Flyr civilisationen några dagar, känns rimligt.
Nu har jag varit ute och rännt igen. Åkte till Stockholm i fredags och blev intervjuad av fina Stresspodden med Petra & Maria. Alltid lika roligt att prata med människor som är intresserade av samma ämnen som en själv. Om jag fattade det hela rätt så ska avsnittet sändas på onsdag. Återkommer när jag vet om ni skulle vilja lyssna!
Sedan gjorde jag en grej som varit bestämd jättelänge och som jag ojat mig över i diverse sammanhang, jag åkte färja. Av någon anledning har jag odlat fram en färjefobi (det är minst 20 år sedan jag åkte senast) och har alltid sagt att jag ALDRIG kommer att åka färja med barnen (skräckscenariot, dvs att befinna sig på en sjunkande färja med sina barn är så hemsk att jag inte ens övervägt alternativet. Ni vet att som förälder behålla lugnet inför döden och försöka rädda barnen samtidigt som folk som trampar ner varandra och livbåtar som inte räcker till och.. osv jaja ni fattar va?)
Men nu var det ju bara jag som skulle åka så det kändes lite lugnare. Det var en psykologkonferens och jag föreläste om den ojämställda stressen. Astrevligt och jag var inte ens rädd på båten. Det var vackert utanför det lilla fönstret och det kändes aldrig aktuellt med något sjunkande och/ eller ond bråd död överhuvudtaget.
Men poängen jag skulle komma fram till var att jag kom hem mitt i natten i går och jag blir alltid väldigt dränerad på energi av liknande sammanhang (båt eller ej) så nu har jag och Chili åkt ut till en stuga vid havet och skogen och ska bo här några dagar. Jag ska skriva och jobba.
Jag har en fråga till er och den är lite paradoxal (risken är uppenbar att bemötas av tystnad) men jag undrar vad som skulle få er att kommentera mer i den här bloggen? En del av er skriver och kommenterar ju på FB, men här inne är det ofta väldigt stillsamt och tyst. Jag tänker att det kanske har att göra med bloggens format och att jag inte riktigt bjuder in till samtal? Men jag vill också poängtera att verkligen blir glad varje gång någon av er skriver.
-20 Comments-
Ja, nu har det varit tyst i kommentarsfältet en stund. Det känns som att en eller par kommentarer föder fler kommentarer men jag vet inte riktigt varför det är så. Grupptryck kanske? Den berömda ”svenska” ängsligheten för att sticka ut om man säger nåt först?
Jag tycker alltid att du skriver tankeväckande och jag försöker lämna nån kommentar här och där men ibland blir det inte av. Jag har en aversion mot att bara säga det som flera andra redan sagt, långa kommentarsfält fyllda av grattishälsningar eller ”bra skrivet” eller dylikt ger mig rysningar för att det känns så opersonligt. Ibland känner jag dock att min enda reflektion när jag läser dina texter är att du är så smart och skriver så bra saker som jag helhjärtat håller med om men det har jag sagt många gånger förut. Och då är vi tillbaka till punkten ovan om att jag vill vara mer kreativ än så, men det kräver energi som inte alltid finns.
Jag förstår såklart att du och andra inte kräver denna kreativitet, utan att det är fullt möjligt att bli glad av att någon bara säger nåt enkelt positivt men det är en hang up jag har. Det är en sorts förklaring till varför jag inte alltid kommenterar.
Och ibland skriver jag tydligen en halv roman…
Jag finner det oftast lättare att kommentera inlägg som avslutas med direkta frågor/uppmaningar. Typ ”hur gör ni?” eller ”vad tycker/tänker ni om detta?” Att få dela med sig av ett tips eller dryfta ett problem som man själv har brukar också vara hyfsat enkelt.
Du svarar på alla kommentarer och jag uppskattar verkligen att du tar dig den tiden. Det tycker jag definitivt är att bjuda in till samtal.
Kram på dig och tack igen för att du inte ger dig utan strider för att vi och våra barn ska få en bättre värld!
Ja det mönstret har jag verkligen märkt av! Det är som att någon måste bryta den där berömda isen. Det mönstret märks också på FB.
