15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

30 november, 2018
2 comments

Avsnitt 4 – Alla vinner om vi delar

Fasen vad fort veckorna går! Jag har redan börjat tappa räkningen och kontrollen, men som tur var har jag ju Johanna som påminner mig om att det är dags igen: Nummer 4 i ordningen! Lyssna här eller där poddar finns.

Om ojämställdhetens högborg föräldraskapet. Om olika måttstockar för kvinnoföräldrar och mansföräldrar. Och naturligtvis säger jag det som ALLA VET men INGEN VILL HÖRA (om jag kunde skulle jag här lägga in den där ap-emojin som blundar och håller för öronen) det vill säga det finns inget annat rimligt alternativ än en individualiserad föräldrapenning. Allt annat är ovärdigt för alla människor som fortsatt väljer att sätta barn till den här världen. Punkt.

Om ni känner att ni vill veta lite mer om vart jag står i den frågan kan ni ju läsa de här inläggen:

Till alla som är eller ska bli pappor.

Män som inte tar hand om sina barn. 

Mammor och barn.

Tummen upp för jämställt föräldraskap! (Varför vi inte ska vänta 42 år till)

Pappor kan!

Ja men då har ni helgens läsning räddad va? Kram!

PS! För er som inte vill ha barn, eller för den delen, när jag tänker efter tycker jag att nog att alla borde lyssna på podden ”Barnfrihet” med Frida & Malou. Barnafödarnormen aka ”barn är meningen med livet” är verkligen sinnessjukt stark, enough said…

Systemfelpodden
                 
25 november, 2018
8 comments

Välkommen!

Är det november? Varför är det så jobbigt att stiga upp på morgonen. Varför måste allting göras varje dag? Om och om igen. Sisyfos-skit. Plocka fram. Tallrikar. Kläder. Papper. Gympakläder. Plocka bort. Skitiga sockar. Brödsmulor. Smutsiga tallrikar. Komma ihåg. Innebandy. Utv.samtal. Bilbesiktning. Klippa tånaglar. Planera. Vem ska vara barnvakt? Hundvakt? Hämta? Lämna? Strukturera. Lyfta på luren och ringa. Inte tre veckor för sent utan idag. Samtidigt som jobbet är viktigt. Annat är roligare. Påminna. Kommer du ihåg? Näe inte nu heller. Fakturera. Men inte i hemmet. Det är en hobby. Leverera. Prestera. Sinnessjukt mera. Är det ok att bara tröttna på hela skiten?

För varje gång en kvinna påminner en man om saker han borde ta ansvar för själv så borde skammens stjärna tändas. Nu tänds skammens stjärna för Daniel, Håkan, Nils och Stefan. Nu tänds skammens stjärna för alla passiva, icke-kommunikativa härliga sköna snubbar.

Jag skulle skämmas ihjäl om jag bara gjorde härliga grejer tills min partner fick påminna mig om att jag OCKSÅ måste göra saker i vårt gemensamma hem. Fast ändå, på många sätt ett drömliv. Bara göra exakt det som krävs av en och inte en millimeter mer än så. Aldrig ta ett eget initiativ. Aldrig vara den som för upp ämnet till diskussion. Hur ska vi GEMENSAMT göra för att få ett trevligt, inbjudande, varmt och tryggt hem? Hur ska vi organisera ett liv där ingen av oss går in i väggen? Där vi delar ansvar, glädje och sorger.

Men egentligen vet vi ju alla varför han ALDRIG tar upp det till diskussion. Hemmet. Städningen. Tvätten. Logistiken. Barnen. Relationen. Relationerna. Människorna. Kärleken.

För det är alltid den som bryr sig som förlorar. (Bry sig, göra och sen ha mage att klaga.)

Varför bryr du dig så himla mycket? Sluta bry dig. Kan ALLA bara sluta bry sig.

När ni hör någon snusförnuftig person ge rådet att ”vänta ut honom” eller ”låta honom göra saker på sitt eget sätt” (För annars kan han tappa lusten att _hjälpa till_) så kom ihåg att det borde ge minst dagsböter (pga förbjuden idioti)…. eller vänta nu… vänta nu… vänta nu… vänta nu.. vänta nu… vänta nu… vänta nu… vänta nu….. vänta nu…………..

