15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

20 november, 2016
2 comments

Pepp & oro i en härlig kombo

 

I går kväll var vi och såg på denna fantastiska, superbegåvade och underbara människa! (Superlativen räcker knappt till här känner jag). Love her- helt enkelt.

vardagsrum

I morgon är det måndag igen. Jag har alltid haft en klump i magen på söndagar, även om jag trivts hyfsat på jobbet så har jag ändå (inte trivts?).  Jag vet inte riktigt, men jag har liksom haft en känsla av att jag sakta kvävs av att varje dag sitta i samma rum, gå omkring i samma korridor och att bara lyda någon annans önskemål (alltså arbetsgivarens, det är ju liksom hela premissen med att vara anställd).

Nu är det inte alls så längre. Jag jobbar hemifrån och älskar att göra det. Jobbuppdragen innebär ofta att jag åker ut till kund så då får jag ju dessutom en massa roliga miljöombyten. Allt är dock inte guld och gröna skogar. Jag vaknar fortfarande ofta tidigt på morgonen, är orolig, har ont i magen och tankar som snurrar runt och vägrar lämna mig ifred. (Hur ska det gå? Hur tänker du egentligen? etc. etc.)

Men vet ni vad? Det känns ändå så himla värt det! Jag tar hellre ovisshet och oro (kombinerat med pepp & hoppfullhet) än den där känslan av att [nästan] vara död inombords.

Jag hoppas att det ska gå vägen, med företagandet och alla idéer och planer som jag har för framtiden. Det här samhället är ju lite krasst på det sättet, att det inte går att leva på glädje, inspiration och lust enbart. (Vilket är synd ju!).

I veckan ska jag hur som helst börja jobba med ett superspännande & roligt uppdrag som kommer att pågå åtminstone februari ut! Hoppas kunna berätta mer om det framöver.

 

Företagande och yrkesliv    Livet
19 november, 2016
10 comments

Om ni lyckas tysta en av oss kommer tre andra att höja sina röster

img_0003-6

Ibland känns det bara så himla tröstlöst. Att läsa orden som Kringlan uttryckte och veta hur en grupp män satt bredvid och fnissade åt honom. Det är nästan för smärtsamt att ta in. Känslan och tanken av att vara ensam blir till en sanning trots att jag vet att det inte är så. Men det är så lätt att drabbas av hatet, hånet och raljerandet. I kommentarsfält och på Facebook. Jag klarar inte av att värja mig. Efter att ha skrivit inlägget la jag mig ner, tryckte huvudet mot några kuddar i soffan och bara grät.

Över sakernas tillstånd. Över det här samhället som ska vara vårt gemensamma.

Ett samhälle där kvinnor varje dag våldtas, misshandlas och mördas av män. Notera att det sker i verkligheten. Hela tiden. Där män inte ens orkar låtsas att de bryr sig. Istället så skrattar de när andra män kallar kvinnor för hora. Alternativt är tysta.

Men vet ni vad? Vi är många som vägrar att fortsätta acceptera det här. Att vara tysta eller att sitta och fnissa kommer inte längre att fungera. För vi kommer att börja se på beteendet där DU som bara sitter tyst och tittar på, är lika skyldig till kvinnohatet som din ”roliga kompis”. Att inte tydligt ta ställning mot är per definition att vara en del av problemet.

Det sexistiska bakgrundssorlet som kvinnor hela tiden behöver förhålla sig till, kommer inte längre att anses vara det normala (alla komedier, där huvudpersonen är skojig och går till prostituerade, eller där dialogen mellan karaktärerna sker med nakna kvinnor i bakgrunden som djur på cirkus. Höhöhö så roligt allting är hela tiden. Om du är man vill säga).

Vi orkar inte ha det så här längre. Jag vet att det säkert upplevs hotfullt. Ska ni inte få göra alla roliga och härliga killgrejer längre? Ska ni alltid behöva förhålla er till kvinnor i ALLA sammanhang och hela tiden?

Ja så är det, sorry, men vi är trots allt ungefär halva befolkningen. Ni kan inte längre använda oss som kulisser och interiör i era liv. Vi är fullvärdiga människor i alla sammanhang.

Och vi kommer aldrig att sluta kämpa för ett rättvist samhälle. Men först måste vi få gråta en stund över att det är en lång väg kvar, sen kavlar vi upp ärmarna och fortsätter. Som alltid.

När jag inte orkar kommer någon annan att göra det.

