Det är en lugn lördagmorgon. Hela familjen är samlad, barnen ligger i soffan och Johan sitter och skissar vid köksbordet.

Jag dricker kaffe och kollar lite bloggar.

Så läser jag det här inlägget av Krickelin (Kristin Lagerqvist). Det känns som ett slag i magen. Jag försöker säga något till Johan som sitter mittemot:

”Det är det här som gör mig så upprörd när folk skämtar om #metoo... rösten bryts och tårarna väller fram. Jag ursäktar mig och säger att jag är för upprörd för att kunna fortsätta. Går upp på övervåningen en stund. Sätter mig på sängen och gråter av ilska, frustration och sorg.

Jag tänker på det här. När jag skrev gårdagens inlägg. Hur män pratar om metoo i alla möjliga sammanhang utan att ha förstått någonting. De tror att det är samma sak  som att prata väder och vind eller vad de åt till middag. För de här männen är att prata om metoo ingenting mer än ord. Som någon slags intressant teori som ska diskuteras. De förstår inte hur många av oss som går omkring med PTSD-symptom, ångest och sorg. Väl dolda hemligheter och trauman av olika slag.

Hur den här hösten har gett hopp om förändring, för första gången i vårt samhälles historia. Men samtidigt rivit upp sår hos så många av oss.

Ärr som ni inte ser men som finns under våra kläder, i våra själar, i våra minnen och tankar även när vi gjort vårt bästa för att glömma.

Ärren som en får av att ha vuxit upp och av att leva som kvinna i det här samhället.

Kan ni förstå hur det känns att bearbeta och hantera det här och samtidigt höra någon på ett drygt och fullständigt känslokallt sätt säga:

”Det här med miitooo har blivit ganska överdrivet tycker JAG. Det går ju inte längre att skämta om någonting. Nu har min arbetskamrater börjat säga åt mig när jag pratar och skämtar i lunchrummet, det tycker jag är taskigt.”

Kan vi, och ni, tänka på tex Kristins upplevelser nästa gång ni hör något liknande:

”Kniven mot strupen. Kudden över ansiktet när sista andetaget dras. Telefonsladden virad runt strupen. Spela död. Enda sättet att överleva. Jag var åter där. Helt plötsligt var jag där – Ett liv jag flytt från i 18 år. Då det var det enda självklara – för att överleva. Fly och lägga fem år av daglig våldtäkt bakom mig.”

All styrka & kärlek till dig Krickelin som delar med dig. Du är inte ensam. Det är sådana här erfarenheter som vi bär med oss när vi hör er raljera i fikarummet, på krogen, hemma vid middagen, i FB-grupper, under utbildningsdagar. Faktiskt precis vart som helst. En del människor verkar inte ha några spärrar överhuvudtaget.

Jag bär med mig både egna och andras erfarenheter av våld, våldtäkter, sexuella övergrepp varje dag.

De finns där, som en del av mitt yrke, men också som en del av mitt egna liv och erfarenheter.

Jag har under många år funderat på hur det ens kan vara möjligt att ett samhälle kan ha en sådan mörk sida utan att det verkligen lyfts upp som ett samhällsproblem. Hur det är möjligt att låta kvinnojourerna leva på  ideellt engagemang istället för att vara statligt finansierade myndigheter. Hur män tycker att det är ok att betala för att våldta medmänniskor. Hur män kan betala för att sitta och titta på unga kvinnor som utsätts för extremt sexuellt våld och säga att det inte skadar någon. Hur kvinnor behandlas som varor och objekt. (Vilken kvinna ska du klicka in på i kväll, nr. 1, nr. 2, nr. 3, nr. 4 eller nr. 52? Hela nätet är en stor dagligvarubutik där kvinnor för er inte är mer än ett paket spagetti eller en mjölkliter.)

Jag är så tränad i att hålla god min och inte förstöra stämningen i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag hjälper män som inte klarar av att kommunicera genom att nicka, le och ställa följdfrågor på rätt ställen.

Nu får det fan vara nog med det.

Det här var en helt vanlig morgon, men ingenting är sig längre likt.