…

…

…

Tre år senare ligger kläderna fortfarande kvar i den numera Mount Everest liknande tvätthögen i källaren. Barnen har fortfarande storlek 86 fastän deras kroppar har växt till 116. Deras hålögda trötthet över att ingen någonsin hjälpte dem att lägga sig i tid på kvällarna har blivit rutin. Det är ju deras eget fel. För de där små människorna borde ju ha vett nog att bara somna om de nu behöver det. Och inte störa manskillen som valde att sätta dem till världen. (Hur ska han själv kunna ha koll på vad klockan är? Och vilken tid barn ska lägga sig? Och orka påminna och tänka ett steg till? Och tänka på andras behov och välmående istället för på sin egen bekvämlighet? Hur? Hur? Och den som bryr sig påminner och får höra att det var då ett jävla tjat. Och den som bryr sig och lyder rådet och väntar ut och så gör han ingenting och så påpekar du försynt och han svarar: ”MEN VARFÖR PÅMINDE DU INTE?” Eller andra typer av strategier som: ”Men jag tänkte precis göra det. Så himla viktigt var det inte.” Överenskommelser är väl till för att brytas?)

OCH KOM IHÅG KVINNA!

Om du inte lyder detta råd så är du definitivt en av de dominerande eller VÄLDIGT ANSVARSTAGANDE mammor som vill STYRA och STÄLLA hemma och sådana himla förlorare gillar ingen. Ingen. (Källa: Anonyma barn TM)

Så hur som helst är det ditt fel. Välkommen till alltför många kvinnors verklighet.

Du kan aldrig vinna. Du gör så mycket och för det blir du hatad. Osynliggjord. Skammad.

När ett litet TACK för allt du gjort och fortfarande gör kanske hade varit…

Rimligt?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
  
16 november, 2018
4 comments

Avsnitt 3 – Uppenbarelsen i badet

Nu är vårt tredje avsnitt av Systemfel ute för allmän lyssning!

Det här är vårt metoo-avsnitt, där Johanna berättar om hur det gick till när hon startade journalisternas upprop #deadline och jag babblar på om andra grejer, som varför jag blev helt galen förra hösten när folk bara ”Varför har inte kvinnor sagt något förr?” (Blogginlägget som jag pratar om i podden är det här.)

Johanna efterlyser någon teknisk person som vet om det går att återskapa raderade kommentarer på FB och sedan pratar vi om lite annat också, som hur en bra arbetsplats bör fungera och varför vi aldrig mer vill höra någon vuxen säga att pojkar trakasserar tjejer för att de ”är kära”. Och så sist men inte minst tipsar vi om en STJÄRNA på området mäns våld och våldtäktskultur. Vem det är får ni veta om ni lyssnar. 🙂

Kram & skriv gärna en kommentar  om ni vill tycka till om något med podden. Önskemål, feedback, ris & ros. Vi vill gärna veta vad ni tycker.

Lyssna kan ni  förövrigt göra på en massa olika ställen bla här!

Systemfelpodden
                 
14 november, 2018
12 comments

Män som känner kvinnor. Tips från coachen på hur göra jämställdhet.

Avdelning: Jämställdhet är bra så länge ingen pratar om det.

Gårdagens roligaste var de här fotbollsmännen som var JÄTTE-JÄTTE-IRRITERADE på Nilla Fischer för att hon genom sitt tacktal också lyfte frågan om vikten av jämställdhet.

Männen tog det som en personlig kränkning och det är ju tyvärr en relativt vanlig reaktion när j-ordet nämns. (Om ni inte fattar vad jag pratar om för män kan ni läsa här).

Den reaktionen är ju inte alls rolig. Men det som på riktigt var roligt var att bägge killarna anförde argumentet att DE MINSANN ÄR GIFTA MED EN KVINNA OCH HAR DÖTTRAR och känner kvinnor och bor med kvinnor och att de därför inte borde behöva höra något mer orättvist TJAT om den där himla frågan. Det fattar ju alla att män som känner kvinnor är jämställda…

Nej men allvarligt. Nu ska jag avslöja en sak för er fotbollsmän. Det här kommer säkerligen som en chock, så håll i er:

Det finns ingen hemlig sammansvärjning där onda och kvinnoföraktande (1. Singelmän? 2. Gaymän? 3. Frånskilda män med enbart söner? 4. Andra män med obefintliga relationer till kvinnor i alla åldrar?) upprätthåller ojämställda handlingar och strukturer i stort och smått.

