15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

29 november, 2017
2 comments

Stresskonferens 2017

Är hemma igen efter två dagars konferens på temat stress & utmattning.

Vi har tagit del av de nyaste forskningsrönen, behandlingsmetoder och utvärderingar. Mycket viktigt & relevant.

Men. Samtidigt är det så otroligt anmärkningsvärt att det i två dagar går att prata om stress & utmattning utan att en enda gång lyfta det obetalda arbetets organisering. Det är anmärkningsvärt att forskare som ägnat sitt liv att lära sig allt om hjärnas strukturer inte kan svara på en enkel fråga om kön & utmattning utan att göra bort sig (kanske kvinnor är lite biologiskt sköra ändå hmmm…hmmm eller vet inte..)

Tips! Säg bara såhär:

”Strukturella skillnader (sämre arbetsmiljöer, större ansvar för hem & hushåll m.m) gör att kvinnor drabbas hårdare.” Allvarligt? Hur svårt kan det vara att säga de orden?

Det är anmärkningsvärt att det i en bisats nämndes att det inte finns någon forskning som tar ett helhetsgrepp kring relationen arbete/fritid i relation till utmattning. Att det inte pratas mer om att ojämställdhet går igenom alla områden från vaggan till graven. Och att det påverkar kvinnor.

I arbetslivet. I hemmet. I föräldraskapet. I relationer.

Inte en gång lyftes faktumet att kvinnor, men inte män, blir sjukare efter andra barnets födelse. Inte en gång nämndes faktumet att kvinnor förändrat sina beteenden enormt mycket till att göra mer som gruppen män. Och hur det gör att ekvationen inte längre går ihop. Inte en gång nämndes samtalet som trots allt pågår i stora delar av samhället:

Hur påverkar det kvinnor att vara den som känner sig ansvarig för att hålla ihop livet och samhället. Projektledarrollen. Kärlekskneget. Det som byggde och fortfarande håller ihop vårt välfärdssamhälle. Med priset att vi går sönder. En efter en.

Det är anmärkningsvärt att ingen ens vågar gissa varför sjuktalen för kvinnor ser ut som de gör. Eller jo gissningar fick vi höra. Som att kvinnor borde sluta ta hand om sjuka, gamla föräldrar. Sluta hålla på så himla mycket med hem & barn & relationer och bara jobba heltid och hålla sig friska. Eller när ni redan har blivit svårt sjuka i utmattning kan ni få oerhört tveksamt verksamma KBT-behandlingar.

Där kanske ni kan lära er att säga:

”Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. Nu har jag lärt mig att sätta gränser… Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom psykologen, läkaren, kuratorn i primärvården som ska plåstra ihop mig & hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”

Det är anmärkningsvärt att det går att hålla en tvådagars konferens om stress & utmattning utan att en enda gång prata om samhällshaveriet.

Vem ska göra allt det som behöver göras?

*Det fanns ljuspunkter också. Såklart. Jag förringar inte heller att människor som redan har blivit sjuka ska få bästa tillgängliga vård & rehabilitering. Extra stort tack till Ingibjörg Jonsdottir, professor vid Institutet för stressmedicin VGR, som gång på gång försökte lyfta samtalet från individ till organisationsnivå i arbetslivet. Samt till professor Kerstin Ekberg, professor emerita, Linköpings universitet som flertalet gånger nämnde #metoo som en anledning till stress & ohälsa hos kvinnor.

 

Den ojämställda stressen    Psykologi
                    
26 november, 2017
2 comments

Kavla upp ärmarna & jobba på

Oj vilken aktivitet som pågår här inne på bloggen just nu.

Jag själv kämpar med min återhämtning genom att vara ute i skogen så mycket som möjligt med min kära pälsboll <3

Under helgen har över 100.000 personer klickat in här och läst mitt förra inlägg.

För mig som har skrivit om & jobbat med de här frågorna (sexuellt våld & trakasserier samt sexism & objektifiering som en av grundbultarna i det patriarkala förtrycket) i många års tid blir det så uppenbart hur kort det kollektiva minnet ibland verkar vara? Hur oerhört få personer som överhuvudtaget velat beröra de här frågorna. Hur okunskapen fortfarande regerar.

