Sexåringen satt och tuggade lite tankfullt på en macka vid frukostbordet, när han plötsligt frågade:

”Mamma. Kan man ringa statsministern?”

Jag tittade upp från tidningen, och svarade lite disträ:

”Njaaa… jag vet inte riktigt. Det är nog svårt att få tag i honom på telefon…”

Uppenbarligen var han inte riktigt nöjd med det svaret, så frågan ställdes ännu en gång:

”Men mamma. KAN man ringa statsministern?”

Min uppmärksamhet började väckas och jag insåg att han verkligen funderade över något specifikt. Så jag ställde ner kaffekoppen, vek ihop tidningen och svarade:

”Nej statsministern hinner inte prata med folk i telefon, det är nog smartare att prova att maila honom i sådana fall. Vad är det du funderar över som du vill fråga statsministern om?”

Den här gången var det jag som möttes av en stunds tystnad, och sedan säger han eftertänksamt:

”Mamma kan man verkligen inte ringa statsministern? Tänk om jag skulle se någon som börjar skjuta med pistol. Kan jag inte ringa statsministern då?”

Jag svarade som sig bör att det nog är bättre att ringa polisen om han ser någon med pistol. Sen pratade vi lite till om pistoler och krig och hemska saker och poliser och om vart statsministern bor.

Men något i hans sätt att fråga etsade sig fast.

Även om jag skrattade för mig själv när jag försökte föreställa mig en bild av Stefan Löfven som den som ska lösa alla problem så var det något i den där tilliten, som bara ett barn kan ha, som var lite hjärtskärande på samma gång.

Jag vet inte riktigt vart han fått bilden av statsministern som den som kan lösa allt (inklusive människor som skjuter med pistol) ifrån. Men på något sätt så skulle det vara så himla fint om jag och alla vi kunde känna sådan tilltro till vårt politiska system. Som någon som fanns nära och som kunde ha svaren på alla frågor och lösningar på alla problem.

Våldet mot kvinnor och barn. Nedmonteringen av välfärden. Rasismen och hatet. Den ojämställda stressen. Det sexuella våldet. Prostitution och män som i det kapitalistiska systemet lärt sig att allt som går att köpa står dem fritt att köpa. Hemtjänsten som går på knäna när de ska ta hand om dem av oss som inte längre kan ta hand om oss själva. Nedskärningarna inom LSS. Männen i bolagsstyrelserna som skrattar hela vägen till banken samtidigt som en annan man står på sina knän utanför ICA. Människor som inte längre orkar (hinner) stanna upp, sätta sig på farstukvisten och njuta av vårsolen mot sin kind. Människor som inte har tid att stanna och byta några ord.

”Kan man ringa statsministern?”

Jag tror inte det vännen.