Nu ska jag skriva ett inlägg som jag känner att jag egentligen inte kan skriva. I takt med att den här bloggen har blivit större och mer offentlig så upplever jag att mitt utrymme att vara privat har minskat i samma takt. Jag kanske kommer att ångra att jag ens försöker förklara något som just nu pågår inuti mig och ni behöver inte bli jätteförvånade om jag helt ångrar mig och plockar bort den här posten om ett tag.

Jag har skrivit två inlägg om min syn/ mina tankar på kopplingen mellan förakt för femininitet och barnkläder. Det väcker känslor såklart, det väcker debatt och motstånd. Så långt är allt helt ok. Det vore ju orimligt om alla alltid skulle hålla med om allt jag skriver om i den här bloggen.  Jag tycker alltid att det är lite mer jobbigt när fellow feminister tycker att jag skriver knäppa grejer än när vidriga idioter skriver att jag är en äcklig feminazi som hjärntvättar både mina egna barn och tydligen hela samhället. Är det konstigt? Jag kan inte svara på den frågan.  Det är liksom som det är.

Men idag fick jag en kommentar som gjorde mig så himla ledsen. Jag försökte skoja bort det och sen åkte jag och familjen iväg på utflykt. Men hela tiden var det en mening i den där kommentaren som inte ville lämna mig. Jag är själv förvånad över min reaktion och sanningen är att nu när jag sätter mig och skriver det här så får jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det bränner och svider i bröstkorgen och jag har en stor svart klump i magen som vägrar att försvinna.

”Och när du skriver om bylsiga pojkkläder så visar du samtidigt bilder på flickor i stora klänningar i volangform, sydda i vävda (ostretchiga) tyger. Som gjorda för att klättra i alltså 😀
Eh, nej… Dom kan faktiskt vara farliga att leka sådana lekar i till och med. ”

Jag förstår att personen som skrev den där kommentaren inte menar något illa.  Det här var bara en liten del av en lång kommentar som gick ut på att bevisa att flickkläder visst är dåliga och en önskan om att jag ska förstå att jag tänker fel i den här frågan. Trots att jag gång på gång påpekat att jag inte är intresserad av kläderna i sig utan vill prata om det faktumet att ÄVEN barnkläder och hur vi pratar om dem, som ALLTING annat är påverkat av en fruktansvärt ojämställd kontext.

Men det var naturligtvis inte det som gjorde mig så ledsen att jag flera gånger under dagen har känt tårarna bränna bakom ögonlocken. Det som av någon anledning gjorde så jävla ont var att ”de där flickorna i stora klänningar” är foton av mitt mellanbarn. Ett barn som från den dagen hon föddes har varit älskad som ingen annan, men som också nästan rivit itu vår familj. Det är barnet som aldrig gått att kontrollera, tala tillrätta eller få att passa in i en normativ syn på hur barn (flickor) ska vara. Det är barnet som under flera års tid inte bara grät, utan skrek som att vi skulle ha bränt henne med glödande järn av nästan alla kläder, skor och byxor. Ja vi pratar alla byxor. Det är barnet som i princip bara kunde ha den där vinröda klänningen dag efter dag efter dag. Om vi inte ville att allt skulle vara flera timmars kaos, gråt och förtvivlan. Det är barnet som när vi andra i familjen på fredagskvällen ville sätta oss ner och se en film och mysa, grät förtvivlat tills någon av oss följde henne ut i stället. Så många kvällar jag bara gått ut med henne i skogen, och hon har lekt och lekt i en helt egen värld. Gått och pratat för sig själv, samlat pinnar och varit nöjd. De där stunderna av nöjdhet, hos ett  barn som nästan aldrig är nöjt, aldrig tillfreds, det kan nog bara ni föräldrar som har sådana barn förstå. De stunderna är mer värda än allt guld i världen.