Hur människor, ofta av rädsla och obehag, snarare än av elakhet fortsätter slåss med näbbar och klor för att upprätthålla vårt tysta samhällskontrakt:

[Tig. Bär skammen inom dig. Berätta inte. Det skadar. Män kan bli ledsna om de får höra oss säga det här. Män som blir ledsna och sårade kan fort bli farliga män. Vårt samhälle bygger på att kvinnor inte aktivt och verbalt gör motstånd. Vi ska skämmas. Varför prata om det här överhuvudtaget. Osv. Aka tystnadskulturen.]

I februari det här året spelade jag in det här korta klippet i relation till de oerhört sexistiska kort som helt obekymrat såldes i en ICA-butik:

 

Det är här vi behöver börja jobbet. Med jargongen, det sexistiska snacket & skämtandet. Samt normaliseringen av detsamma. Om jag skulle gå ut och och säga:

”Våldtäkter är dåliga.”

Så finns det i princip ingen som skulle ropa:

”Nähädu Sandra! Våldtäkter är bra!”

Eller hur? Men ingen föds till våldtäktsman.

Vi behöver jobba med här frågorna genom att se oss runt i vår EGEN vardag. Vår egen miljö. Med andra glasögon och sedan aktivt jobba med frågorna långt, långt, långt innan någon blir sexuellt trakasserad på sin arbetsplats. Blir dödad i sitt hem. Tvingas förhålla sig till synen på kvinnor som objekt i offentliga miljöer.

Nu kavlar vi upp ärmarna och fortsätter det här viktiga jobbet. Tillsammans.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi
                                               
24 november, 2017
115 comments

Så himla märkligt att kvinnor inte gjort något åt saken tidigare

Angående #Metoo.

”Det är så himla MÄRKLIGT att kvinnor inte har sagt ifrån/ anmält eller gjort något åt saken tidigare?”

Någon som hört den kommentaren eller liknande senaste tiden? Jag tänkte istället för att implodera av ilska, vara pedagogisk, och påminna om hur det ser ut i det här samhället och hur saker aldrig är svartvita utan så komplexa att det nästan är omöjligt att greppa.

Någon som minns Linnea 14 år? Som blev våldtagen av sin skolkamrat Oskar på en skoltoalett. Som anmälde. Minns ni om reaktionen blev så här:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej ni kan inte minnas det eftersom det som hände var det här:

Linnea förlorade sina vänner och vuxenvärlden vände henne ryggen. Rykten började florera i samhället där Linnea bodde. Rykten som sa att Linnea ljög och att Oskar var oskyldig. Men Oskar var skyldig och blev dömd för våldtäkt. Det fanns liksom ingen tvekan så här berättade Oskar själv i de inledande polisförhören:

”Han säger att Linnea bad honom att sluta fem eller sex gånger, men att han ändå satte sig på hennes armar för att hon inte skulle kunna komma loss, och att han bände upp hennes käke för att tvinga henne till oralsex.

Ur förhöret med Oskar:
– Jag började onanera och så sköt jag ju satsen i ansiktet på henne. Sen efter det så släppte jag henne.

Polisen: Kan du bedöma hur många gånger hon sa sluta?
– Fem gånger kanske, fem-sex gånger, säger Oskar.”

***

Vad hände då? Minns ni?  Sa folk:

”Åh så himla bra gjort Linnea! Vad modig du är & så viktigt att anmäla våldtäkter!!”

Nej det hände inte. Det som hände var det här:

Över 2000 personer skrev på ett upprop för att fria honom och på Facebook bildades en grupp med över 4000 medlemmar som bland annat skrev de här sakerna om Linnea:

”Fyfan för äckliga fjortisluder som vill ha pengar och uppmärksamhet.”

”Det är sånt här som gör att jag skäms över att vara tjej. Att anmäla någon bara för att hämnas tyder på enorma psykiska problem. Hon borde få psykvård.”