Alltså jag fattar verkligen grejen med att inte orka skriva typ ”bra” där är ju FB tacksamt med sina gilla-knappar, men det blir också nästan övertydligt att när jag skriver ett så här ”pratigt” inlägg så fungerar det inte alls på Fejjan (det här inlägget har just nu 4 ”gilla” normalt ligger det mellan 30-150). Egentligen borde jag nog inte bry mig om det, men det är svårt att inte notera.
Det som egentligen är mitt dilemma är att jag har en hang-up över att svara på kommentarer på FB. Jag gör det ibland men inte alls som här (dvs alltid). Jag tycker överhuvudtaget inte om kommentarsfält på fejjan och har ingen ork till att diskutera med folk som bara ”råkat” hamna i flödet. Här finns ju ni som är mer regelbundna läsare och det känns lite mer tryggt att skriva här i och med att jag själv styr och godkänner kommentarer. Haha jaja sorry för babbel. Jag skriver visst också en halv roman nu. Tack för input och för att du finns här, KRAM!
Sandra, jag är också ganska kass på att skriva kommentarer. Det har olika orsaker så klart men ibland är det lathet, ibland är det liksom så oerhört bra skrivet att ett ”bra skrivet” blir för tomt (fats jag inser ju att det säkert tas emot positivt i alla fall), ibland är jag nog lite dum som inte förstår vissa inlägg och då blir de ju svåra att kommentera. Ja, listan kan göras lång.
Jag har utvecklat flygfobi under de senaste åren så jag kan relatera till din färjefobi. För mej är det dock typ 1000 gånger lättare att flyga med barn än att göra det själv eftersom de måste hållas reda på och underhållas. Jag hinner inte med att vara rädd helt enkelt! Dina barn är å andra sidan äldre än mina så jag kan tro att en inte behöver ha lika stort fokus på dem längre.
Det du gör är så viktigt och bra!
Haha men Hanna, om du inte förstår ett inlägg är det mest troligt för att jag skrivit helt obegripligt, det har säkerligen hänt mer än en gång 😀
Upplever att Facebook är lite enklare att kommentera i. Man mpste inte fylla i flera olika boxar t ex.
Jag läser det mesta, varanna vecka ungefär, men kommenterar inte alltid, för jag håller med det du skriver, men det finns ingen gilla knapp heller så du ser vi läst:)
Förstår verkligen det Magdalena! Det är lite synd att det inte finns en gilla knapp här inne på bloggen också. Jag ser ju iofs i statistiken att ni varit in och läst men det är ju bara SÅÅÅ opersonligt haha 🙂
Känner igen mig så i färjeskräcksgrejen, alla rädslor blir verkligen multiplicerade med 10000 när man har barn!
Angående kommentarer; jag tror inte man får så mycket kommentarer på bloggar överlag, om man inte är jättestor och/eller har läsare med väldigt skilda åsikter. En blogg är liksom mer av en envägskommunikation, typ som att skriva en bok eller en ledare i en tidning. Med det sagt tycker jag ALLTID att du skriver intressant och tankeväckande.
Ja men verkligen! Jag försöker ju att inte vara så rädd som förälder, men döden på båten har jag liksom inte behövt förhålla mig till i vardagen 🙂
Du har. probably helt rätt och jag behöver nog acceptera att kommunikationen sker på FB och då inte när jag skriver den här typen av inlägg (se mitt svar till H här ovanför!). Eftersom JAG å andra sidan sällan svarar där så blir det ju ändå en slags envägskommunikation fast åt andra hållet. Det finns de i min närhet som tycker att jag borde starta en Jämställd Vardag IG men det ORKAR jag verkligen inte haha 😉
Kram på dig och tack så mycket Emma <3
Jag kommenterar inte av fler anledningar.