Om ni lyckas tysta en av oss kommer tre andra att höja sina röster.

Feminism    Livet
                 
18 november, 2016
4 comments

Kringlan & Kakan

Jag ser hur folk på riktigt, utan att blinka framför åsikten att Kakans uttalande borde  jämföras med Kringlans. De säger saker som ”ja men det är ju precis samma sak”. Det framförs som ett ”bevis” på att män minsann straffas lika hårt för olämpligt snack och åsikter.

Vad var det då egentligen som blev sagt.

kakan

Om vi börjar med Kakan så har hon bland annat använt sig av uttrycket ”ACAB” (”All cops are bastards.) Jag ska vara helt ärlig och säga att det uttrycket inte är det värsta jag hört. Att gemene man inte alltid har jättegott förtroende för polisen som yrkeskår kommer väl knappast som en chock? Att folk tycker att texter som Thåströms är typ ”coola” är ju ingen statshemlighet.  Folk hatar också politiker, de tycker att psykologer själva är de som behöver vård för att de är sjuka i huvudet. Läkare beskrivs som självgoda narcissister och lärare bär ansvaret för att våra barn suger i skolan. Det går liksom inte att tvinga folk att gilla alla yrkeskategorier, jag tänker att det är bra om yrkesskåren jobbar på en bred front för att uppnå så gott rykte som möjligt hos befolkningen. Polisen har jobbat hårt men fortfarande har de en bit kvar, och de kommer säkerligen aldrig att bli älskade av alla. (lite som att va feminist vettja, då blir det efter ett tag helt normaliserat att kallas för feminazihora PK-luder etc. men det kan vi ta en annan gång).

Ok, men ACAB var nu faktiskt inte det enda Kakan sa, hon slängde också för ett antal år  ur sig det här i en Twitterdiskussion:

”Det var ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv”.

Olämpligt och respektlöst? Definitivt. Jag skulle skämmas så fruktansvärt om jag uttryckt mig på det sättet. I går kväll så skrev Kakan precis om det. Hur mycket hon skäms. Läs här. 

Vad var det då Kringlan egentligen uttryckte. Låt oss titta på det.

kringlan

”Jag ska dra en yxa i fittan på Åsa Linderborg […] Jag ska munknulla ihjäl henne. Jag ska knulla henne tills hon kvävs. Och sen ska jag spruta henne i ansiktet när hon är död. Horan ska dö! […] Jag vill att hon ska sitta på en sådan där liten båt i Medelhavet och bli våldtagen medan hennes man tittar på.”

***

Ja vad ska en säga? Ni får döma själva. Antar att det är en rimlig jämförelse i en orimlig värld.

Feminism
                                
17 november, 2016
10 comments

Är det Kakan?

Det är sjukt att va snut
det är sjukt att bli en sån
som försvarar dom övergöddas jävla lagar

I en cell och jag var full
och snuten har inget att göra
Dom hoppar på mej på gatan när jag gick där
och hoppades på en rolig kväll

Ockupation – 60 snutar slår på allt
vi var bara 10 när dom stormade in
5 man bar ambulansmännen ut
Fy fan för att bli snut

Det är sjukt att va snut
det är sjukt att bli en sån
som försvarar dom övergöddas jävla lagar

Jag hatar snutar, dom e pest,
dom e inte människor
Dom e vapen, dom e vapen
för dom som e snut

Jag hatar snutar precis som jag hatar
dom övergöddas lagar
Dom är inte människor
dom är vapen mot oss
Skjut en snut!

Det är sjukt att va snut
det är sjukt att bli en sån
som försvarar dom övergöddas jävla lagar

***

Är det Kakan som skrivit denna text? VAAAA FAN ÄR DET KAKAN SVARA? ÄR DET SAMTIDENS MEST HATADE OCH BESPOTTADE MÄNNISKA SOM MED SIN SJUKA JÄVLA FEMINAZIHJÄRNA SKRIVIT DETTA HORRIBLA STYCKE??? NÄ NU JÄVLAR HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!!! ALLA JÄVLA PK-FÅN TILL GENUSHÖNS SER NI INTE VART VÄRLDEN ÄR PÅ VÄG? ÅH GODE GUD…

Svar: Nej men kära du, den här texten skrevs ju redan 1979 av Ebba Grön med Joakim Thåström i spetsen. Ni vet hur de där tokiga punkarna höll på *fnissfniss*

Så här skrivs det och pratas för övrigt om Thåström nu för tiden:

”Med nytt hyllat album, en slutsåld Skandinavienturné och med en publik som inte kan få nog har 2015 onekligen varit Thåströms år.”