Ok. Det var en liten påminnelse om hur ”enkelt” och ”lättvindigt” det är att anmäla för våldtäkt. I det här fallet för OVANLIGHETENS skull med en våldtäktsman som till och med erkänt. Läs mer om Bjästafallet här.

I vanliga fall frias ju våldtäktsmän för att de inte:

  1. Förstår ett nej. De kanske trodde att det var ett rollspel. (Hon skrek ”Nej!” och ”Sluta!” men han tänkte att hon ville ha lite ”dominanssex” så han körde på ändå.)
  2. Förstår ett nej. De kanske trodde att hon var  blyg. (Allmänt känd som ”Flaskvåldtäkten”. Tre män våldtog en ung kvinna med en vinflaska tills hon började blöda. Hennes försök att streta emot tolkades av rätten och männen som att hon var ”blyg & lite tveksam”.)
  3. Har koll på ålder. De kanske trodde att hon var äldre. (Han var 27 år och hon var 13 år. Han friades på grund av att hennes kropp ansågs ”välutvecklad för hennes ålder” så han KUNDE JU INTE VETA. Tänk på det nästa gång ni vill handla snus och behöver visa leg. Att våldta trettonåringar utan att ha koll på deras ålder är tydligen ok i det här samhället men inte att sälja snus till någon som är minderårig.)
  4. Förstod att hon var paralyserad av skräck (Han trodde att hon sov när han våldtog henne och om HON HADE SOVIT  och inte drabbats av frozen fright så hade han kunnat dömas.)

Ok. Och nu har vi BARA pratat de grövsta brotten. Om våldtäktskulturens yttersta konsekvenser.

Om vi istället funderar ett varv på sexismen som omger oss hela tiden. Tafs, kränkningar, olämpliga skämt, olämpliga närmanden.

VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR IFRÅN? SÄTTER GRÄNSER?

I maj 2016 hände det här på akuten i mitt närområde. En kvinnlig polis anmäler en läkare. Såhär beskriver polisen vad läkaren sagt till den våldsutsatta kvinnan:

”Så han har slagit dig med en flaska så att du har fått tre bulor? Han nöjde sig med det? Då var han ju ganska måttlig.”

Polisen upplever att läkaren har en nedvärderande ton mot kvinnan, som upplever situationen som obehaglig. Hon upplever även att läkaren sitter för nära kvinnan, som han satt sig framför med benen i en v-formation runt henne.

Polisen som närvarar vid läkarundersökningen skriver i en premomoria att hon tänkte: ”Det här händer inte. En läkare talar inte på det här sättet till en kvinna som i två års tid varit utsatt för våld och kränkningar.”

Så här svarar sedan läkaren på anmälan i en intervju i vår lokaltidning Norran:

Det handlar om ditt bemötande. Du säger ”Då var han ju ganska måttlig.”

– Det finns väl en vänlig ironi i den kommentaren, hon har en buckla på huvudet och jag skulle ta reda på vad det berodde på.

Polisen upplevde det inte som vänligt.

– Nej, men poliskvinnan var en idiot. Jag har åratals erfarenhet av arbete med utsatta människor, inte minst flyktingar. Jag gör mig inte lustig i onödan, det handlar om att knyta mänsklig kontakt. Den här flickan förstod inte ens vad hon gjorde där, det var polisen som släpat dit henne.

Många ser nog poliser som trovärdiga vittnen.

– Den här poliskvinnan var dyngkorkad tänkte jag. Varför sa hon inget i undersökningsrummet? Man måste sitta nära och ha ögonkontakt, inte minst för att få veta om hon ljuger.

Har du lätt för att reta upp folk?

– Inte jag, de ska fan inte vara i närheten av mig när jag jobbar. Vid akuten ses distriktsläkarna som springpojkar som ska utföra jobb åt dem.

[…]

Du ser ingen poäng i att vara extra försiktig med en våldsutsatt kvinna?

