Senaste tiden har det varit så mycket i mitt liv. Allt från lågvattenmärken som kräksjuka i familjen och en till synes vanlig tant som kom fram efter en föreläsning om den ojämställda stressen och inleder med orden:

”Du nu måste jag säga några saker till dig men du får INTE bli ledsen.” (Om jag hade vetat att de där orden var inledningen på en 10 minuter lång monolog, där hon berättade att hon mådde illa av att se mig på scenen och av att höra min röst, ifrågasatte min psykiska hälsa och tipsade mig om att köpa Anders Hansen bok ”Hjärnstark” så att jag kunde få lite BRA tips på stresshantering haha..)

Till fantastiska och underbara stunder där jag måste nypa mig i armen över att jag får jobba med mitt största intresse. Får prata i radio om varför det är problematiskt när män bara jämför sig med andra män och varför vi måste komma ihåg att fira framgångar. (Ni kan lyssna här.)

Försöker förklara för människor varför det är meningslöst att föra en diskussion med någon som inte godtar begrepp som grupp/samhälle/struktur. Jag tycker att det är ok att människor har olika syn på livet och vårt samhälle men jag är också väldigt glad för att många individer förstår och tar ansvar för något mer än sina egna behov. Jag tänker också att det är en ganska extrem åsikt att inte godta någon form av statistisk verklighet, forskning eller ta hänsyn till andra människors upplevelse av vårt gemensamma samhälle. De här männen, ja det är ofta män, som vägrar att reflektera över att deras verklighet inte speglar alla människors verklighet. Så himla bekvämt att inta den ståndpunkten som individ och man i ett sexististiskt/rasisistiskt och heteronormativt samhälle. Inte ta ansvar för något alls.

Bara glida runt. Nöjd med tillvaron. (Men ganska tomt inombords…)

När jag möter motstånd, vilket jag naturligtvis gör relativt ofta, brukar jag tänka för mig själv att jag inte är här för att göra alla människor nöjda.

Jag är inte här för att vara en ”skön tjej.”

Jag är inte heller här för att bråka och provocera för sakens skull.

Jag är här och jag gör det jag gör för att jag vill GÖRA skillnad. Och jag gör skillnad, vet ni ganska mycket för mig själv också, samtidigt som jag håller på. Genom att prata om, tjata om, skriva om, vrida på och formulera för mig själv och för er frågor som: ”Vad är en jämställd vardag?” (Gång på gång på gång på gång…) så påminner jag mig själv om hur viktigt det är.

Jag kommer ihåg vart jag är på väg och varför. Varför det är viktigt för mig. För Johan. För barnen.

Och så ibland. Några gånger per dag stannar jag upp. Vilar. Tar promenader i ett gnistrande vinterlandskap. Omgiven av mäktiga hundratals år gamla granar som sträcker sig mot en klarblå himmel. Lyssnar på  talgoxens vårliga sång. Känner hur solen värmer för första gången på ett halvår.

Inser i de små stunderna varje dag att livet är så otroligt mäktigt och magiskt i sig självt.