På samma sätt som språket kan upprätthålla och förstärka maktstrukturer och normer kan språket också vara det som hjälper oss till förändring.⠀⠀⠀⠀⠀

Vi kan aktivt göra motstånd och omformulera gamla sanningar. Det är ju det vi håller på med här och nu. 

Men det är också ett faktum att förändring alltid möter motstånd. Framförallt från de som riskerar att förlora privilegier men också för att vi människor generellt gillar att veta hur saker och ting förhåller sig: 

Vi gillar att göra ungefär som vi alltid tidigare gjort. Det är enklast. Det är bekvämast. Det innebär att inte behöva riskera något. (Emotionell smärta, konflikter, obehagliga sanningar som kanske riskerar att krypa fram…)

Vi säger dessutom ofta saker som vi vet att de flesta håller med om. Pröva att fråga någon om de vill att vi ska ha ett rättvist och jämställt samhälle. Majoriteten kommer att säga ”Ja men självklart”. För det är så vi lärt oss att svara.⠀⠀⠀⠀⠀⠀

Och ändå händer något när jag börjar skriva/ prata om konkreta handlingar och om vardagslivet, då är det inte längre självklart att alla är för jämställdhet. För då blir det något annat. Dels något som _aktivt behövs göras/ förändras_ men också för att det då börjar handla om våra manliga vänner, söner, bröder, pappor, partners som vi inte vill ska vara en del av förtrycket. Det är smärtsamt och svårt att inse det. Men så länge män inte aktivt deltar i kampen, plockar upp de skitiga sockarna från golvet, tar hand om kärlekskneget och relationerna. Hellre arbetar än är föräldralediga. Låter någon annan bry sig om sina gamla föräldrar. Inte fixar fredagsfikat på arbetsplatsen. Sorterar tvätten. Så länge män vill behålla sina privilegier. Så är de precis det.⠀⠀⠀⠀⠀⠀

En del av förtrycket.