(Nu reser sig Roger Karlsson från sitt skrivbord, drar sin stol närmare reportern så att de sitter mitt mot varandra. Han drar med kraft reporterns stol mot sig så att deras ansikten är nära.)

– Så här nära måste man sitta när man gör en undersökning.

Du är ganska stor i jämförelse med mig. Om jag var en våldsutsatt kvinna skulle jag säkert uppleva det här som hotfullt. Ska inte du som läkare ta hänsyn till sådant?

– Det är väl inte mitt fel, ska du lägga det ansvaret på mig? Då får hon väl ta det till det feministiska partiet. Jag tog stor hänsyn i det här fallet. (Läs hela reportaget här).

***

Vad händer med den här läkaren?

  1. Han blir tagen ur tjänst med omedelbar verkan.
  2. Han blir av med sin legitimation.
  3. Alla anser det självklart att en sådan här man inte ska jobba i närheten av människor.

Nej det händer inte. Den här manliga läkaren är typ den enda läkaren de har i det lilla samhället Jörn. Så de vill ha kvar honom. Hur skulle ni göra? Ingen läkare alls där ni bor eller en galen sexistläkare? Svaret är fan inte självklart. Eller om ni säger att det är självklart har ni aldrig bott i glesbygd och stått inför det valet. Han jobbade hur som helst kvar i flera år efter det här tillfället.

Alla vet. Ingen gör något. Eller jo några höjer sina röster. Flera anmäler för andra typer av övertramp. Men samhället sanktionerar och underlättar för läkare som begår fel efter fel eftersom de anses vara helt ovärderliga och oersättliga.

***

På vuxenpsykiatrin här i Skellefteå fanns det också en läkare när jag jobbade. Han hade något slags tvångsmässigt behov av att tafsa på kvinnliga kollegor. Jag tror att det snackades med honom om att han ”inte skulle göra så”. Men vad jag vet hände inte mycket mer. Ni vet det är ju så himla svårt att ersätta läkare. Skötaren som skrev lite mindre positivt om sin arbetsgivare på Facebook fick dock avsked med omedelbar verkan.

Det ÄR skillnad på person och person.

Jag är med i en FB-grupp för psykologer och jag vet att några av er läser här. Tänkte bara berätta lite som berör vår yrkeskår.

När jag läste på psykologiska institutionen i Umeå (åren 2004-2009) dominerades den där korridoren av så mycket sexism och vidrig kultur att det inte ens går att förstå att det är sant. Det var ett gäng manliga doktorander som var helt gränslösa och andra äldre manliga lärarkollegor som höll dem om ryggen.

Allt det här som pågick urartade till sist totalt på en gemensam fest med studenter & lärare.

Det begicks både grova verbala övertramp & sexuella trakasserier på festen.

MEN VARFÖR SÄGER INTE KVINNOR NÅGOT? ANMÄLER? BLABLABLA.

Det gjorde flera stycken efter den här festen. Pratade med institutionsansvariga, försökte få till en förändring och konsekvenser. Resultatet: Inte mycket.

Jag kollade i går kväll på nätet vilken personal som är kvar . Och många av de där männen sitter fortfarande tryggt i den där korridoren. Kanske pratar om #Metoo och hur förskräckligt det är. Om journalister, kändisar, kulturpersonligheter och anda ställen där de verkar ha problem.

Kontenta av det här sjuuuukt långa inlägget:

När kvinnor har försökt lyfta, anmäla, påpeka och förändra så har ALDRIG konsekvensen blivit hyllningar & tacksamhet utan snarare hot & hat. Förakt & social utstötning. Fått en stämpel som galen, omöjlig att jobba med.

Vi pratar om en samhällsnorm, en struktur och ett tyst kontrakt som ALLA påverkas av. Så sluta för fan att kasta sten i glashus.

Våldtäktskulturen och den patriarkala logiken gör att ingen kvinna någonsin kan vinna.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                                   
23 november, 2017
5 comments

Är det någon som fattar vad hon säger? Snöstormsfunderingar

Det var som att någon där uppe läste mitt inlägg häromdagen. Tänkte att:

”Nu jäklarns ser vi till att den dära Sandra får skotta så att hon blir nöjd.”