På riktigt.

Att vara gift eller tillsammans med en kvinna gör en inte immun mot ojämställdhet.

Att vara förälder till flickebarn gör en inte immun mot ojämställdhet.

Att känna en kvinna gör en inte immun mot ojämställdhet.

Sedan fick en av killarna i artikeln en fråga om det går att göra mer för jämställdheten:

”Kan ni göra mer eller känner du att ni gör det ni kan?

– Göra mer, det är en jättesvår fråga. I grund och botten handlar det om inställning och du kan fråga vem som helst, vi har absolut den inställningen att all form av jämställdhet ska det vara.” (citat: Sebastian Larsson i Aftonbladet.)

Det är alltså jättesvårt för Sebastian Larsson att tänka sig hur han skulle kunna _göra mer jämställdhet_ och detta (ej att förglömma) alltså trots att han LEVER med (3!) kvinnor och barn. Han tror att det handlar om inställningen att säga orden ”jämställdhet SKA DET VARA”. (OBS! Men utan att tjata om det som Nilla Fischer och jättesvårt att tänka sig hur göra i praktiken.)

Ett tips från coachen på vad du och dina kollegor kan börja med att göra istället för det ni gjorde igår:

*Scenario. Efter Nilla Fischers tacktal.*

”Faaan vilket bra och starkt tal av Nilla Fischer!! Så modigt av henne att lyfta den här frågan igen. Hon är en förebild för ALLA oavsett kön. Vi har påbörjat ett arbete för jämställdhet men det är en lång bit kvar att gå och ingen av oss kommer att vara nöjda förrän fotbollen likväl som samhället i övrigt är 100% jämställt. Det är det enda rimliga.

Tack för att du påminde oss Nilla. Självklart är vi med dig och backar er. Alltid.

// Andreas & Sebastian, samt hela herrlaget.

Feminism    Män och maskulinitet
              
8 november, 2018
4 comments

Om bara kvinnor…

Häromdagen råkade jag höra ett gäng radiomänniskor prata om kvinnor och män i relationer. Tyvärr. Jag dog lite inombords av att höra hur resonemanget gick. Jag tror att temat var att göra saker för de andra i familjen och för den andre parten. Först sa en person (obs! Inte citat utan ur minnet!):

”Det värsta som finns är kvinnor som gjort och skött om allt och sedan 30 år senare tar på sig offerkoftan. ”

Alla de andra bara:

”Haha jaaa verkligen det är ju kvinnors eget fel om de skött allt. Kom inte och lek martyr om du skämt bort din partner. Dessutom måste kvinnor uppfostra sina söner bättre och inte skämma bort dem.”

En tredje person: ”Jag måste bara få säga det här. Män och barn skämmer ju inte direkt bort sig själva.”

Och alla bara: ”JAAAA men exakt!! Om bara kvinnor kunde sluta skämma bort…”

Någonstans här sprängdes ett blodkärl i min hjärna. Jag körde av vägen och frontalkrockade med en stor gran. Sedan låg jag där döende och ingen brydde sig…

För vi hade äntligen infört det fulländade och TOTALT manliga samhället.

Där att ta hand om andra och bry sig om andras välmående, även fast det kan kännas lite jobbigt för en själv betyder att ”skämma bort”= DÅLIGT. PATETISKT. VIDRIGT.

Det var ju synd. Riktigt synd.

Det är ALLTID kvinnors fel på det ena eller andra sättet. Visst är det märkligt?

Kvinnors eget fel om de skött om allt borde ju rimligtvis talas om som:

”Vad är det för fel på männen som inte tar sitt ansvar?”

För mig är det helt obegripligt och respektlöst hur vuxna människor kan prata på det här sättet om de kvinnor som tagit hand om er när ni var små. Som burit er. Som gett er omvårdnad och omsorg under alla år trots att ni var drägglande, skrikande asjobbiga bebisar och barn. Som lagat mat och städat. Som ordnat jul, födelsedagar och trygghet. Som burit er och det här samhället på sina axlar. Och som tack blir de inte bara fattiga pga samhället betalar inte för det här jobbet som NÅGON måste göra. (Dvs. Om vi vill fortsätta ha hem som går att bo i och om vi vill fortsätta sätta barn till den här SKITVÄRLDEN.) Men som sagt var, inte bara fattigdom som tack, utan också skammade och förlöjligande om de känner en viss bitterhet och ilska över att inse att det är på exakt det sättet.  Att det inte går att vinna. Att det aldrig har gått. För det osynliggjorda och obetalda jobbet som är förutsättningen för vårt samhälle  pratas om som att SKÄMMA BORT _män och barn_.

