15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

21 oktober, 2017
9 comments

Patriarkal liveshow deluxe

Utanför köksfönstret ser jag frosten gnistra på marken och bland höstlöven går grannens katt och funderar på något. Kanske känner lukten av någon liten varelse som sprungit runt där under natten. Jag känner dagligen tacksamhet över mitt liv. Mina vänner. Mina barn. Över mig själv. Att jag aldrig ger upp tanken på att vi tillsammans kan jobba för att förändra saker. Till det bättre.

Jag läser om män som skriver att de känner sig obehagliga till mods. De är rädda för att bli anklagade för att vara sexualförbrytare. De skriver att de inte vågar säga hej till kvinnor längre för då kommer de säkert att få skit för det. De vågar inte ”flörta” för det kan missuppfattas.

Jag ser på TV4 en man som är rädd att vi ska förbjuda ”livets goda” att som gammal gubbe få tafsa på småtjejer och köra sexistiska skämt på skoj. Hur grått och meningslöst blir inte livet utan de här små glädjeämnena?

Patriarkatet kör liveshow dygnet runt på bästa sändningstid.

Stödgrupper bildas för Martin Timell. Stora ansträngningar görs för att skamma kvinnor som vågat bryta tystnaden till att åter rätta sig i leden. (Kvinnor som internaliserat den patriarkala logiken: ”Jag har också blivit utsatt, men VARFÖR ska vi prata om det? Förstår ni inte hur dumt det är att prata om det?  Det här har jag burit med mig och lärt mig under hela mitt liv. Varför ska vi förändra något nu? Nej gör som mig och bär tystnaden stoiskt och stolt.)

[PRATA INTE OM DET SOM PÅGÅR. DET ÄR FARLIGT. VAD KAN HÄNDA. MÄN KÄNNER SIG RÄDDA. UTPEKADE. LEDSNA. VI VET ATT DEN TYSTA ÖVERENSKOMMELSEN ÄR DET SOM HÅLLER IHOP SAMHÄLLET. DET KAN BLI KAOS. TÄNK OM MÄN BLIR ARGA.]

FARLIGT. FARLIGT. FARLIGT.

Om inte kvinnor tar sitt ansvar. Biter ihop. Sätter andras behov framför sina egna. Tänker på hur män kan reagera. Hur andra människor (till exempel kvinnor & barn) i mäns närhet kan reagera.

[Kvinnor som samhällsfara.]

Jag tänker på hur rädd jag varit under min uppväxt. Rädd när jag gått på en mörk väg. Med pulsen bankande i bröstkorgen. Med iskalla händer runt nyckelknippan. Jag tänker på att mer än var 5:e kvinna någon gång HAR AVSTÅTT från att gå ut på kvällen av rädsla för att bli överfallen eller hotad.

Jag tänker på att livets goda är att kunna känna sig trygg i en familj med människor av alla kön. Att kunna känna sig helt säker på att ingen full och vidrig farbror skrämmer en femåring (eller femtonåring) med sexuella och kletiga anspelningar. Att kunna skratta tillsammans och inte åt varandra. När den minsta personen i gemenskapen kan känna att även den får utrymme att berätta något viktigt och att de andra lyssnar och visar intresse. Respekt. Kärlek. Omtanke.

Och jag tänker att det är så himla ledsamt att vi måste gå omkring och vara rädda för varandra.

Men det som övergår mitt förstånd är hur NÅGON kan missa poängen:

Vi måste kämpa tillsammans för ett tryggt, jämställt och jämlikt samhälle.

Män som på riktigt har vuxit upp under sådana förhållanden att de inte kan se skillnaden på att vara vänlig, säga hej, flörta, umgås och att gå över gränsen för sexuella trakasserier. Män som på fullt allvar tycker att livets goda är glädjen i att fortsätta skrämma och kladda på minderåriga. Kvinnor som med näbbar och klor försvarar tystnadskulturen. Den som vidmakthåller och förstärker status quo. För att de varit rädda hela sina liv och tänker att det är säkrast att vi fortsätter på samma sätt.

Det är ju resultatet av att växa upp under sådan total jävla misär.

Det är höjden av patriarkal verklighet och logik.

Feminism    Livet
19 oktober, 2017
2 comments

Att vara värd ett hjärta mitt i all oändlig smärta

Finns så mycket att säga, tänka & analysera runt hela ”sexuella övergrepp är vardagsmat, mäns våld och normaliseringen av detsamma.” [Aka våldtäktskulturen]. Men jag har inte tänkt vara den som gör någon djuplodande analys eller kommer med någon handfast lösning på problemet.