Alltså. Haha jo det kan vara ganska jobbigt att skotta också.

Jag skulle ha kört 26 mil idag, men snöstorm och klass 2 varning innebär att planerade resor får ställas in. Det är ok då vi kör mötet via Skype istället. Just nu sitter jag vid köksbordet och det skallrar i rutorna av blåsten.

Jag märker att jag har börjat tänka mer och mer på vad det innebär att bo här i norra Sverige. Hur otroligt okunniga och ignoranta många av er som bor i storstäderna och södra delarna av landet är när det kommer till den här halvan av landet.

Det är inte för att vara elak som jag säger det, bara ett konstaterande.

Jag har aldrig riktigt orkat bry mig tidigare, det har liksom varit så mycket annat att tänka på. Men jag tänker på alla de här små sakerna som när jag började läsa på Göteborgs universitet och jag skulle berätta något om någonting och en person som sitter bredvid utbrister:

”Vad SÄGER HON? Är det någon som fattar vad hon säger? Det låter ju typ som att du är från Finland eller någonting???”

Och jag blev så paff att jag inte sa något.

Men det sjuka är att jag under många år efter det här (det var fler grejer där hur jag pratade ständigt kommenterades.) skämts så himla mycket för min dialekt. Tänkt att alla andra ser mig som en utböling, konstig norrlänning, lite trögfattad eller ni vet bara helt inkompetent. På grund av hur jag pratar.

Det är ju helt knäppt.

Men det är klart, när allting vi ser i medier & nyhetsrapportering beskrivs som att Sverige tar slut någonstans runt Gävletrakten (?) så får det betydelse för oss som bor här uppe i det okända svarta hålet på mer än ett sätt.

Livet
21 november, 2017
4 comments

Män som sparar på ord

Det är något med män som sparar på ord som vore de små guldklimpar. De gömmer dem djupt ner i fickan och har inte i onödan tänkt dela med sig av dem till någon annan.

Det är deras rikedom. Deras privilegium.

Och så blir kvinnor till sambandscentraler. Projektledare och logistikansvariga.

Fy fan vad jobbigt & otacksamt det jobbet är:

”Hur tänker du runt middagen?” ”Hur tänker du runt kalaset på fredag?” Hur tänker du runt [insert valfritt.]”

Mannen: ”Varför behöver du veta det?”

Ok varför behöver en person som bor under samma tak veta hur dagens logistik ska lösas?

Varför behöver det överhuvudtaget pratas i en familj där miljoner små detaljer & vardagsdilemman behöver fixas varje dag. Året runt.

Därför att det är schysst. Därför att om du till exempel förmedlar:

”Jag har planerat & tänkt igenom vad vi ska äta till middag. När jag ska handla & laga den samtidigt som barnen ska tas om hand. Lunchen ställas fram & stökas bort. Hunden rastas & matas. Jag tänker att vi gör så här, det blir praktiskt & smidigt för alla i familjen. Känns det ok för dig?”

Då när du gör det. Då lyfter du ansvarsbördan & stressen från den andre personens axlar.

Då kan den andre parten slippa ägna energi & tankekraft åt just den programpunkten på det eviga slitet. Att ta hänsyn till andras behov är så viktigt när vi ska organisera ett gemensamt liv. Det handlar inte om att ta fram en dammsugare och pliktskyldigt dra den ett varv runt huset. Det handlar om att samtidigt fundera över om det just nu finns annat som är högre prioriterat.

Det handlar om att fråga upp och ta ansvar inte bara för sitt eget utan också för övriga i familjen. Det handlar om att ingen av oss är tankeläsare. Om disken står kvar på bordet. Om ingen aktivt tagit upp frågan om maten. Om ingen ringt och bokat tid hos tandläkaren. Så är det helt omöjligt för någon i din närhet att veta att du tänkte:

”Jag gör det där sen.”

