade? Hur deras batterier bara tog slut. De gjorde väl inget särskilt.

”Varför tar du det inte lite lugnare?” Sa någon. Kanske deras partner, samtidigt som tvättberget växte i källaren och ingen gjorde något åt det. Så kan det vara. Tyvärr lite för ofta i dagens ”jämställda” Sverige.

Bakar någon hemma hos er förresten?

 

Föräldraskap
                                            
29 juli, 2016
0 comment

Jämställd vardag-visioner och mål

SL2

Nu är det fredag, och för er som är uppmärksamma kanske frågan om vart fredagsfrågan tagit vägen är högaktuell. Ok, jag erkänner, den har lite semester. På samma sätt som jag den senaste veckan verkligen försökt ha semester. Jag älskar verkligen sol och bad, så himla underbart. Jag känner ganska ofta att jag snarare borde bo i LA än i Västerbottens karga skogar haha.

På måndag är det hur som helst slut på sötebrödsdagarna, Johan börjar om att jobba och jag ska påbörja mitt liv som företagare.

Innan dess så har vi en fullspäckad helg, ikväll åker jag och Johan till Umeå för att hänga med goda vänner, och i morgon ska vi fira mina föräldrars 40-åriga bröllopsdag (!!).

Jag har som ambition att göra något bra av den här sidan under hösten. Men som alltid är det också trevligt att få input av er som läser, vad tycker ni är svårast när det gäller jämställdhet, feminism, relationer och föräldraskap? Eller finns det andra viktiga frågor som ni skulle vilja att jag skrev om? Som sagt var, det är fritt fram att kommentera och fråga eller maila in till fredagsfrågan.

Det är också jätteroligt att antalet läsare växer så det knakar, förra veckan slogs ett nytt besöksrekord med 20.000 besökare under en och samma dag! Med tanke på hur många som läser är det ändå intressant hur otroligt få som orkar/vill kommentera. Fast många av er som läser skriver ju också på Facebooksidan, jag klagar inte bara konstaterar 😉

Det finns ett behov och intresse för de här frågorna, och jag finner det ibland lite tröstlöst att det redan för 20-30-50 år sedan skrevs enormt smarta och korrekta beskrivningar av förtryck, maktförhållanden, kvinnors position och feminism, som tyvärr är lika aktuella idag.

Kunskapen finns, nu behöver vi gemensamt hitta verktygen för förändring!

Min vision och målsättning är att vara med på det tåget, framförallt när det gäller vardagslivet- relationer, föräldraskap, feminism och psykologi, världens mest intressanta och viktiga ämnen!

Vi hörs och ses! Kram//Sandra

 

Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
                                                     
1 … 36 37 38 … 41
Om