Jag vill bara lufta några funderingar och ställa en fråga som inte vill lämna mitt huvud.

Fundering 1: Män erkänner att de begått sexuella övergrepp och får pepp och hjärtan för deras mod ”Åh så himla fint erkännande gullis. Skönt att det inte var mig. Eller min dotter. Eller min syster. Som du våldtog. Hade kanske vart lite magstarkt att posta hjärtögon och tummen upp då?”

Fundering 2: Kvinnor erkänner att de blivit våldtagna av namngivna män. Får hot, hat och skammande som aldrig förr ”Åh din sinnessjuka rättshaveristiska kvinna. Hur kan du berätta om något som DU varit med om utan att *blurra* VEM det var som gjorde det?”

Fundering 3: (inklusive frågan)

Ponera att MarTin. T eller FreDrik. V helt plötsligt erkänner att de begått sexuella övergrepp under hashtaggen #ihave

VAD HÄNDER DÅ??? Imploderar världen? Får de hurrarop och ryggdunk för sitt mod? Leder det till rättsprocess? Rämnar patriarkatet? Eller fortsätter allt som det alltid gjort. Med kvinnohat till vardagsmat.

Kan inte sluta tänka på den här världens sjuka värdesystem.

På makten i orden och hur ingen någonsin kan förstå det som inte kan förstås.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
                 
16 oktober, 2017
10 comments

Att skämmas över att skämmas

Ni kanske har sett kampanjen i ert flöde. Den där som går ut på att alla som blivit utsatta för mäns destruktiva beteenden skriver det i sin FB-status.

Jag tycker att det är jättejobbigt. Och nej inte för att det kommer som en överraskning.  Så många har blivit utsatta på ett eller annat sätt någon gång, eller fler gånger, under sin uppväxt, sina tonår eller i vuxen ålder. Jag har pratat med och plåstrat om människor som varit med om alla de här fruktansvärda sakerna som vi blir utsatta för. Jag har genom åren både i min yrkesroll och privat försökt hjälpa och stötta människor som fortfarande är mitt i allt det där hemska.

Det är faktiskt helt sjukt att det hela tiden pågår och att det aldrig tar slut.

Det är inte vår skam. Det är anledningen till att vi inte längre kan ha det såhär. Det är en av anledningarna till att jag skriver och kämpar för ett jämställt samhälle. Ett samhälle där alla kan få känna sig trygga. Vara trygga.

Men jag tycker ändå att det är jobbigt. Jag skäms dessutom nästan ännu mer över att jag inte tycker att det är så himla enkelt att bara liksom säga det. Herregud jag är psykolog, jag om någon borde väl kunna ”hantera” allt det där på ett moget sätt. Bara liksom säga det. Men jag blir rädd. Att någon ska fråga något om det eller vilja veta mer.  Jag känner mig utsatt när jag tänker på att människor som jag inte vill ska veta något om mig helt plötsligt ska veta saker. Utan att egentligen veta något överhuvudtaget. Utan att förstå. Jag känner mig oroad och det blir ett otroligt kroppsligt obehag. Jag kan inte alls kontrollera det på medveten väg. Det spelar ingen roll hur många rationella och kloka tankar jag försöker framkalla. Trådar av ångest som kryper under huden. Det där trycket över bröstet. Klumpen i halsen.  Åh det är så djupt obehagligt. Ni som vet ni vet. Det är så himla oskönt.  Det är känslor som jag varken har lust eller tid att känna på just nu.

Så ville bara säga det till alla er andra. Det kanske finns fler som känner som jag.

Trots vetskapen om att det inte är vårt fel.

Inte är vår skam.

Att vi aldrig, aldrig är ensamma.

Så kan det vara svårt ändå.

#metoo

Feminism    Män och maskulinitet
                 
10 oktober, 2017
41 comments

En regnig morgon

Sitter vid köksbordet och jobbar. Tittar ut på den blygråa himlen och hör regnet smattra mot rutan.

Kaffekoppen står bredvid datorn och i kaminen brinner elden. Det är väldigt fint att jobba hemifrån. För mig en av de bästa sakerna med att jag tog klivet och startade eget.

De där kontrasterna.