Han hyllas också som vanligt unisont av recensenterna:

”En tuff Thåström i lyxförpackning” skrev bland annat Anders Nunstedt på Expressen. (2015).

”Thåström golvade” samma år (2015) Håkan Steen  på Aftonbladet och ”38 år efter Ebba Gröns debut heter en av den svenska rockens mest karismatiska scenpersoner fortfarande Joakim Thåström.” Enligt Steen iaf 😉

Anders Ygeman- inrikesministern ni vet, älskar Thåström så mycket, att han ägnar en hel intervju i DN åt att prata text och kärlek till sin mansidol.

Håkan Hellström bjöd upp Thåström på scenen 2016 och JUBLET VISSTE INGA GRÄNSER!

Ähh jag skulle kunna fortsätta hela dagen. ALLA (män)niskor älskar för fan Thåström. Trots att han hatar poliser och uppmanar till polismord. Förresten, är det någon som vet om han bett om ursäkt för det än?

***

Nä men så att. Drevet och det ursinniga hatet mot Kakan har ju INGET med kön att göra. Alltså inte alls.

Feminism    Psykologi
                                      
16 november, 2016
4 comments

Manshat?

img_0012-2

Morgonhimlen brinner när jag skjutsar barnen till skola och förskola. Jag har också turen att få se en räv nyfiket smyga och nosa i vägkanten. När den får syn på mig så försvinner den snabbt in i skogen igen. Vi är så många som delar den här planeten.

Om vi människor bara förstod vilket enormt ansvar som ligger på våra axlar.

Att ta hand om varandra och vårt gemensamma hem.

***

Jag läser igen om män som tycker att feminism handlar om manshat. De säger att det är feminismens grundpelare. Att hata på oskyldiga män.

Vi lever i ett samhälle där män står för nästan allt våld. När vi pratar om sexuellt våld är siffran runt 98%. Det är främst kvinnor som utsätts för sexuellt våld, men även män blir utsatta. Är det då de feministiska, manshatande kvinnorna som våldtar män? [Borde ju kunna vara en logisk slutsats.] Nej så är det inte. Statistiken visar att det främst är män som våldtar andra män.

När det gäller misshandel så visar statistiken att män, framförallt unga män absolut ligger i den värsta riskzonen. De uppger att de blir slagna av andra för dem oftast okända förövare.

Är det då de feministiska, manshatande kvinnorna som är ute på stan och misshandlar? [Borde ju kunna vara en logisk slutsats.] Nej så är det inte. Statistiken visar att det är män (oftast unga) som slår andra män.

Kvinnor blir också misshandlade. Men då ser mönstret annorlunda ut. Här handlar det inte så mycket om att unga kvinnor drar runt och slår varandra sönder och samman. Här handlar det om att kvinnor ofta blir slagna av män som de har en nära relation med. Förövaren är ofta också äldre. Ungefär en kvinna i månaden blir faktiskt misshandlad till döds av någon som påstod sig älska henne.

Hur ska vi förstå de här siffrorna?

Ja ett sätt är ju att köra antifeminist SD-analysen:

”BRÅ är inte tillförlitlig som källa, de är köpta av PK-maffian och nazifeministerna. Siffrorna borde visa att det EGENTLIGEN är kvinnor som är ute och våldtar och misshandlar folk. Det mörkas att en massa män blir ihjälslagna i sina hem varje månad! AV KVINNOR!!”

Den analysen ägs av manliga kommentatorer i kommentarstrådar på Aftonbladet, Norran, Avpixlat och Flashback.

En annan analys kan vara den här:

”Jo det är nog så testosteronet får män att bli mer aggressiva. Synd, men inget att göra åt. Naturen ni vet? Biologin som absolut inte går att kontrollera. Så tänk er för kvinnor!! Bär inte kläder som kan uppmuntra den djuriska våldtäktsmannen, då får ni skylla er själva. Lösning? Ehhh ingen aning. Jag forskar vidare på mina råttor nu.”

Den här analysen ägs av biologister och särartsfeminister. Lite deppig kan jag tycka. Inger inte så mycket hopp om förändring och tycks ofta glömma människors förmåga att skapa politiska system, demokratier, lagar och regler. Tycks också glömma att vi fått ett språk som gör oss förmögna att förhålla oss till konsekvenser som ligger utanför vårt eget omedelbara intresse. Vår problemlösningsförmåga är enorm. Att resignera och ge upp inför naturen har aldrig varit vår grej. Vi stretar emot. Verkar konstigt att vi i det här fallet bara skulle konstatera, utan att agera.

