??♀️Sandra tror att det är avsnitt 300 istället för avsnitt 30 och Johanna eldar upp sig.
I det här avsnittet lyfter vi saker som kan hända på arbetsplatser och pratar om:
?Hur jobbar vi med sexuella trakasserier och kränkningar på jobbet?
?Vem avgör vilka beteenden som inte är okej, och vad räknas egentligen som tafs?
Johanna radar upp problemen och Sandra har lösningarna. ✅
✨INTERNATIONELLA KVINNODAGEN✨
~Strömstad~ För ALLA + Fri entre!!
? Snart är 8 mars här med tid för kärlek, engagemang och kvinnokamp.
? Jag kommer dagen till ära att köra den ojämställda stressen:
?En föreläsning om brödsmulorna som ligger kvar på bordet. Tvätten som aldrig tvättar, viker och lägger sig i rätt byrålåda själv. Alla de där födelsedagarna som ingen minns, gympasäckar som ska packas. Helhetsperspektivet och projektlederiet. Om varför individuella hanteringsstrategier inte räcker när det är hela samhället som är skevt.
Och sist men inte minst: Om utmattningens orimliga konsekvenser och vad vi behöver göra nu. ??❤️?
Hoppas att ni som har möjlighet vill hänga där med mig!
Lokal: Folkets Hus Strömstad Tid: 11.00-13.00
Genom mitt liv har frågor om rättvisa och jämställdhet haft olika fokus. Vad som upplevts som viktigt har påverkats av vilken kontext jag befunnit mig i för tillfället.
Hade någon frågat mig i mina sena tonår hade jag nog svarat att kvinnor i Sverige har det relativt bra, men att det globalt sett fortfarande finns många olösta problem.
Som nybliven förälder hade jag nog svarat att synen på kön som ”män är från Mars och kvinnor från Venus” var det absolut största problemet. Genusfrågor. Rosa/blått. Uppfostran. Delat ansvar för föräldraskapet. Individualiserad föräldrapenning.
Sedan studietiden. Psykologin. Språket. En djupare förståelse både av mönster, strukturer och av oss människor. Mäns våld mot kvinnor och barn. Det osynliga men normaliserade våldet som pågår hela tiden. På det ställe som ska vara vår trygghet. Hemmet. Familjen. Hur många i vårt samhälle som bär på upplevelser av patriarkalt förtryck, sexuella övergrepp, våldtäkter, gråzonerna.
Och den sista pusselbiten, sorgen över att se sanningen. Det finns ingenstans där vi kan stå utanför detta. Det är inbyggt på samhällsnivå och individnivå. Maktstrukturerna följer oss genom livet. Finns som föreställningar i mig och i de jag älskar. Går inte att fly. Det nattsvarta mörkret av ilska. Förtvivlan som följer. Som nästan knäcker mig.
Och till sist som en fågel Fenix som reser sig ur askan.
Hoppet. Trots allt.
Det finns något som är större. Än mig och än dig.
Det är viljan och den obändiga kraften som ingen kan ta ifrån oss. ❤️?
✨Den ojämställda stressen✨
~ Reklam för egen verksamhet ~
En generation av kvinnor som går på knäna.
En generation av män och kvinnor som pratar om att leva jämställt, men som ändå inte riktigt lyckas få till det. Orimliga krav, föräldraskapet, ansvaret, projektledarrollen och så utmattningen som hela tiden lurar där runt hörnet. ?
Om det där omöjliga som vi håller på med hela tiden. Att inte bara överleva utan att också vilja leva. Engagera sig. Kämpa för att förändra saker. Samhället. Vardagen. Ha roligt. Få en chans att ta hand om de vi älskar och oss själva. ❤️
Hinna njuta av det liv som vi har förmånen att äga en liten stund. ?
Vill ni höra mig prata om de här sakerna?
?Föreläsningen går att boka till företaget, skolan, arbetsplatsen, konferensen & föreningen.
Förfrågningar via ?sandra@actnowpsykologi.se.
Ibland tänker jag att de största förändringarna sker där vi verkligen GÖR annorlunda.
Teorier, tänkande och teoretisk kunskap i all ära, den behövs naturligtvis, för att föra utvecklingen framåt på ett mer samhällsmässigt plan. Men i vår praktiska vardag. (Ni vet där våra liv pågår hela tiden). Där hjälper det liksom inte att vara ett feministiskt geni á la Simone de Beauvoir om du fortfarande i praktiken är kringskuren all makt och har ett sådant minimalt handlingsutrymme att det i praktiken inte går att göra på något annat sätt än det som står till buds.