På torsdag åker jag till Umeå för att föreläsa om den ojämställda stressen för primärvårdspsykologer från hela Sverige och sedan åker jag till Stockholm för utbildarhelg med Make Equal.  Det ska bli hur kul som helst, men det känns fint att få ladda upp med den här dagen hemma innan det drar igång igen.

Jag saknar ganska ofta min lilla hundvän Affe som dog förra sommaren. Det var så ledsamt när han försvann ur mitt liv och är det något jag saknar när jag sitter här hemma och jobbar så är det sällskapet av honom. Och utöver sällskapet så gav han mig också det bästa skälet till att komma ut varje dag, oavsett väder & vind.

Affe <3

Men vill ni veta en rolig grej! Om två veckor ska en ny liten hundvalp flytta hem till oss. En brun labradorvalp.

Längtar.

Senaste tiden har det tillkommit en del läsare och det var länge sedan jag hörde av er andra. Kan inte du som läser här (precis nu!)  skriva en rad om varför du läser just Jämställd vardag? Skulle göra mig så glad.

Företagande och yrkesliv    Livet
7 oktober, 2017
4 comments

Vad är viktigt just nu? Om det livsnödvändiga behovet av återhämtning

Idag ska jag bara vara hemma. I vårt gamla stökiga, slitna, kaosiga och helt underbara gamla trähus. Med människorna som jag älskar. Som jag blir galen på. Som jag inte vill vara utan. Som jag skulle gå genom eld och vatten för.

För att orka det måste jag också ta hand om mig själv. Vila. Få vara ensam.

Människor blir INTE sjuka av stress. Människor är byggda för att hantera stress.

Det som gör oss sjuka är inte stress utan det är bristen på återhämtning. Mellan alla de där stressiga stunderna måste vi få en chans att ladda batterierna. Men det är så lätt att prioritera ner sina egna behov till plats 234 på listan över allt som ska hinnas med.

I den här vansinniga samhällsekvationen som vi byggt oss själva.

[Prestera. Leverera. Förbättra. Konsumera.]

Vi har alla bara ett visst mått av resurser och vi har alla samma antal timmar på ett dygn. Den moderna människan med all sin klokskap har ändå ofta missat att vi inte kan jiddra hur mycket som helst med vår fysiska kropps grundläggande behov.

[Sova. Äta. Hitta en balans mellan krav/aktiviteter och återhämtning.]

När vi under för lång tid prioriterar bort de här livsnödvändiga behoven så gör våra kroppar det vi själva inte förmår.

[Sätter stopp. Stänger av. Strejkar.]

Min arbetsvecka har varit hektisk, rolig, intensiv.

Jag har lanserat datum för min första öppna föreläsning ”Den ojämställda stressen” som blir den  16/11 i Skellefteå.

Det känns så fantastiskt roligt. Att få göra det här. Som jag drömt om. Att få komma ut och prata om det här livsnödvändiga ämnet. Samhällsproblemet. Systemfelet. Att få en möjlighet prata om individen i strukturen och om strukturerna i individen. Det är viktigt.

Men nu behöver jag göra andra saker.

Som att gå ut och känna lukten av hösten.

För det är viktigare än allt annat. Just nu.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet
     
4 oktober, 2017
4 comments

Hur nå fram till någon som inte vill lyssna för han redan är bättre än andra män?

Sitter i bilen och lyssnar på musik. Regnet smattrar mot rutan och mörkret är på väg att vinna. Vintern kommer.

Plötsligt hör jag skrålet från Shawn Mendes radioplåga:

Cause I know I can treat you better

Than he can

And any girl like you deserves a gentleman

Tell me why are we wasting time

On all on your wasted crying

When you should be with me instead

I know I can treat you better 

Better than he can

Give me a sign

Take my hand, we’ll be fine

Am  

Promise I won’t let you down

Just know that you don’t

Have to do this alone

Promise I’ll never let you down

Han lovar mycket den där Shawn hinner jag tänka. Han ska aldrig svika och hon ska aldrig behöva fixa saker på egen hand. För han är ju tydligen så sjukt mycket bättre än den där andra snubben som hon hänger med just nu. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det är att lova och hur svårt det är att hålla, när ens tredje barn kissar ner sig i sängen för tredje gången under lika många nätter och du inte sovit ordentligt på flera veckor och i morgon ska du upp klockan sex och i tvättstugan växer sig berget  bara högre och högre och högre….

