Senaste dagarna har jag fått så himla mycket snälla mail, kommentarer & pepp. Det gör mig otroligt glad & stolt. Det känns verkligen oförtjänt på många sätt, jag vet hur ni alla kämpar på i era liv. Hur många vi är som drömmer om och försöker vara förändringen.

Därför vill jag tacka alla er som är här tillsammans med mig.

Som läser, funderar & diskuterar.

Jag vet att ni har min rygg när det blåser kallt. Många av er har följt mig och mitt bloggande ändå från (2013 tror jag? Med Stökboet.) Och så Oxhen förstås, där jag vände in och ut på mig själv efter en period i mitt liv där jag gick sönder totalt. Jag tror faktiskt att skrivandet som jag gjorde under Oxhen-tiden på många sätt var en läkeprocess. Det var så otroligt skönt att sortera i skärvorna av ett liv och sätta ihop hela min historia på ett nytt sätt. I en ny kontext. Med nya glasögon.

Nu känner jag mig så himla trygg i min osäkerhet. Jag brukar tänka på det. Hur till exempel Linnea Claesson (som är en helt fantastisk person) har tuffa, smarta & kvicka svar på all sexism och hemskheter som hon utsätts för. Hur hon framställs som Superkvinnan TM. Jag tror att vi behöver sådana som Linnea. Det är så himla skönt att ha en ställföreträdande som kan ge alla de där idioterna svar på tal.

Jag tror också att det är viktigt att vi förstår att alla inte kan vara sådana. (Och självklart fattar både ni och jag att bilden av Linnea till stor del är skapad av media.)

Jag hinner aldrig ge svar på tal när någon säger hemska saker IRL. Jag kan bli arg och med gråten i rösten säga ifrån, men särskilt kvick är jag inte. Jag blir bara ledsen och upprörd. När ni skriver fina saker så gråter jag och tänker att jag aldrig kan leva upp till förväntningarna. När folk skriver arga saker får jag ångest som fan. När jag raderar & blockar idioter från bloggen så känns det så himla bra. På ett småsint sätt.  Jag har ingen lust att ens försöka svara, eller lägga en sekund av min energi när galningar skriver romaner till kommentarer om hur allting _egentligen_ ligger till.

Ibland försöker jag skriva inlägg på kvällstid, fast jag vet att jag inte orkar. Då slutar det bara med att jag skriver precis det. Att jag inte orkar mer. Inte ett ord till. Att det enda jag vill är att få vara ifred. Dricka kaffe, lyssna på en klocka som tickar. Gå i skogen med min hund. Lyssna på knarret från iskalla snön och titta upp mot den kolsvarta, oändliga himlen.

Men som jag skrev i en kommentar till en av er då slutar det med att jag lägger mig och sover. Raderar hela inlägget. Tänker på något annat.

Sedan när jag vaknar på morgonen så känns det bra igen och jag tänker att jag inte längre har något val. Eller rättare sagt. Det här är mitt val.

Det här är det jag gör.