Män som suckar. Himlar med ögonen. Pressar fram ett ansträngt svar när det gäller helt normala vardagsfrågor.

Bara skärp er. Orden tar inte slut.

Det är faktiskt tvärtom. Ju mer du tränar på att verbalisera. Ta ansvar. Projektleda.

Desto bättre blir du på det.

Den ojämställda stressen    Män och maskulinitet    Relationer
                                            
20 november, 2017
3 comments

Lyckan i att skotta snö

Måndag morgon. Känns lite som lugnet efter stormen.

I går morse träffade jag den här vackra älgen när jag var ute med Chili. Hon låg och vilade på stigen med sina två kalvar och när jag kom så reste hon sig snabbt.

Gav mig en blick och vände sedan och sprang in i skogen.

I går så republicerade jag dagen till ära den gamla klassikern ”Vardagstips till män” på min FB-sida. Den blir alltid populär. Jag & Johan har pratat om att göra en print av den och sälja. (Det har ju vissa som Calle redan gjort ;)). Det skulle vara kul om folk kunde sätta den på kylskåpet som en påminnelse. Om att förtryck & ojämställdhet, motstånd och härskartekniker i det gemensamma hemmet faktiskt är motsatsen till kärlek.

Som vanligt dyker det i samband med att jag skriver om de traditionellt kvinnliga ansvarsområdena upp människor som oroar sig över de traditionellt manliga ansvarsområdena och hur orättvist det är att jag inte pratar om vem som ska:

  1. Ta hand om bilen.
  2. Göra utomhussysslor (skotta & klippa gräsmattor m.m).

Vet inte hur det är för er, men här i vår familj har jag tagit över allt som har med bilen att göra och eftersom vi bor i ett hus på landet så skottar jag också ganska mycket snö nu på vintern. Jag skulle lätt kunna sköta om 10 bilar, besiktning och däckbyten. Det skulle ALDRIG kunna jämföras med det djävulska sisyfosarbete [trälgöra, evighetsgöra] som det innebär att städa, plocka undan, bädda sängar, tvätta och SAMTIDIGT fundera på vad ungarna ska äta till lunch eller middag. Ta hand om en bebis dygnet runt.  Ja men alltså ni vet? Den som på riktigt pratar om att ta hand om en bil på något sätt skulle kunna jämföras med det här har uppenbarligen aldrig någonsin varit tvungen att rodda hela hem & familjeprojektet AB.

Alternativt inte fattat hur blåst den är som gått på myten att det är SVÅRT och TIDSKRÄVANDE och TRÅKIGT att ta hand om bilen. Det är hur enkelt som helst. Jag råder er alla att byta ut till exempel tvätten i en trebarnsfamilj mot bilomhändertagandet.

Att gå ut & skotta snö efter middagen istället för att plocka bort från bordet, plocka i och ur diskmaskinen, torka av bordet, göra matlådor och SAMTIDIGT avvärja tredje världskriget mellan barnen samt svara på frågor om vart det finns rena byxor är för övrigt RENA HIMMELRIKET.

Älskar att skotta snö. Motion, utomhusvistelse & mindfulness i ett.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
17 november, 2017
1 comment

Gårdagens föreläsning

I går kväll kom då stunden som jag peppat & jobbat för. Längtat till.

Jag var som vanligt jättenervös innan. Inte så mycket för själva pratandet, mer för kringdetaljer som att tekniken inte ska fungera eller andra bitar som jag inte till 100% kan ha kontroll över.

Men! Allting fungerade.

Så till slut fick jag äran att stå framför drygt 130 personer och prata om det här livsviktiga ämnet.

Ni kan kolla ett kort klipp från föreläsningen här:

IMG_5996

Den ojämställda stressen.

Ni vet det där omöjliga som vi håller på med hela tiden. Att inte bara överleva utan att också vilja leva. Engagera sig. Kämpa för att förändra saker. Samhället. Vardagen. Ha roligt. Få en chans att ta hand om de vi älskar och oss själva.

Hinna njuta av det liv som vi har förmånen att äga en liten stund.

