Chili äter blåbär och jag njuter av hur vacker hösten är.

Förra veckan fick jag en kommentar här på bloggen som var så jävla… elak. Eftersom jag själv styr och ställer med diktatorisk hand inne i min blogg så godkände jag den inte. Jag vet att vissa verkligen skulle kunna hålla det emot mig. Alltså det här med att jag inte släpper igenom alla kommentarer. Men ärligt talat, jag orkar inte. Jag vill så gärna att den här bloggen ska få vara en fristad för mig och för er som läser och jag vet att många inte håller med mig om att en öppen blogg någonsin kan jämföras med ens eget vardagsrum, men jag gör det ändå. Det här ÄR mitt vardagsrum och jag vet att ni är så många som finns här inne med mig. Som vill vrida och vända på allt det där jobbiga som pågår mitt i vardagen. Som kanske vill försöka förstå saker och fundera över hur det kommer sig att vårt samhälle och våra hem och våra relationer inte är jämställda trots att de uppenbarligen borde vara det. Som vill slippa börja om från noll varje gång av typen: Det var en gång en saga som handlade om inte alla män..osv 

Det tar emot att ens nämna den här kommentaren, för jag vill inte ge personen som skrev tilfredsställelsen i att veta att jag ändå blir ledsen när jag läser. Egentligen inte så himla ledsen över att någon inte gillar mig och det jag gör (jag är inte hur naiv som helst) men det jag blir mest ledsen över är att det finns människor som liksom njuter att av att vara elaka.

Den här kommentaren var inte skriven av någon vanlig random: ”Hatar dig och allt du gör…brööl jag går in på alla feministbloggar och skriver om den stora konspirationen som PK-eliten driver mot stackars schyssta snubbar.” Den var mer utstuderad, typ som någon som ändå ansträngt sig lite.

I korthet gick den ut på att jag gjort mig en karriär på att föreläsa om osynliga strukturer. Och så lite vanligt kletigt skammande om att jag uppenbarligen har problem i min egen relation och därför hatar män i allmänhet och så tyckte den anonyme kommenteraren att jag skulle lösa det genom att gå i parterapi istället för att manshatarblogga. Typ så.

Och jag vill inte ge personen tillfredsställelse i att kanske läsa det här nu, det känns som att jag gör mig sårbar när den personen kanske får reda på att jag ändå reagerar. Men hur ska vi annars kunna förändra något? Om vi inte kan berätta om hur anonyma kommentarer ger oss ont i magen, ångest och obehag? Hur ska folk kunna fatta att jag reagerar som en helt vanlig människa när någon är elak? Trots att jag vet att många tycker att jag får skylla mig själv som offentligt pratar om, skriver om och till och med föreläser om något så jävla provocerande som drömmen om jämställdhet.

Jag önskar att jag kunde vara en tuff och skön och avslappnad person som tog det mesta med en klackspark. Men det är jag inte.

Jag gör något som jag tycker är viktigt. Inte bara för mig utan också för en massa andra människor: För mina barn. För mina vänner. För er som läser den här bloggen. För de som kommer och lyssnar på mina föreläsningar. Det är det som är min drivkraft. Men ni skulle bara veta hur ofta jag tänker på hur skönt det vore att bara stänga ner.

Sluta hålla på så himla mycket. Sluta tycka och tänka överhuvudtaget.

Bara stanna här i skogen. Se Chili äta blåbär och njuta av den vackra hösten.