Dagdrömmandet avbryts av en mobil som ringer:

”Mamma, du har väl inte glömt att det är vi som ska skjutsa ikväll och vart är mina svarta tights du har väl tvättat dem som du lovade?”

Är det här med män som tycker att de åtminstone är bättre än andra män en del av grundproblemet? Att de går omkring med en tanke, som blir till en sanning:

”Ja jag kanske har mina brister, men jag är då fan så mycket bättre än andra män.”

Jag tror det och därför har jag formulerat ett brev från alla kvinnor som har levt med en man. För er att läsa. Tänka på. Till alla män.  Ja till dig också. Och dig. Och dig.

***

Hej XX (valfritt mansnamn)!

”Vill du verkligen att det ska vara såhär? När du bemöter mina försök till att prata om det som jag tycker är svårt och om sådant som är ojämställt med motstånd och ilska, eller undvikande:

-Jo du är ju väldigt bra på att ALLTID påpeka hur värdelös jag är. Eller:

-Jag klagar aldrig på dig. Eller:

-Gör som du själv vill. Eller:

Bara är tyst.

Hur tänker du då att vi ska komma vidare?

Jag tycker så mycket om dig. För mig känns det fruktansvärt jobbigt och egoistiskt att behöva ta upp att jag inte tycker att saker fungerar så himla bra just nu. Jag vill ju att du ska få göra det du älskar. Få tid till att vara kreativ. Vara med barnen och känna dig glad. Men samtidigt är det väl inte rättvist mot någon av oss att jag också går omkring och hatar dig lite i smyg. När jag känner bitterhet över att vara den som både tänker på (och gång på gång) försöker prata om oss. Om jämställdhet. Om det där som jag och du knappt kan prata om längre för att det blivit så laddat med en massa negativa känslor. Jag vet att du vet. Och jag vet att du vill. Och jag vet att du älskar mig och vårt gemensamma liv.

Det handlar inte om det.

Det handlar om tvätten. Om ett hushåll i förfall. Det handlar om något som är jobbigt och tar tid från oss båda, men som ändå måste göras. Igen och igen. Varje dag, hela tiden. Från det att vi vaknar till det att vi somnar.

Hur vill du att vi ska lösa det? Genom att INTE prata om det?

Tror du innerst inne att den metoden kommer att fungera? Vi har ju gjort så mycket. Vi har pratat om jämställdhet, rättvisa och fördelning. Vi har kört med listor och vi har försökt båda två. Men just nu finns det ändå saker som skaver. Jag är ledsen över att behöva säga att det är så. Att det känns så.

Om du fick bestämma. Vad skulle jag då göra?

Kram// XX (valfritt kvinnonamn)

Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                      
2 oktober, 2017
6 comments

Sin egen lyckas smed

Illustration: Johan Lindström/Joxondesign

Något som provocerar mig är okunskap som låter såhär:

”Varför tar inte kvinnor för sig mera? Kvinnor måste stå upp för sig själva och visa att de är värda lika mycket som män.Om de bara tar för sig, jobbar hårt och har rätt vilja & ambitioner så kommer det snart att finnas lika många kvinnor som män i chefspositioner. Inställning och vilja är A & O. Kvinnor måste dessutom sluta stå i vägen för varandras framgång. Inte hålla på och vara avundsjuka och missunnsamma utan peppa & backa upp varandra. Då skulle det hända grejer.  Ni vet ordspråket:  Det finns en särskild plats…”

Nu ska jag berätta varför jag måste kräkas lite varje gång  jag hör de här flosklerna:

