Igår kväll kände jag hur en viss herre (hosthostLamotte) retade upp mig igen trots att jag lovat mig själv att inte lägga en sekunds tankeverksamhet på en person som njuter så mycket av att få så många som möjligt att lägga en massa tankeverksamhet på honom.

Så jag bestämde jag mig för att istället läsa igenom allt klokt som skrivits /illustrerats och filmats om AB-grejen. Jag postade alla de smarta, roliga, förbannade, ledsna inlägg som jag kunde hitta på Jämställd vardags facebooksida och tänkte för mig själv #härärfeministerna för varje inlägg som jag postade. Och vet ni vad?

Jag blev så himla glad när jag gjorde det! Nästan euforisk, ni vet känslan av att inte vara ensam. Shit vad många vi är och vilken urkraft vi besitter. Så mycket klokhet. Och så tänkte jag en stund på alla de som aldrig syns i sociala medier men som är sådan grymma vardagshjältar:

Alla ni som jobbar på kvinnojourerna. Alla ni som jobbar inom vård och omsorg. Ni som tar hand om barn och gamla. Ni som sliter och släpar dag ut och dag in. Utan att supa er fulla och uttrycka förakt och ilska mot andra människor. Utan att begära någonting. Ni som får det här samhället att gå runt. Ni som tänder ett litet ljus vid middagen för att visa omtanke och trevnad. Ni som lyfter upp ett gråtande barn och blåser på såret. Ni som frågar hur dagen varit och faktiskt stannar upp en stund och lyssnar på svaret.

Ni är där varje dag. Ni fanns där långt innan jag hade möjlighet att uttrycka min tacksamhet och ni kommer att finnas långt efter att jag är försvunnen.

När jag till slut gick och la mig för att sova så var all ilska som bortblåst. Jag tänkte på allt som gjorts och allt som fortfarande behöver göras.

Tillsammans med er alla.

Tack.