Den tredje analysen, skulle kunna låta såhär:

”Statistiken ser just nu för jävla sorgligt ut. Vad ska vi göra för att skapa förändring? Män är troligtvis inte mer våldsamma och onda än kvinnor av naturen, men något i vårt gemensamma sätt att leva och agera skapar utrymme som möjliggör för män att använda sig av våld som strategi. Kan vi prata om det? Kan vi uppmuntra barn och unga att förhålla sig till våld, sexualitet och kön på nya sätt? Kan vi gemensamt skapa bättre sätt att leva tillsammans?”

Det här skulle kunna vara en ganska klassisk feministisk analys. Jag kan verkligen inte förstå hur det kan tolkas som manshat?

Jag ser det som en tro på att människor, oavsett kön, har möjlighet att ta ansvar för sina handlingar och jobba för förändring. Använda sig av de unika verktyg som vi människor begåvats med.

För mig är feminism motsatsen till manshat.

För mig är feminism kärlek, solidaritet och en obändig tro på människors förmåga.

Feminism    Män och maskulinitet
                       
15 november, 2016
5 comments

Om ni bara inte använt ordet (det onämnbara)

Gårdagens roligaste (läs tråkigaste):

Män säger i raseri upp sina medlemskap från Unionen för att de genomför en kampanj där det klassiskt patriarkala beteendet ”mansplaining” uppmärksammas och problematiseras. (Tack gode gud för att vi äntligen börjar kunna sätta ord på saker som förut bara skavt!).

En kille blev så arg att han skrev detta i ett av Unionens kommentarsfält:

”När jag ser sån här nedvärderande skit om Män så kommer jag närmare och närmare en punkt där jag bör börja använda mig av nedvärderande tankar om kvinnor…. Kan Unionen kan Jag.”

Jag tycker att det är jättekul (eller?) att han nu _BÖR_ börja använda sig av nedvärderande tankar om kvinnor. Fram till IGÅR var han alltså en riktigt hyvens kille. Han har säkerligen stått på barrikaderna för kvinnors rätt att få existera på samma villkor som män i det här samhället. Han har nog delat föräldraledigheter och kämpat mot våldtäktskulturen. Han har uppmärksammat problemet med kvinnors underrepresentation i en mängd sammanhang. Han har otaliga gånger tänkt på det här med att i vissa sammanhang kanske det är bättre att BARA lyssna en stund. Han har ALDRIG! ALDRIG! ALDRIG! gjort något så vansinnigt som att tänka nedvärderande om kvinnor.

Men nu…snyft… allt förstört. Nu går han genom livet i en dimma, i ett mörker där han TVINGAS tänka nedvärderande tankar om kvinnor. Hur kunde det gå så fel? Herregud, han var ju. SÅ. NÄRA. att vinna priset som årets ”manliga feminist och jämställdhetskämpe”. Ännu en man förlorad i kampen. Tack så mycket för det Unionen. OM NI BARA INTE ANVÄNT ORDET (det onämnbara).

SLUT.

Eller?

***

På den arge killens relativt öppna Facebook-sida:

4 augusti 2014:

10570455_893450977336426_5325327502660617284_n

April 2012 (!)

3883961_700b_v5

14 november 2016

”När jag ser sån här nedvärderande skit om Män så kommer jag närmare och närmare en punkt där jag bör börja använda mig av nedvärderande tankar om kvinnor…. Kan Unionen kan Jag.”

Ja vad ska en säga?

(Kanske något om hur det ibland förs fram idéer om hur dumma, oförstående kvinnor, feminister, akademiker, journalister i princip TVINGAR stackars oförstående och oskyldiga män att rösta på SD? Jag säger inte att de var rasister redan innan men…)

 

Feminism    Män och maskulinitet
                                
14 november, 2016
5 comments

Den tystade erfarenheten av att ha vuxit upp som kvinna i ett manssamhälle

händer

Av någon anledning började jag fundera på det här med ålder. Hur mycket lugnare och tryggare mitt liv är nu jämfört med när jag var yngre. Jag läste sedan det här inlägget av skådespelaren Claudia Galli Concha och det påminde mig om något som jag nästan glömt bort. Hur utsatt en är som ung kvinna i det här samhället.

