Gråskalorna
När jag skriver om strukturella problem och orättvisor så finns det alltid ett antal människor som tycker att det är bullshit och hittepå, för:
”De har aldrig sett några problem, aldrig blivit utsatta själva, aldrig mött någon som blivit utsatt. De har jättesnälla pojkvänner som kan bli ledsna när jag skriver så himla elaka saker. Och tusen olika argument där de hade kunnat sammanfatta med INTE ALLA MÄN och så vidare…”
De här människorna tycker att det är dumt att någonsin skriva om orättvisor överhuvudtaget. Det är ens eget fel om en är ledsen, trött och utmattad. Det är bara att spotta i nävarna, bita ihop och aldrig, aldrig prata om övergripande mönster och specifikt i det här fallet om könsnormativa mönster. Om de inte känner igen sig och personligen har drabbats SÅ ÄR DET INGET PROBLEM. Om jag skriver att män är DUMMA då ska de minsann ALDRIG göra något överhuvudtaget. Män skriver och berättar att de tappar lusten att hjälpa till om vi pratar om att män våldtar, slåss och dödar kvinnor och varandra. De vill väldigt gärna att jag ska ge konkreta förslag istället för att GNÄLLA SÅ FÖRBANNAT!!
När jag då ibland skriver om konkreta förslag på vad en som individ kan göra för att förändra, agera och försöka påverka sitt liv, trots strukturella orättvisor så finns det alltid ett antal människor som tycker det är bullshit och hittepå, för:
”För mig finns det inga möjligheter att någonsin göra något för att förändra. Orättvisorna gör mig helt lamslagen, hur skulle jag någonsin kunna ta mig rätten att vila, säga nej, eller agera när män är dumma, samhället suger och jag är ett offer för patriarkatet.”
De här människorna blir arga och provocerade av att någon någonsin tänker att det är möjligt att påverka även när det är svårt. Det är alltid någon annans fel att livet suger och själva är de bara offer för omständigheter och behöver inte själva reflektera över sitt agerande i den här världen. De har lagt sig ner och stoppat huvudet i sanden och tänker INTE vara den som agerar. De blir arga för de tycker att män MINSANN ska ge svaren och män ska förändra samtidigt som de sitter och väntar. (Om 1000 år kommer de fortfarande att sitta och vänta. Nej jag skojar ju för då är de döda sedan länge.)
Jag önskar att fler människor kunde sammanfoga bilderna: Ja det finns orättvisor och strukturella problem OCH ja vi kan och ska ändå göra allt vi kan för att inte förlora agensen i våra egna liv.
Vi kan ofta påverka väldigt mycket mer än vad vi tror. Även i de mest horribla/utsatta/ stressande situationer så kan vi agera utifrån vad som är värdefullt för oss. Våga be någon hjälp. Säga nej trots att någon blir sur. Tacka ja för att ingenting är viktigare just nu, trots att det inte passar egentligen.
Går det att prata om strukturella problem utan att skapa passiva individer? Jag tror det. Men det är svårt eftersom vi så gärna blir fyrkantiga, svartvita och rigida i vårt tänkande.
I verkligheten kan någon som är dum också vara snäll.
I verkligheten kan saker vara svåra och stundtals lätta.
I verkligheten kan jag vara arg och samtidigt tacksam.
I verkligheten regerar gråskalorna. Mindre bekväma än tydliga. Men ganska praktiska att kunna förhålla sig till och absolut nödvändiga för att kunna förändra.