Alltså just den meningen också. Det är anledningen till att jag inte klarar av när folk kallar män för jättebebisar och dylikt. Jag fattar såklart varför det görs, men det är superproblematiskt att prata om  män som barn. Vill ni veta varför?

Jo för om en man beskrivs på det sättet blir det också rimligt att prata som de gjorde i radion häromdagen. Dvs:

Frånta ansvaret från vuxna fullt kapabla män  samt lägga ansvar och skuld på kvinnor. För mäns beteenden. Som handlar om makt, ojämställdhet och exploatering av personer som de säger sig älska.

Ni kanske känner igen exakt samma mönster från diskussioner om varför barn inte verkar vilja vända sig till sina pappa när de är ledsna… (Kvinnors fel.)

Eller för den delen våldtäkter, där män implicit beskrivs som driftstyrda djur som inte kan ta ansvar om en kvinna är ”sexigt klädd, full, flörtig, säger nej lite för tyst… ni vet. (Kvinnors fel.)  Whatever. Så glad över samtyckeslagstiftningen.

Nästa person som säger ”om bara kvinnor...” när det gäller dåliga grejer som män gör eller icke-gör.

Bara skärp er.  Alltså seriöst. Jag menar det. Skärp er.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                                     
3 november, 2018
2 comments

Cheerleaders och sköna snubbar

Jag har tänkt en hel del på det här med emotional labour senaste tiden. Det där relationella_emotionella beteendet som knappt ens har en vettig svensk översättning.

Den där känslan av att ni vet… kommer ni håg den här radiodängan av Omi som var populär för något år sedan? Ni vet känslan när en sitter och glatt sjunger i bilen och samtidigt inser att texten sätter fingret på något relevant om hur män ständigt blir frestade av andra kvinnor men kan hålla sig till en kvinna om hon ser till att vara STÄNDIG KÄRLEKSJOUR och glad, härlig och peppig. Inget utrymme för någon jävla PMS eller tjat om städning där:

”And I got the magic wand
All these other girls are tempting
But I’m empty when you’re gone
And they say
Do you need me
Do you think I’m pretty
Do I make you feel like cheating.
And I’m like no, not really cause’
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
She gives me love and affection
Baby did I mention, you’re the only girl for me
No I don’t need the next one
Mama loves you too, she thinks I made the right selection”
***
Och just det där. Att det han ger tillbaka är att vara trogen. Trots alla frestelser från andra sexiga kvinnor som han egentligen vill ligga med. Det ska liksom vara nog.
Då ska en som kvinna vara OERHÖRT tacksam. Idén om att män skulle betala tillbaka på samma sätt: Genom att vara glada och peppiga cheerleaders som ständigt har någon annans behov för ögonen. Som bara ger villkorslös kärlek och ömhet. Som inte behöver ett schema för att plocka undan från köksbordet utan vet att allt som en skiter i att göra landar på någon annans axlar.
***
Så himla härligt ändå. Att få ha en egen personlig cheerleader. Alla gillar ju sådana. Och INGEN gillar missunsamma, tjatiga gnällkärringar. Som håller på och påpekar saker som att ett gemensamt behöver städas, att barn behöver trygghet och oftast mår bra av rutiner som att lägga sig på kvällen för att orka med förskola och skola. Att tjata om sådant är dåligt. Det är alla överens om, oavsett kön.
***
Ingen gillar en gnällspik. Och kvinnor är ju i princip ALLTID problemet som vill prata om sådana idiotiska och vidriga saker som: Hur ofta det ska dammsugas i ett gemensamt hem, om sängar ska bäddas, om sopor ska bäras ut, hur tvätt ska tvättas, om rutten frukt och bananflugor är så himla big deal, om obytta blöjor verkligen är något att prata om.
***
Nej tacka vet vi cheerleaders. Och sköna, avslappnade snubbar.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Män och maskulinitet    Relationer
                                
Om