Nästan alla kvinnor har historier om övergrepp, sexuella trakasserier, våldtäkter med sig i sin ryggsäck. Vi pratar sällan om det eftersom det är förknippat med så mycket skam. Det begravs så djupt inom oss att vi nästan glömmer bort det. Jag vet inte hur det är för er men sedan jag blev ”vuxen” så känns det mer avlägset. Jag vet i alla fall att det inte är något nytt fenomen som rasisterna vill ha gällande. Kvinnor har i alla tider blivit utsatta. Jag kan minnas känslan av att inte bli tagen på allvar. Hur det gjorde att en inte ens orkade försöka. (Som de sa till Claudia: ”Han skojar ju bara”).

Det är som att hela samhället har två sidor, en där alla låtsas om som att allt är ”bra som det är” och en där ingenting av det vi lärt oss stämmer. I den världen som vi faktiskt lever i är det sällan någon som skriker och springer från en psykopatisk våldtäktsman. Där är det bara en tystnad som råder. En smärta över att ingenting var, eller är, som det borde vara. En överenskommelse om att inte hänga ut  män för de synder de begått. (Det är ju så länge sedan, nu är han schysst. Tänk på hans familj. Tänk på hans liv. Ta hänsyn.)

Det som skett när vi var barn, tonåringar och unga vuxna får inte pratas om igen. Dött och begravet.  Ännu ett exempel på hur svårt det är att prata om hur det faktiskt ser ut i vårt samhälle var när Amanda Leander vågade berätta om hur hon blivit våldtagen ett flertal gånger under sitt liv. I min värld så väcker det en ilska och frustration över att kvinnor så ofta blir utsatta. I den värld som inte är min utsattes Amanda för hatdrev, misstänkliggörande och slutshaming när hon vågade berätta PRECIS SOM DET VAR. Läs här. Det är liksom omöjligt att vinna.

Jag blir rädd när jag tänker på mina egna döttrar och att de snart är där.

Hur ska vi som är vuxna kvinnor nu kunna förändra när det är så svårt och stigmatiserande att prata om egna erfarenheter? Hur länge ska tystnaden, lojaliteten och hänsynen till män (som ”egentligen” är rätt schysta)  få vara den normativa diskursen?

Jag har inga svar.

Feminism    Livet
                          
13 november, 2016
5 comments

Inte bara pappor

hochgrisen

Steg upp i ottan och högg ved i den bitande kylan. Tände en brasa och mellanbarnet hjälpte mig att duka fram en härligt frukostbuffé till någon som hon verkligen älskar – hennes pappa. Han som alltid funnits där.

***

Till alla er som burit, vaggat och vyssjat. Som stigit upp mitt i natten och tröstat. Bytt blöjor, matat och tvättat.

Som delat föräldraledighet, läst godnattböcker och kramats. Haft koll på när nya kläder i rätt storlek behöver köpas in.

Hjälpt barnen att leta rätt på den där lilla leksaken som försvann under soffan. Lyssnat i timmar på pratet om hur en Pokemons utveckling fungerar. Som blåser och tröstar när knäet blivt skrubbat (igen).

Som skjutsat till träningar, suttit i kalla idrottslokaler och engagerat er. Gått på föräldramöten, bakat bullar och packat ryggsäckar. Till er som reste er från filten på stranden för sjuttiofjärde gången.

Till er som har orkat fastän ni egentligen inte orkar. Som tagit ert ansvar fastän det är tufft ibland. Som aldrig ger upp, utan vet att det är ett livslångt löfte ni gav den dagen när ert barn kom till världen.

Till er som är värda att kallas föräldrar och inte bara pappor.

Till alla er vill  jag önska grattis idag!

Ni har förstått något som går för många män förbi.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
           
12 november, 2016
2 comments

Modern, madonnan och varför skaffade du ens barn egentligen?

lillasysterritar_small

Vaknar upp till ännu en gnistrande vit morgon. De två yngsta barnen sitter framför kaminen, tillsammans i en fåtölj. De är både bästa och värsta kompisar. Ibland verkar det vara omöjligt att hålla sams mer än 15 sekunder i taget, men just nu är de vänner.

Lillebror lutar huvudet mot sin storasysters axel när hon visar hur en kan klara den svåra banan i spelet. Jag tänker att jag måste bevara och minnas den här vackra stunden för alltid. Kärleken till mina barn och min familj är det viktigaste och mest värdefulla i mitt liv.