Och precis det där som sägs i kommentaren är exakt det vi fått höra av andra föräldrar i så många år. ”Hur kan ni låta henne ha de där kläderna?” Fellow feminister och mammor som rynkar på näsan. När hon cyklade snabbare än alla andra barn, i blodiga och sönderslagna knän, ständigt skitig och med rufsigt hår så fick hon aldrig de där kommentarerna som ni är så rädda att era flickor ska få. det var ALDRIG någon som sa att hon var söt. Det är hon inte. Hon är så mycket mer. Hon är galen, egensinnig och kreativ. Men. Det är alltså inte bara fjolligt och passiviserande med klänningar utan jag har alltså också riskerat mitt barns liv. Jag vet att jag överreagerar, det är väl så det brukar kallas när en regerar ”för starkt” på något som en bara stoiskt borde svälja. Att jag har valt att aktivt försöka förändra mina beteenden, klättra tillsammans med henne trots att jag är höjdrädd, bestämt mig för att inte vara den rädda mamman istället peppa och heja på även när saker känts läskiga för mig. Det betyder ingenting, för den där klänningen som hon älskade mer än allt annat har hindrat henne. Andra föräldrar har tänkt att jag är helt jävla dum i huvudet som riskerar min dotters liv och hälsa genom att låta henne bära ett klädesplagg som är så skadligt och farligt. Ett barn som vänliga människor fler än en gång sagt att:

”Ni kanske borde säga till henne på skarpen”. Nu pratar vi om barnet som jag skrikit åt så jag tappat rösten, som jag hållit fast på tok för hårt. Som jag varit så arg på att jag övervägde att själv söka någon typ av föräldrastöd. Som jag stundtals varit en vidrigt dålig förälder åt. Det gör mig så förtvivlad  att tänka på. Hur jag tänkt tankar som handlar om att inte längre orkar. Jag pallar inte att vara förälder åt det här barnet. Det vore bättre om hon slapp mig. Men visst jag kanske skulle ha varit ännu hårdare. Fan jag är så himla ledsen nu. Det är som att allt väller upp. Allt skammande och all oförståelse. Hur det är omöjligt att förklara med ord hur det känns.

Jag överreagerar kanske när jag tänker varför utsätter jag mig för det här? Varför skriver jag ens i en offentlig blogg. Om en ska göra det borde det vara ett krav att ha mer ”skinn på näsan” (hur ofta hör ni det talesättet om någon som är man?) Jag kan inte heller låta bli att dra paraleller till när tex Lady Dahmer gång på gång skriver om hur tjocka människor blir diskriminerande, kränkta och utsatta och så kommer det alltid och folk och bara:

”Men tänk på hälsan. HÄLSAN. Det är ohälsosamt att vara tjock. Tänk på det istället”

Det är så svårt för de här människorna är så fångade i en diskurs där fetma=ohälsosamt att de inte ens märker hur de derailar, skammar och fortsätter göra samma sak. Tålamodet hos LD är så beundransvärt. Hon fortsätter att skriva och förklara gång på gång på gång. Hon präntar in ett nytt sätt att språka om fetma, tjocka kroppar, tjocka människor. Och det gör skillnad. Inte hos alla, men väldigt många har nog börjat tänka ett extra varv innan de skammar, hälsohetsar eller raljerar kring folks vikt. Jag fick en annan kommentar som jag tyckte var så himla fin:

”Åh va intressant med lite nya perspektiv i kläddebatten! Nu fick jag saker att fundera på!”

Jag blev glad av den. M som skrev den sa INTE att hon höll med mig, hon skrev inte: ”Så himla bra, rätt analyserat och skrivet Sandra. I all sin enkelhet så uttryckte den bara ett intresse. Något att fundera på liksom. Ett annat sätt att se på barnkläder. Inte rätt eller fel, bara ett annat sätt.

Varför ska jag hålla på och skriva och tycka och tänka om en massa provocerande saker. Jag vill ju helst bara ligga i en hängmatta och läsa en god bok. Det är väl en himla vettig fråga. Jag måste fundera en stund till på den. Kram alla <3