Vi har det ganska snöigt här uppe i Västerbotten. Det är tur att jag gillar att skotta, avslutade gårdagskvällen med att vara ute i en 1,5 timme och ändå var det bara att börja om med ett två decimeter snötäcke här på morgonen. Vardagsmotion deluxe iaf. 🙂

Nu sitter jag här inne, dricker kaffe, skriver och tittar ut på snön. Barnen är på skolor och förskola. Johan jobbar supermycket den här perioden så jag drar tyngsta lasset här hemma under en period. Men det känns helt ok.

För några veckor sedan hade jag ett jobbmöte med en man som tyckte att jämställdhet var ett lite laddat ämne. Det är ganska ovanligt ändå, de flesta brukar relativt obekymrat säga att de är för jämställdhet och SEDAN flika in varför det är svårt att göra jämställdhet i praktiken. Men den här personen uttryckte att det var lite suspekt att vara feminist. Sedan slängde han också ur sig en riktig klassiker:

”Det är så konstigt, jag ser liksom  inte kön, jag ser bara individer!”

När jag möter människor med den här så kallade ”könsblinda” approachen till livet så blir det ofta helt uppenbart hur bra människor är på att intala sig själva att det verkligen är på ett sätt. En tanke, som blir till en absolut sanning och som sedan gör att en blir väldigt oflexibel och blind för egna beteenden. Intressant nog så dröjde det bara ungefär 10 minuter till in i samtalet så slängde samma person ur sig:

”Typiskt kvinnligt!”

Jag ville inte vara oartig, men hade det varit någon jag känt lite bättre hade jag nog frågat hur de två väldigt olika sätten att förhålla sig till kön överhuvudtaget går ihop?

Jag får ibland frågor om hur en kan/ bör förhålla sig till personer som kanske är lite intresserade av jämställdhet och genus men inte har så mycket kunskap. Mitt svar är definitivt att försöka hålla en öppen och inbjudande inställning, intresse och nyfikenhet är ju första steget till att lära sig mer. Det andra är att ALLTID prata statistik. Konkreta siffror. Inte fastna i individuella berättelser, utan gång på gång lyfta tillbaka till att det är så här det ser ut just nu. (Våld, sexuellt våld, hemarbete, föräldraledighet eller whatever diskussionen utgår från). Det är bra att börja där och sedan problematisera och diskutera vad siffrorna i sig kan bero på. En del tänker biologi och gener, en del tänker uppfostran och miljö. Väldigt många är i dag öppna för en kombination naturligtvis.

Det finns inget facit, men däremot blir det orimligt att diskutera om vi inte har någon slags koll på hur det faktiskt ser ut. Om vi vägrar att se kön och bara ser individer så kommer vi helt att missa strukturella, statistiska samhällsproblem. Då blir det till exempel helt osynliggjort att män som grupp har dominerat och dominerar nästan alla väsentliga områden som är kopplade till makt, synlighet och kapital. Det blir osynliggjort hur kvinnor som grupp fortfarande i stor utsträckning tar hand om hem, hushåll och barn. Vi kan tycka vad vi vill om de siffrorna, men det är så den krassa verkligheten ser ut och det behöver vi förhålla oss till.

Jag frågade faktiskt mannen (som bara såg individer) efter en stund vad han tänkte om hur siffrorna för egenföretagande i Västerbotten ser ut? (kort sagt nästan bara män som driver eget). Svaret blev då lite luddigt och osäkert, men jag tänker ändå att det öppnade för en verklig dialog snarare än åsikter och tyckande.

Vilka typer av motstånd brukar ni möta när ni pratar om jämställdhet och feminism?