Igår var det måndag och jag åkte buss och jobbade med det roliga som är på gång som jag inte kan berätta om riktigt än.

Det regnade när jag åkte hem. Det tar 2 timmar med bussen  (13 mil enkel väg) och jag pendlade den sträckan under 3 års tid när jag pluggade på psykologprogrammet. Så jag satt där på bussen och blev lite nostalgisk när jag tänkte på den tiden i vårt liv. Så lite pengar, inget hus, ingen bil, ett barn och en liten hund. Ärvda kläder och bebisprylar. En 90-talsbarnvagn som var typ.. aprikos? Vi hade liksom mindre av allt.

Men mer tid.

Och jag vet inte om det bara är det nostalgiska skimret, men var det inte lite mer kravlöst också? Många tyckte ju att vi var lite knäppa som helt plötsligt, mitt i studierna, och knappt torra bakom öronen, gick och fick barn. Men jag tycker själv att det var grymt smart för både jag & Johan blev då tvungna att ta oss i kragen och det var en sådan himla bra motivation att tänka att allt en gör inte bara är för en själv utan också för någon annan. För henne. Den där lilla bebisen med de stora blå ögonen och det klotrunda ansiktet. Hon som inte själv valt att sätta sig till världen. Som inte valt att få oss till föräldrar utan bara hamnade med oss och tog för givet att vi alltid, alltid skulle ta hand om henne.

Och det gjorde vi. Det gör vi. Snart fyller hon 16 år och är på väg ut i världen.