Ingen skön brud
I mörkret några hundra meter från vårt hus stod helt plötsligt två stora älgar. Omöjliga att fånga på bild, men de tittade på mig och jag tittade på dem. Snöflingor som singlade mot marken och en känsla av en oändlig rymd. Att det finns något mer.
***
Jag vet att en del tycker att jag tjatar om det här med orättvisor och ojämställdhet hela tiden. Ni har helt rätt, det är det jag gör. Inte för att jag älskar att gnälla men för att jag ser det som en skyldighet att synliggöra vad som faktiskt pågår. Gång på gång. Jag vet att jag inte drar hem så många ”Skön brud TM” poäng på det. Jag vet att det finns andra mer framgångsrika strategier att ta sig fram i det här samhället. Som till exempel att:
Skratta och le åt män som berättar tråkiga skämt.
Alltid vara pedagogisk, ställa frågor, lyssna och förstå.
Aldrig vara obekväm och prata om jobbiga saker.
Inte göra anspråk på att faktiskt ha något viktigt att säga.
Vara lagom klädd, lagom sminkad, lagom smaltjock. Lagom helt enkelt.
Aldrig, aldrig, aldrig glömma sin plats. Att jag får vara med och leka så länge jag följer spelets regler. De där som jag inte var med och bestämde från början. De där som river sönder var och varannan kvinna i det här samhället.
Folk brukar klaga på att jag skriver så trist, argt och felaktigt att jag skrämmer bort ”de som verkligen behöver detta”. Det gör mig sjukt arg för hur kan folk ta sig rätten att definiera vem det är jag skriver för? Hur kan någon ens i sin vildaste fantasi tro att jag riktar mig till SD-män och antifeminister? Antagligen för att det är så spelreglerna ser ut. Jag ska rikta mig mot män. Jag ska tänka på män. Deras känslor. Jag ska ta hänsyn. Krasst sagt så räcker det inte med att jag gör ”emotional labour” hemma i mina nära relationer, jag ska också göra det i mina texter.
Det är absurt. Vi måste sluta nu.
Vi måste skriva om spelets regler. Det är värt priset att inte kunna ta priset som deras leende nickedocka. Nej, jag är ingen skön brud. Nej, jag har inte tänkt vara trevlig. Nej, helt enkelt. Jag gör anspråk, jag tar mig ton och jag tjatar.
Det är min livsuppgift och min värderade riktning. Den tar aldrig slut.
-14 Comments-
Det är sjukt jobbigt att vara obekväm. En orkar inte alltid, en får välja sina strider. Därför behövs såna som du, som peppar och stöttar och som (förhoppningsvis) aldrig ger upp. Så fortsätt du, livet är ingen popularitetstävling och vi behöver definitivt inte göra oss poppis hos männen. Det är bara bra för dom, aldrig för oss.
Tack Calle <3
Det är jobbigt, och det är definitivt så att en inte alltid orkar. Det är ok, jag gör det också, du vet: Ler utåt och sväljer inåt. Men inte alltid och inte hela tiden. Vi får turas om att dra och peppa!
Jag minns en gång i tiden när jag dejtade en kille från ett annat land, så det var mest skype-kontakt som gällde. (vet inte om det är relevant, men liksom, vår kontakt var mer samtalsbaserad än ”gå ut och uppleva saker tillsammans”-baserad och det färgade liksom hur jag bette mig och I ALLA FALL)
När han berättade ett skämt eller en historia som jag inte tyckte var rolig eller intressant så kände jag mig tråkig. (men ansträngde mig för att ge gensvar trots det såklart).
När jag berättade ett skämt eller en historia som han inte uppenbart tyckte var rolig eller intressant, så kände jag mig OCKSÅ tråkig.
Det var som att kvalitén på samtalet var mitt ansvar. Jag växlade mellan att vara en tråkig människa som inte kunde hitta på något bättre att säga, och en tråkig människa som inte kunde uppskatta saker som inte låg inom min egen intressesfär (oftast bilar).
Efteråt har jag insett två saker. Han var inte så jävla rolig. Jag kan uppskatta snack om saker som jag inte själv är intresserad av, så länge den som pratar gör en ansträngning för att få mig intresserad. Och den där dubbelbestraffningen, där det liksom var mitt fel var än konversationen föll, är sån himla bullshit.
Nu övar jag på att inte skratta åt skämt som jag inte tycker är roliga. Nu övar jag på att prata mer om saker jag själv är intresserad av, även när jag inte är 110% säker på att mottagaren bryr sig lika mycket. Jag håller naturligtvis lite koll så att jag inte maler på i en evighet om nåt som på riktigt inte intresserar den jag pratar med. Men jag begränsar inte mig själv lika hårt. Och jag försöker verkligen verkligen jobba bort den där funktionen som gör att när en man talar till mig ger jag genast dubbelt så mycket gensvar, oavsett eget intresse, ler mer, skrattar mer. Få bort, eller i alla fall rikta om den så att den går mer mot kvinnor.
Nån gång ska jag lära mig at vara tråkig på riktigt också. Kanske kan byta namn ett tag, det verkar ju funka bättre för männen.
Heja dig Alba! Sjukt peppigt att träna på att mala på och vara allmänt tråkig, män ligger ju oftast ljusår före när det gäller den biten hehe 😉 Vi kanske borde starta en studiecirkel i ämnet!
Kvinna och feminist. JAG behöver dig!!! För jag är ensam i mitt korn av universum och har ingen alls att diskutera sådant här med. Det här som är så SUPERVIKTIGT för alla, inte bara för redan frälsta. Och kanske mest för våra barn. Som du inspirerarar! Peppar! Och planterar frön!!! Jag får inte nog! Fortsätt så länge du orkar! Hur kan jag peppa dig???
Men tack så mycket Lena! För mig betyder de här små kommentarerna och livstecken från er som läser mycket för min pepp 😀 Så var inte rädd för att fråga, fundera, spekulera, ifrågasätta eller bara säga ”hej jag är här” lite nu och då <3
Jag älskar den här bloggen! Den är bäst. Så bra inlägg och den hjälper mig massor. Tack!!
Tusen tack själv snälla du! <3
När jag körde hem udag kom Sound of Silence på radion. Det kändes som om de sjöng om mig. Det slog mig att två saker skrämmer mig. Normaliseringen och min tystnad. Jag ska arbeta med punkt två för att motverka punkt ett. Del i det är att jag måste lära mig vara obekväm. Det kanske tar tid, men jag kommer närmre för varje steg jag tar.
Och jag är tacksam för alla som orkar vara obekväma.
Pepp på det Helena! Det har betytt väldigt mycket för mig att våga vara obekväm, jag skulle gå så långt som att säga att en blir lite mer fri när en inte tycker att det är så himla farligt längre 🙂
Såklart du ska vara obekväm! Du ger ju en massa energi till oss som kämpar för samma saker ❤❤❤
Tack Emma! <3
Så sant.
Palla vara lagom!? Nä, man orkar inte.
Haha eller hur? 🙂