Det finns ganska mycket kunskap redan. Men i samtiden blir allting nytt varje dag. ”Spot-on och genialt!” på ord och texter som skrivits hundratals gånger tidigare. Ni vet, det finns en uppsjö av tankar, analyser och reflektioner i andra former av texter. Inte alltför sällan inom den akademiska världen. Utmanande och ibland chockerande skarpsinniga med tanke på när de är daterade. Den här gedigna kunskapen existerar knappt alls i nutidsflödet, vilket är synd. De tillför ju en förståelse för att ingenting är nytt under solen. Om vi orkar förhålla oss till den typen av tankegods så kan vi få en fördjupad förståelse för historien OCH nutiden. Språket. Som är både vår frälsning och vår förbannelse. Som begränsar, håller fast, definierar och formar.
Den tanken kräver att vi orkar ifrågasätta normer och sanningar som ses som självklara. Men också att vi orkar sätta in oss själva i en historiskt kontext. Att vi tar oss den tiden.
Hur vi aktivt förändrar idag kommer att granskas av våra barn och barnbarn. När vi inser att människor redan för hundratals år sedan hade de allra mest skarpa och välformulerade analyser. Som nu ligger dammiga och olästa i våra bibliotek. Då kanske vi också tar oss tiden att fundera över hur förändring _egentligen sker _och vad vi önskar för samhälle framåt. Vi behöver lyfta blicken och börja agera.
Hur ser drömmen ut? Och vad kan just DU göra för att idag föra oss ett steg närmare det samhället. ❤️?
I min föreläsning den ojämställda stressen så berättar jag om Lisa, lärare och tvåbarnsmamma. Lisa är en av alla de kvinnor som gör så gott hon kan i sin yrkesroll, i sitt föräldraskap, i sitt äktenskap och i sitt liv, och ändå mår hon så dåligt. ?
Efter föreläsningarna får jag nästan alltid reaktioner, folk som kommer fram och vill prata, mailar och dm:ar och säger:
”Jag är Lisa.”
Jag har träffat Lisa tusentals gånger. Inte bara i min yrkesroll som psykolog, utan även hos vänner, kollegor och hos mig själv.
Vi som kämpar med att få livet att gå runt.
Vi som undrar vad det är för fel på oss?
Vi lär oss att söka efter svaret i oss själva istället för att vända blicken mot det sammanhang som gör så många människor sjuka. Min mission är att hjälpa alla Lisor. Att ge insikten att det aldrig har varit hennes fel.
Jag vill säga till Lisa att hon är värdefull. Att hennes liv är betydelsefullt. Att hon är älskad. ❤️
För mycket av den sorgen, smärtan och enorma tröttheten många känner är trots allt knutet till det samhälle vi lever i. Just nu orkar jag lyfta de frågorna, ifrågasätta och föra en kamp. Om jag tappar orken kanske någon av er tar över. Vi kan inte se det som att en person kan göra allt, men tillsammans kan vi förändra lite grann. ?❤️
Jag vill berätta en sak för några av er. Föräldraförsäkringen är inte Messias.
Föräldraförsäkringen kan inte lösa våld, alkoholism, omsorgssvikt, klassamhället, psykiatriska tillstånd, sorger och bedrövelser.
Föräldraförsäkringen kan inte ersätta socialtjänst, psykiatri, beroendevård eller ensam sköta alla välfärdsfrågor.
Det är verkligen höga krav som ställs på en reform som handlar om att ge människor som blir föräldrar (oavsett kön) betalt för att kunna vara hemma med sitt barn under en period i livet. En skattefinansierad gemensam försäkring.
En fantastisk förmån.
Att föräldraförsäkringen bör vara modern, könsneutralt formulerad, främja jämställdhet och utgå från en grundsyn på människor som kapabla att ta ansvar för sitt barn borde ju inte vara så provocerande?
Att en person (i det här fallet jag) som ägnat nästan hela sitt liv, och numera också yrkesliv, åt att främja och verka för jämställdhet inom såväl samhället, arbetslivet, men också i hemmet, relationer och föräldraskap tycker att det är en bra idé borde ju inte komma som en chock för någon?
Det är också så himla speciellt när folk som aldrig engagerar sig i något vare sig jämställda löner, en jämställd arbetsmarknad, eller ett jämställt samhälle, helt plötsligt är här och engagerar sig EXTREMT mycket. Folk som aldrig bemödat sig om att skriva en kommentar under alla de år och tillfällen som jag lyft just de frågorna . Personer som aldrig peppat, stöttat eller överhuvudtaget synts till, men plötsligt kommer hit och vill berätta saker för mig som jag ägnat åtminstone de senaste åren åt att aktivt lyfta offentligt. Gång på gång. Trots att det stundtals har ett extremt högt pris. Det vet ni ju egentligen? Att vara kvinna och offentligt kämpa för saker som jämställdhet, rättvisa och omtanke har ett högt pris.
