Kavla upp ärmarna & jobba på
Oj vilken aktivitet som pågår här inne på bloggen just nu.
Jag själv kämpar med min återhämtning genom att vara ute i skogen så mycket som möjligt med min kära pälsboll <3
Under helgen har över 100.000 personer klickat in här och läst mitt förra inlägg.
För mig som har skrivit om & jobbat med de här frågorna (sexuellt våld & trakasserier samt sexism & objektifiering som en av grundbultarna i det patriarkala förtrycket) i många års tid blir det så uppenbart hur kort det kollektiva minnet ibland verkar vara? Hur oerhört få personer som överhuvudtaget velat beröra de här frågorna. Hur okunskapen fortfarande regerar.
Hur människor, ofta av rädsla och obehag, snarare än av elakhet fortsätter slåss med näbbar och klor för att upprätthålla vårt tysta samhällskontrakt:
[Tig. Bär skammen inom dig. Berätta inte. Det skadar. Män kan bli ledsna om de får höra oss säga det här. Män som blir ledsna och sårade kan fort bli farliga män. Vårt samhälle bygger på att kvinnor inte aktivt och verbalt gör motstånd. Vi ska skämmas. Varför prata om det här överhuvudtaget. Osv. Aka tystnadskulturen.]
I februari det här året spelade jag in det här korta klippet i relation till de oerhört sexistiska kort som helt obekymrat såldes i en ICA-butik:
Det är här vi behöver börja jobbet. Med jargongen, det sexistiska snacket & skämtandet. Samt normaliseringen av detsamma. Om jag skulle gå ut och och säga:
”Våldtäkter är dåliga.”
Så finns det i princip ingen som skulle ropa:
”Nähädu Sandra! Våldtäkter är bra!”
Eller hur? Men ingen föds till våldtäktsman.
Vi behöver jobba med här frågorna genom att se oss runt i vår EGEN vardag. Vår egen miljö. Med andra glasögon och sedan aktivt jobba med frågorna långt, långt, långt innan någon blir sexuellt trakasserad på sin arbetsplats. Blir dödad i sitt hem. Tvingas förhålla sig till synen på kvinnor som objekt i offentliga miljöer.
Nu kavlar vi upp ärmarna och fortsätter det här viktiga jobbet. Tillsammans.
-2 Comments-
Jag har läst ditt inlägg från i går och förstår också det du skriver om att man inte orkar, vågar agera när man drabbas, för det har ju känts så meningslöst att gå igenom hela processen till ingen nytta, och även myndighetspersoner har gett upp och gett rådet att det är bättre att gå vidare och försöka glömma!!!!
Men hela tiden jag läser, gnager det i sinnet att varför har vi vuxna kunnat tillåta detta hemska språk som har utvecklats i hela vårt samhälle. Det har trubbat av det uppväxande släktet sinne att, kunna tala utan svordomar och hemska vidriga könsordstillmälen.
Den som hör detta dagligen blir så van vid det att det liksom hör till språket och livet.
Och som gammal kvinna (70+) har jag haft väldigt svårt att acceptera att man tillåter det fortgå.
Jag tror att också detta har triggat igång allmänt, att man har mist förmågan att ta hänsyn i hur man behandlar sin medmänniska i både ord och handling.
När jag hört mina barnbarn säga om skolan där detta sker : det är så det är, alla säger så!
Jag blir så sorgsen och arg, att barn måste vara i denna miljö, kanske både där och hemma
Åh ja det är ledsamt Katie, men tänk ändå så mycket som också har förändrats till det bättre.
Ibland när det känns som att utvecklingen står stilla eller till och med går bakåt kan det vara viktigt att sätta allt som händer i ett större perspektiv. Allt från rösträtten till barnomsorg och andra välfärdssystem, möjlighet att vara föräldralediga, avskaffandet av barnaga, förbud mot våldtäkt inom äktenskapet och en massa, massa, massa andra fantastiska förändringar som drivits av modiga, bråkiga och smarta kvinnor. Men det är ett jobb som aldrig blir klart. Vi måste fortsätta, i dåtid, nutid & framtid. Kram!