  1. Kvinnor har högre utbildningsnivå och högre betyg än män. Det hjälper inte ett skit. Vill ni vet varför? Jo för schnubbar rekryterar hellre trevliga schnubbar än överambitiösa, kunniga kvinnor (de e ju skitjobbiga och gillar inte rätt grejer, vet ni). Kunskapstips 1: Googla homosocial rekrytering.
  2. Riskfaktorer för kvinnor som försöker göra karriär är inte att de såsar runt och chillar utan snarare att de jobbar extremt hårt, tenderar att överarbeta, utför andras arbete, inte upplever sig ha utrymme att säga nej. Undervärderar sig själva och sin prestation även när de är 10 gånger bättre än motsvarande män. Kunskapstips 2: Googla utmattningsstatistiken för kvinnor vs. män i höga positioner.
  3. Dessutom handlar det ofta om att vara relativt ensam kvinna bland många, många män. Det är ju fortfarande så tragiskt att vi kan ta ett vanligt mansnamn (tex Johan eller Göran) och konstatera att det finns fler män med det namnet än vad det finns kvinnor på VD-poster. Kunskapstips 3: Kolla AllBrights årliga rapport om hur det står till med jämställdheten i börsbolagens ledningsgrupper.
  4. Kvinnor drabbas hårt av bristande jämställdhet i hemmet. Både genom att de fortfarande gör största delen av hushållsarbetet (inklusive allt). Tar hand om barn och föräldraledighet i MYCKET högre uträckning. Alla kvinnor drabbas dessutom av normativa föreställningar om de är ”osäkra kort” för att det antas att de tänkt skaffa en hög ungar även om de INTE ALLS har tänkt göra det. Män antas ha egna pigor (aka fruar, sambos, flickvänner) som sköter det där barnatjafset. Så de drabbas inte även om de sedan i praktiken tänkt ha fem kidz och vara föräldraledig minst ett år med varje. Kunskapstips 4: SCB:s fina rapport: ”På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2016.

Inte nog med att vi måste kämpa dubbelt så hårt, göra saker hundra gånger bättre än random man och vara gulliga och snälla samtidigt som vi gör det. Vi får dessutom betalt i sämre lön, sämre utvecklingsmöjligheter, utmattningssyndrom och dubbelskammande för att vi då per automatik är dåliga morsor.

Enough is enough.

Nästa person som kommer dragande med inkompetent och okunnigt dravel om att vara ”sin egen lyckas smed” behöver få sin världsbild korrekt uppdaterad.

Kan ni lova att hjälpa mig med det?

Feminism    Företagande och yrkesliv
                 
1 oktober, 2017
0 comment

Kamplust istället för skam. Om rimligare förklaringar.

Som jag skrev om  i går har kvinnor genom alla tider tystats på olika sätt.

Framförallt har det alltid varit hotfullt med kvinnor som både tar plats, gör det på ett normbrytande sätt, och (kanske viktigast av allt) vägrar skämmas för det.

Därför kändes det bara alltför ironiskt att en av Sveriges största feministiska bloggares Instagramkonto blev avstängt på grund av… ja vad tror vi? Jag satsar mina pengar på det hederliga gamla kvinnohatet.

Jag känner mig ofta rädd och orolig efter att jag postat ett inlägg på bloggen. Trots att jag i den här bloggen varit oerhört förskonad från hat och elaka kommentarer. Men det är något slags djupt liggande obehag som jag inte lyckas ruska av mig genom att låta mina ord ta plats. (Vem tror du att du är? Varför ska du hålla på. Du är asjobbig och oskön. Ingen gillar dig ska du veta.)

Jag tänker på kvinnor och rädsla generellt.

Jag tänker på den här mätningen från SCB som visar att mer än var 5:e kvinna någon gång har avstått från att gå ut på kvällen pga rädsla för att för att bli överfallen eller hotad. Motsvarande siffra för män är knappt 6 procent.

Jag tänker att det gör något med oss att gå genom livet och vara rädda. Oroliga.

Jag tänker på det som en kompis till mig som jobbar i klädaffär berättade häromdagen. Hur kvinnor som provar kläder hela tiden präglas av självhat och avsky inför sina kroppar:

”Jag är så ful, det är fel på min kropp. Usch inga kläder passar min defekta kropp.”

Hur män (oavsett kroppsform) istället klagar på kläderna:

”Vad fasen är det här för konstiga kläder som inte passar mig. Så himla dåligt. Kläderna är fel. De är defekta som inte passar mig.”

Jag tänker på hur illa livet i det här samhället gör allt för många kvinnor.

Och sedan tänker jag att det enda sättet för oss att vända på den här spiralen är att hitta styrka i varandra. Vi måste organisera oss och vi måste hitta rimligare sätt att prata och tänka än att ständigt komma fram till att det är vårt eget fel. Vi måste göra upp med det internaliserade kvinnohatet som vi fick med oss redan genom bröstmjölken.

Även om vi inte kan förändra hela samhället från en dag till en annan så kan vi ändra vårt förhållningssätt.

Vi kan hitta bättre förklaringsmodeller:

Sådana som ger oss styrka istället för självhat. Som ger oss kamplust istället för skam.

Feminism
Om