***

Föräldraskapet. Moderskapet. Det där som som är både jobbigt, svårt och alldeles underbart. Det där som är så tacksamt att använda mot kvinnor som ett säkert sätt att hålla oss på plats. En av de mest mytomspunna och kvinnligt normativa områdena. Madonnan som blickar ner mot det lilla barnet som ligger tryggt i hennes famn. Bilden av den ständigt vårdande, omsorgsfulla kvinnan.

Att sträva efter ett jämställt föräldraskap är att välja bort alla privilegier som det ideala moderskapet innebär. Det spelar ingen roll att du älskar dina barn mer än livet självt. Att ge hälften av tiden och omsorgen till en annan person är per definition ett dåligt moderskap. I det här fallet är det omöjligt att både äta kakan och ha den kvar.

På samma sätt som män gör motstånd mot en mer jämställd värld gör också kvinnor det. Vi upprätthåller vårt ojämställda samhälle tillsammans. Att inte få göra moderskap på det ”rätta sättet” är ett hot både mot kvinnors existens och syfte.

Det är därför det bildas nya ännu hårdare normer och kvinnor går ihop i ”sjalamnings-aldriglämnabarnetförensekundunderdetreförståren-sekter”. Det är ett effektivt sätt att se till att pappor aldrig får en chans att ens försöka. Det är ett säkert sätt att kunna peka finger åt kvinnor som gör på andra sätt (Det är skadligt! Ajabaja! Varför skaffade du ens barn om du inte vill vara med dem? ANKNYTNINGSSKADOR OMG!!!!).

Det är som med allt annat som pågår runt oss människor. Ett sätt att hålla kvar det som varit. Vi upplever det hotfullt med förändringar. De där som ruckar normer, stereotyper och våra sätt att leva. Det känns obekvämt och skaver. Varför ska vi hålla på så liksom?

Men, jag säger det som jag sagt förut. Att göra jämställdhet skaver.

Även för kvinnor.

Feminism    Föräldraskap
                                
10 november, 2016
14 comments

Ingen skön brud

vinterland

I mörkret några hundra meter från vårt hus stod helt plötsligt två stora älgar. Omöjliga att fånga på bild, men de tittade på mig och jag tittade på dem. Snöflingor som singlade mot marken och en känsla av en oändlig rymd. Att det finns något mer.

***

Jag vet att en del tycker att jag tjatar om det här med orättvisor och ojämställdhet hela tiden. Ni har helt rätt, det är det jag gör. Inte för att jag älskar att gnälla men för att jag ser det som en skyldighet att synliggöra vad som faktiskt pågår. Gång på gång. Jag vet att jag inte drar hem så många ”Skön brud TM” poäng på det. Jag vet att det finns andra mer framgångsrika strategier att ta sig fram i det här samhället. Som till exempel att:

Skratta och le åt män som berättar tråkiga skämt.

Alltid vara pedagogisk, ställa frågor, lyssna och förstå.

Aldrig vara obekväm och prata om jobbiga saker.

Inte göra anspråk på att faktiskt ha något viktigt att säga.

Vara lagom klädd, lagom sminkad, lagom smaltjock. Lagom helt enkelt.

Aldrig, aldrig, aldrig glömma sin plats. Att jag får vara med och leka så länge jag följer spelets regler. De där som jag inte var med och bestämde från början. De där som river sönder var och varannan kvinna i det här samhället.

Folk brukar klaga på att jag skriver så trist, argt och felaktigt att jag skrämmer bort ”de som verkligen behöver detta”. Det gör mig sjukt arg för hur kan folk ta sig rätten att definiera vem det är jag skriver för? Hur kan någon ens i sin vildaste fantasi tro att jag riktar mig till SD-män och antifeminister? Antagligen för att det är så spelreglerna ser ut. Jag ska rikta mig mot män. Jag ska tänka på män. Deras känslor. Jag ska ta hänsyn. Krasst sagt så räcker det inte med att jag gör ”emotional labour” hemma i mina nära relationer, jag ska också göra det i mina texter.

Det är absurt. Vi måste sluta nu.

Vi måste skriva om spelets regler. Det är värt priset att inte kunna ta priset som deras leende nickedocka. Nej, jag är ingen skön brud. Nej, jag har inte tänkt vara trevlig. Nej, helt enkelt. Jag gör anspråk, jag tar mig ton och jag tjatar.

Det är min livsuppgift och min värderade riktning. Den tar aldrig slut.

Feminism    Livet
1 … 33 34 35 … 41
Om