Ofattbart nog.
Känner mig trött just nu. Men också tacksam. För tillsammans kan vi förändra allt.
Ett steg i taget. ❤️
”Min fru är så himla duktig. Jag måste faktiskt försvara henne för hon hjälper mig med tvätt och städning och hon har tagit ut föräldraledighet. Hon är en sådan toppenfru!” hörde ingen kvinna en man säga någonsin.
Vad är det för skillnad på strukturer och individuellt ansvar? Och går skillnaden att förklara för någon som inte har gjort en feministisk analys? Dagens avsnitt ute nu!! Lyssna tex här!
1️⃣För att alla föräldrar ska ha samma rätt, möjlighet OCH skyldighet att ta hand om sina barn.
2️⃣För att alla barn som växer upp ska få lära sig att föräldrar, oavsett kön, är lika kompetenta och kärleksfulla, omvårdande och ansvarstagande.
3️⃣För att män som klarar av att ha ett ansvarsfullt jobb självklart också kan ta hand om ett hem och sitt barn.
4️⃣För att det är en fantastisk förmån att få pengar för att göra det som är varje förälders plikt och ansvar.
5️⃣För att vi inte ska ha ett system som uppmuntrar ojämställdhet.
6️⃣För att vi behöver lösa ett problem och inte kan nöja oss med status quo. Förändring skaver och jämställdhet är något som vi aktivt behöver göra.
7️⃣För att vi ska förstå att mammor inte har någon genetiskt inbyggd handbok i bebissskötsel. Att bli förälder handlar om att ta ansvar och lära sig längs vägen.
8️⃣För att det aldrig går att förstå vad det innebär att ensam vara ansvarig för ett litet barns väl och ve och samtidigt sköta hem och hushåll när den andre arbetar. Om du inte själv gjort det.
9️⃣För att det är roligt, krävande, magiskt, jobbigt, kärleksfullt, galet och intensivt att umgås med sina barn.
För att det inte finns några vettiga skäl att låta bli.
Jag får ibland frågor om hur en kan göra sin relation mer jämställd, hur en på bästa sätt kan synliggöra ansvar och hur en kan undvika att hamna i projektledarrollen. Hur få “någon” att se det där som tycks vara osynligt, men som tydligen bara är osynligt för en part i förhållandet.
Jag vill en gång för alla säga att svaret ligger i könsfördelningen över er som ställer de frågorna. Ni är till 100% kvinnor. Och ja. Det är orättvist. Det är dumt. Det är könsmaktsordningens orubbliga logik. Kvinnor som grupp kommer att behöva driva kampen för förändring och män som grupp kommer att behöva förändra sina beteenden.
Era partners/ äkta män/ sambor skriver inte och frågar mig om hur de ska göra ER relation mer jämställd. Jag förstår att det kanske skaver, men män har inte särskilt stort intresse i jämställdhetsprojekt när det handlar om konkret förändring i relationen, hemmet och föräldraskapet (många män har däremot tränat upp förmågan att prata OM jämställdhet på ett fint och korrekt sätt).
⚖️Så steg ett, och något som är absolut oundvikligt, är att ni (du!) behöver acceptera att det pågår en konflikt mellan kvinnor och män, både på strukturell och individuell nivå. Du behöver förstå att kvinnor och män har vitt skilda intressen av att förändra ojämställda relationer till att bli mer jämställda.
Det betyder i klartext att även din partner gör ojämställdhet i praktiken tex genom att säga att du är dryg eller att ditt tjat är problemet när du påtalar orättvisor. När han vägrar att svara och föra en normal dialog om
✅När? ✅Hur? ✅Vem? Eller när han helt enkelt skiter i (“glömmer”) att du gör (ger) mer än honom i hemmet, relationen och föräldraskapet.
⚖️ Det andra steget är att inse att om du vill _göra förändring_ kommer det att kräva tid, kraft och tårar. Du kan inte ta för givet att någon annan ska fixa jämställdhet åt dig: Vare sig i samhället, dina relationer i ditt hem eller på din arbetsplats. Orättvist? Ja. Rimligt att göra det ändå? Ja, men bara om du tycker att det är viktigt. Bara då. Bara du. ❤️
