Jag fick ett mail för några månader sedan med en fråga om jag ville läsa ett manus till en kommande debutroman. Jag tvekade inte en sekund utan sa självklart:

”Det gör jag så gärna, vilken ära!”

Sedan hann verkligheten, som alltid ikapp. På dagarna har jag fullt upp med jobb och möten och på kvällarna är jag så trött att bara tanken på att läsa en bok får mig att gråta av frustration över att jag inte orkar, eller ens längre känner för att göra det. Men jag hade förstås lovat, så jag bestämde mig för att ägna en lördag åt läsande. En av mina hemliga superkrafter är att jag läser såååå sjukt snabbt. Det har varit jättepraktiskt under hela mitt liv. Jag älskar ju egentligen att läsa. Som barn längtade jag alltid till sommarlovet för då (äntligen!) kunde jag få läsa från morgon till kväll ostört.

Men, tillbaka till lördagen, när jag under några timmar smet från hem och familj för att läsa. På stadsbiblioteket plöjde jag boken om Sofia, huvudpersonen som kämpar för att få tiden och orken att räcka till. Som dessutom har en liten råtta som gnager i bröstet. När jag läst klart manuset skrev jag ett mail:

Åh Kajsa! Jag smet iväg från man och barn några timmar idag för att sträckläsa ditt manus. När jag hade läst klart så ville jag storgråta. Om jag inte befunnit mig i en offentlig lokal (biblioteket) hade jag gjort det. Nu fick jag istället lite klädsamt torka tårarna och skynda hem till de som väntar på mig därhemma. Jag blir inte ledsen så mycket för min egen skull som för alla kvinnor i det här samhället som kämpar, sliter och till slut går sönder. Du har verkligen lyckats fånga allt det där. 

En generation av kvinnor som går på knäna. 

En generation av män och kvinnor som pratar om att leva jämställt men som ändå inte riktigt lyckas få till det. Orimliga krav, föräldraskapet, ansvaret, projektledarrollen och så utmattningen som hela tiden lurar där runt hörnet.

Jag är så stolt och glad över att Kajsa både gav mig förtroendet att läsa manuset och sedan också lät mig skriva baksidestexten. Jag vill verkligen peppa er alla att läsa boken. Vi är så många kvinnor i det här landet som påverkas av den ojämställda stressen. Vi behöver sätta ljuset på det här samhällsproblemet och VI BEHÖVER LYFTA SKULDEN OCH SKAMMEN FRÅN ENSKILDA KVINNORS AXLAR!! Ursäkta versalerna, men det här kan tydligen inte sägas nog många gånger:

Vi kan inte hålla på och försöka få individer att sluta vara stressade genom individuella hanteringsstrategier när det är hela samhället som är skevt. Vi kan inte hålla på och plåstra om oss en och en människa i taget, när våra arbetsmiljöer och hemmamiljöer och offentliga miljöer behöver ett jättestort bandage och JÄKLIGT MYCKET PSYKOLOGISK BEHANDLING.

Är ni med?