Tycker faktiskt att det mest rimliga vi kan göra är att bygga ett gemensamt samhälle där människor kan få göra de här sakerna & slippa bli sjuka av ett galet system.

Eller hur?

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                     
14 november, 2017
0 comment

Förberedelser & pepp

Just nu ägnar jag all min energi & tankekraft åt torsdagens kommande föreläsning.

Jag hoppas att ni förstår hur fantastiskt roligt det känns att äntligen få komma ut och prata med er om allt det här superviktiga. Anledningen till att jag startade den här bloggen. Anledningen till att jag valde att starta eget för att kunna jobba med de här frågorna på heltid.

Det är stort!! Längtar till torsdag. Är så himla glad & stolt att det är så många som vill komma och lyssna. 125 personer anmälda här i lilla Skellefteå.

Mellan alla förberedelser så hänger jag med den här.

Han är min återhämtning. Det är helt sjukt hur mycket en sådan här liten vän kan betyda.

Hoppas att ni också har någonstans att återhämta er mellan varven.

Den ojämställda stressen    Livet
  
11 november, 2017
2 comments

Aldrig mera tyst

En sak som jag själv verkligen uppskattat med den här bloggen är att den inte har dragit till sig så mycket antifeminister, papparättshaverister & kvinnohatare. Senaste dagarna har jag tyvärr märkt en ökning av sådan kommentarer (ni ser de aldrig här på bloggen- men jag behöver ju läsa & moderera). Svårt att veta vad det beror på, antagligen har jag på något sätt blivit inlänkad i något flöde där de här människorna håller till. Jag vill bara säga att jag är helt ointresserad av att få bloggen förstörd av de här människorna, så jag har extremt lågt i tak för män som inte uppför sig väl i mina kanaler. Jag blockar & raderar på en gång. Jag gör jättestor skillnad på om någon av er andra framför kritik. Bara så att ni vet. I resten av samhället får män tysta, skrämma, hota & hata.

Men Jämställd vardag är ett annat universum.

Här vill jag kunna prata med er om andra saker. Jag kommer att fortsätta skriva om de här sakerna. Även om det inte alltid är roligt att höra. Även om det inte alltid är lätt att lyfta.

Så många personliga, till och med privata delar ur våra liv som också är så mycket politik.

Såklart, det privata har alltid varit politiskt.

Så många män som har nått framgång på bekostnad av andra. De kvinnor som skött deras barn. Tagit hand om deras hem och vårdat kärleken.

Det som kvinnor har gjort finns inte att läsa i vår historia. Det finns knappt dokumenterat alls.

Och ändå bygger allt på det.

Om männen varit tvungna att mata, vårda och få sina barn att överleva hade historian sett annorlunda ut.

Om män hade sett alla kvinnor som likvärdiga och fullvärdiga individer hade inte samhället byggts upp på kvinnor som objekt. Ingen hade tyckt att det var problematiskt med kvinnor och deras kroppar. Vi hade precis som männen ansetts kunna tänka och agera som subjekt. Vi hade precis som män fått vara människor istället för prylar som köps och säljs till högstbjudande.

Det hade inte funnits någon anledning att så intensivt kämpa för könens isärhållande och olikhet.

Det hade inte varit hotfullt med feminina uttryck. De hade inte ens behövt kategoriseras som feminina utan hade varit olika former av uttryck helt enkelt.

I ett samhälle där kvinnors röster hade hörts och någon med makten att förändra hade brytt sig om att lyssna, så hade det sett annorlunda ut.

Det hade inte kommit som en överraskning att mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor alltid existerat och fortfarande existerar. Överallt och hela tiden. I skolor, på arbetsplatser, på gator&torg. I hemmet, i familjen. Där vi skulle känna oss som mest trygga.

För varje kvinna som blir dödad av en man som sa att han älskade henne. [I snitt en kvinna var tredje vecka.]

För varje våldtäktsdom där en man ”inte förstod” och därför inte blev dömd.

Det är för alla de här sakerna som jag inte har tänkt vara tyst.

