Alltså fattar ni hur roligt det är att vara världens värsta bloggare? Att ha en fin och härlig blogg som bara existerar vare sig jag skriver mycket eller lite. Nu borde du skriva

Nej jag borde ingenting alls.

Är det något som ska väcka varningsklockor i allas våra huvuden är det ord som:

Borde. Måste. Så gör man bara. Krav. Har inget val. Det säger sig självt. Osv…

När jag skriver att vi har ett samhällsproblem där vi behöver göra en MASSA SAKER tillsammans för att få livet att gå ihop. För att vi älskar. För att vi bryr oss om. För att det är viktigt. Så betyder det inte att det är DU som ska göra alla de sakerna själv. Hela tiden.

För ingen människa är en ö.

Det finns inga supermänniskor. Det finns ingen som kan prioritera bort sömn, vila, återhämtning och glädje och fortsätta leva ett gott liv. Ett friskt liv.

Ett meningsfullt liv.

Att vara glad. Att vara ledsen. Att vara arg. Att vara stressad. Att känna sig trött. Att känna sig tacksam. Utvilad. Förnöjsam. Rofylld. Att vara inbäddad i kärlek. Att bry sig om någon och känna att någon bryr sig om dig.

Vi behöver träna på att vara snälla. Det bespottade och verbalt misshandlade ordet.

Vara snäll. Och du måste också räkna in dig själv i den ekvationen. Om vi ska kunna kämpa, älska och ta hand om dem vi vill ta hand om så måste vi också ta hand om oss själva.

Våra sköra liv. En hjärna som kräver stillhet lite nu och då. En kropp som inte hur länge som helst orkar springa från dödliga faror:

”Måste! Borde! Inget val! Spring! Prestera!” (Nu orkar jag inget mera…)

Vi är värda att älskas även när vi inte längre orkar. Vi är värda att älskas när vi är den som behöver få vila en stund. Vi är värda att älskas trots att vi bara är människor.

Eller faktiskt precis just därför.

Glöm aldrig det mina vänner. Glöm aldrig det.