1) lathet
2) tidsbrist (jag kan bli stressad av att kommentera och känna att jag måste kolla eventuella svar på min kommentar)
3) Det du skriver är så bra så det behöver inte kommenteras mer
Tack för input Kristin! Jag förstår verkligen, har själv helt prioriterat bort en stor del av sociala medier interaktion/kommunikation av samma skäl 🙂
Och så roligt att du gillar det jag skriver, gör mig glad att höra! <3
Heja dig som åkte båt och att det gick så bra! När jag åkte färja med familjen för några år sedan låg jag vaken en stor del av natten och tänkte på hur jag skulle lösa olika scenarier som kunde uppstå (typ Är det bäst att klä på sig själv eller barnet först? Var finns livbåtar?). Himla skoj.
Vad gäller att kommentera håller jag med ovan om att det blir lättare om det avslutas med en fråga. Å andra sidan får jag viss prestationsångest om jag ska skriva något, så det tar ibland stopp på grund av det, men det ligger ju helt hos mig. Jag uppskattar också verkligen att du tar dig tid att svara på alla kommentarer, det är fint.
Haha men åh så himla hemskt! Jag tänker på den där scenen i filmen Titanic när en mamma ligger och läser ur en bok för sina små barn inne i hytten samtidigt som de går under…huvva får ångest bara av att skriva om det.
Vad lustigt för jag kan få lite prestationsångest av att svara på kommentarer, men har jobbat med att släppa det och bara skriva. När jag tänker efter kanske det (antagligen) skulle vara SKITJOBBIGT att få en massa kommentarer haha… snacka ambivalent inställning 😉
Jag läser via Bloglovin så för att kommentera måste jag klicka mig vidare till din blogg.
Brukar ändå inte ha tiden till det utan snor små stunder i vardagen för att läsa.
På Bloglovin kan man gilla inlägg i alla fall ? Kan du se det?
Ja det kan jag ju Sofia! Kanske får gå in på Bloglovin lite oftare 😀
Så fint förresten att du snor små stunder för att läsa min blogg, det gör mig glad <3
Hej Sandra!
Jag läser med stor behållning men är väldigt dålig på att kommentera pga orkes- och tidsbrist antar jag. Förstår att det kan kännas som att tala ut i mörkret ibland och ska försöka bli bättre på att interagera här! Vill att du ska veta att vi läser och peppa dig att fortsätta!
Tack snälla, jag förstår precis och jag vill inte att du eller någon annan ska känna er tvingade att kommentera.
Men om kraften och orken och energin och lusten finns så blir jag alltid glad att höra av er. Jag vet ju att ni finns här trots allt <3
Tack för att du bloggar! Jag lyssnade just på stresspodden med avsnittet med dig, och skickar det till sambon. Du ger en otroligt fin grund för att kunna nysta sig till ett mer jämställt liv ihop. Jag läser din blogg via feedly, så för att kommentera behöver jag först klicka på länken in i bloggen, och sen scrolla ner, fylla i och börja skriva. Jag tror som någon skrev ovan, att generellt är det lättare att lämna en rad på facebook eller andra sociala media: det blir mindre mail av det hela och mer som en kommentar + att det är med inbjudande till trådar av samtal med andra personer än endast den som skrev blogginlägget. Jag gjorde faktiskt ett val för någon månad sen och slutade följa dig på facebook för att jag hellre ville samla dina blogginlägg och läsa dom i lugn och ro, istället för att klicka in via fejjan. Men nu kanske jag behöver börja följa där igen för att se hur kommentarerna går…. Hur som, de gånger jag klickar in och kommenterar är när du ger en hjärtesuck (säger man så på svenska?) och ber om ljud från oss – och då gör jag det eftersom jag känner att du ger mig så otroligt mycket i varje inlägg, eller de gånger jag blir extra peppad att gå till handling efter att läsa dina inlägg.
Tack så mycket Ylva Maria! Så himla fina ord om mig & bloggen, det värmer i hjärtat! Nu när ni skriver era kommentarer påminns jag ju om att ni är här allesammans. Nu kanske det dröjer några månader innan jag ber om lite ljud från er igen. 😉 Kram!
Jag läser men kommenterar i princip aldrig. Skriva är inte min grej, men läsa är det! 🙂
Mycket bra det du gör!
Tack så mycket för att du är här och läser Annika! <3