Aldrig mer.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                             
9 november, 2017
2 comments

Hoppet. Trots allt.

Önskar ibland att världen var ett regnbågsfärgat My litte pony paradis.

Ni vet. [Där alla är vänner. Håller varandra i händerna. Plockar blommor i solskenet.]

Ett ställe där glädje, nyfikenhet, kreativitet och vänskap är de självklara ledorden.

Där inte varje dag handlar om överlevnad och kamp

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen? Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

Lite nu och då så dyker det upp en man här på bloggen som blir ledsen när jag skriver om dumma saker som män gör. Han blir ledsen & arg på mig. För att jag skriver. Om ett samhällsproblem. Han skriver INTE att han är ledsen över allt män gör mot kvinnor.

Det är faktiskt nästan aldrig någon man som skriver:

”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2017 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs  så många sammanhang.”

Det är väldigt länge sedan jag skrev om mina värsta ämnen. #Metoo har blivit ett frö till något nytt. En revolution som jag väntat på. Men jag orkar inte skriva om det ämnet just nu. Det är en viktig del av mitt engagemang och mitt liv. Men inte i bloggen just nu. Inte i skrift just nu.

Ni som läst mina tidigare bloggar vet vart jag står i de här frågorna. Hur jag ser objektifiering & sexualisering av kvinnor som elefanten i rummet och en av vår tids största samhällsproblem. Jag ser hur alla ännu en gång förfäras. [Över enskilda mäns beteenden. Suck.] Och jag slits mellan tankar om att nu kanske något ändå kan förändras till att förundras över naiviteten och blåögdheten som dominerar människors medvetande om hur djupt strukturerna påverkar oss alla.

Objektifiering. Kvinnor som inte är människor utan alltid först och främst kroppar.

Män som prylar som konsumeras lite hur som helst är inte en del av vår vardag.

För män ses vanligtvis som människor. Det är dit vi kvinnor också gärna vill komma.

För mycket begärt enligt vissa. För svårt att greppa för andra.

Eller det här med vad heteronormativa förhållanden gör med oss som lever i dem. Hur det jag skrev om igår är så tydligt och samtidigt så osynligt. Det institutionaliserade & internaliserade förtrycket.

Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det.

För dig och den du lever med.

Och eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs. Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar. Vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek.

[Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.]

Genom mitt liv har frågor om rättvisa och jämställdhet haft olika fokus. Vad som upplevts som viktigt har påverkats av vilken kontext jag befunnit mig i för tillfället.

Hade någon frågat mig i mina sena tonår hade jag nog svarat att kvinnor i Sverige har det relativt bra, men att det globalt sett fortfarande finns många olösta problem. Som nybliven förälder hade jag nog svarat att synen på ”män från Mars och kvinnor från Venus” var det absolut största problemet. Genusfrågor. Rosa/blått. Uppfostran. Delat ansvar för föräldraskapet. Individualiserad föräldrapenning.

Ännu några år senare, mäns våld mot kvinnor och barn. Det osynliga men normaliserade våldet som pågår hela tiden. På det ställe som ska vara vår trygghet. Hemmet. Familjen. Hur många i vårt samhälle som bär på upplevelser av patriarkalt förtryck, sexuella övergrepp, våldtäkter, gråzonerna. Och så. Makten. Psykologin. Språket. En djupare förståelse både av mönster, strukturer och av oss människor.

Och den sista pusselbiten, sorgen över att se sanningen. Det finns ingenstans där vi kan stå utanför detta. Det är inbyggt på samhällsnivå och individnivå. Maktstrukturerna följer oss genom livet. Finns som föreställningar i mig och i de jag älskar. Går inte att fly. Det nattsvarta mörkret av ilska. Förtvivlan som följer. Som nästan knäcker mig.

Och till sist som en fågel Fenix som reser sig ur askan.

Hoppet. Trots allt.

Det finns något som är större. Än mig och än dig.

Det är viljan och den obändiga kraften som ingen kan ta ifrån oss.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                   
1 2
Om