Är hemma igen efter två dagars konferens på temat stress & utmattning.

Vi har tagit del av de nyaste forskningsrönen, behandlingsmetoder och utvärderingar. Mycket viktigt & relevant.

Men. Samtidigt är det så otroligt anmärkningsvärt att det i två dagar går att prata om stress & utmattning utan att en enda gång lyfta det obetalda arbetets organisering. Det är anmärkningsvärt att forskare som ägnat sitt liv att lära sig allt om hjärnas strukturer inte kan svara på en enkel fråga om kön & utmattning utan att göra bort sig (kanske kvinnor är lite biologiskt sköra ändå hmmm…hmmm eller vet inte..)

Tips! Säg bara såhär:

”Strukturella skillnader (sämre arbetsmiljöer, större ansvar för hem & hushåll m.m) gör att kvinnor drabbas hårdare.” Allvarligt? Hur svårt kan det vara att säga de orden?

Det är anmärkningsvärt att det i en bisats nämndes att det inte finns någon forskning som tar ett helhetsgrepp kring relationen arbete/fritid i relation till utmattning. Att det inte pratas mer om att ojämställdhet går igenom alla områden från vaggan till graven. Och att det påverkar kvinnor.

I arbetslivet. I hemmet. I föräldraskapet. I relationer.

Inte en gång lyftes faktumet att kvinnor, men inte män, blir sjukare efter andra barnets födelse. Inte en gång nämndes faktumet att kvinnor förändrat sina beteenden enormt mycket till att göra mer som gruppen män. Och hur det gör att ekvationen inte längre går ihop. Inte en gång nämndes samtalet som trots allt pågår i stora delar av samhället:

Hur påverkar det kvinnor att vara den som känner sig ansvarig för att hålla ihop livet och samhället. Projektledarrollen. Kärlekskneget. Det som byggde och fortfarande håller ihop vårt välfärdssamhälle. Med priset att vi går sönder. En efter en.

Det är anmärkningsvärt att ingen ens vågar gissa varför sjuktalen för kvinnor ser ut som de gör. Eller jo gissningar fick vi höra. Som att kvinnor borde sluta ta hand om sjuka, gamla föräldrar. Sluta hålla på så himla mycket med hem & barn & relationer och bara jobba heltid och hålla sig friska. Eller när ni redan har blivit svårt sjuka i utmattning kan ni få oerhört tveksamt verksamma KBT-behandlingar.

Där kanske ni kan lära er att säga:

”Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. Nu har jag lärt mig att sätta gränser… Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom psykologen, läkaren, kuratorn i primärvården som ska plåstra ihop mig & hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”

Det är anmärkningsvärt att det går att hålla en tvådagars konferens om stress & utmattning utan att en enda gång prata om samhällshaveriet.

Vem ska göra allt det som behöver göras?

*Det fanns ljuspunkter också. Såklart. Jag förringar inte heller att människor som redan har blivit sjuka ska få bästa tillgängliga vård & rehabilitering. Extra stort tack till Ingibjörg Jonsdottir, professor vid Institutet för stressmedicin VGR, som gång på gång försökte lyfta samtalet från individ till organisationsnivå i arbetslivet. Samt till professor Kerstin Ekberg, professor emerita, Linköpings universitet som flertalet gånger nämnde #metoo som en anledning till stress & ohälsa hos kvinnor.