För några år sedan mötte jag den här älgen nästan varje gång jag och Chili gick ut. Hon hade sina två halvvuxna kalvar att hålla koll på, så vi försökte hålla oss undan och undvika att komma för nära trots att vi delade samma del av skogen.

En morgon låg hon precis på stigen så jag märkte henne först när vi var väldigt nära. Hon ställde sig upp och tittade på oss. Vi stod helt stilla, alla tre. Jag minns fortfarande den där magiska stunden, det var som att tiden stod still, skogen inbäddad i snö och tystnaden omkring oss var så stor att den nästan var öronbedövande. Chili vara bara en valp men tagen av stundens allvar satt han också helt tyst och still. Efter en liten stund vände hon sig om och tog stora kliv in i skogen. Hennes kalvar hade stått och tryckt några meter bort så de följde efter henne.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀

Det var så konstigt för efter den dagen såg jag henne inte igen. Om jag inte hade tagit kortet så hade jag nästan kunnat tro att jag hade hittat på alltihop. Men minnet av hennes blick och lugnet som präglade stunden trots att vi egentligen kommit lite för nära bär jag med mig. Som en gnistrande diamant i mitt inre. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀

Ta hand om varandra. För mig och många andra gäller nu åter strikta restriktioner. Mig går det egentligen ingen nöd på. Jag vandrar i skogen och gläds över allt som händer där, konstiga spår, rävar och tjädrar som skräms när de flaxar upp ur snåren, möss och ekorrar, bävrarna som jag nästan aldrig får se men jag ser deras slit då de fäller nya träd varje natt, nya platser, årstidens växlingar, Chili som hittar nya pinnar (stockar!) att bära. Jag vill påminna er om vikten av att nu och då stanna upp och inse hur sköra, fantastiska och korta livets vardagliga stunder faktiskt är. Och de pågår inte för evigt. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀

Ni vet ju egentligen – vi har bara ett liv – så lev.