Inget nytt under solen
Jag tänker på hur många kvinnor som tystas innan de ens börjat prata.
Hur feministiska debattörer får ta emot orimliga, rent ut sagt vidriga proportioner av hat. Hur män tycker att det skaver med ordet ”feminism” och därför vill att all medicin ska ges med socker i botten för att gå ner. Hur många kommentarer från män har jag inte fått som låter så här:
”Du är säkert duktig lilla vän, men om jag som manlig expert får ge ett lite förslag så är det att skriva lite snällare. För annars kommer du ALDRIG att kunna nå ut till de män som VERKLIGEN behöver det.”
Varje gång skrattar jag för mig själv. Över alla män som totalt brister i självinsikt. Som tror att de är unika snöflingor när de i själva verket snarare är papegojor som upprepar samma gamla slitna fraser. När ska de här männen skriva snusförnuftiga kommentarer om att män borde uttrycka sig lite snällare mot kvinnor? Att män borde vara lite mindre våldsamma och lite mer ansvarstagande för att förändra vårt samhälle? När ska de här männen inse att de är en del av problemet. En del av upprätthållandet. En del av strukturen som håller kvinnor på plats.
Sen tittar jag på både nuet och historien samtidigt och konstaterar att inget är nytt under solen.
Män som hatar kvinnor har alltid funnits. Att vara kvinna och uttrycka en åsikt, synas, höras, ta plats. Det provocerar. Det hot och hat som riktas mot kvinnor består alltid av samma ingredienser. Förlöjligande, osynliggörande och nedvärderande. När det inte fungerar, hot och framförallt hot om sexuellt våld. Sätta kvinnor på plats genom det mest patriarkala som finns: Objektifiering, rätten att skända och förnedra. Rätten att uppfostra olydiga kvinnor.
Jag har under min uppväxt hört i övrigt ”normala” män på fullt allvar säga saker som att kvinnor som uttrycker sin åsikt utan att samtidigt le och glittra med ögonen har fått för lite k*k. Det är obehagligt att överhuvudtaget skriva om det.
Men som sagt var inget nytt under solen.
På bilden ovan är ett brev från en anonym snubbe till Ellen Key. Ur Claudia Lindéns avhandling:
”Keys uppträdande i offentligheten kunde också utlösa en mycket konkret vilja hos allmänheten att sätta den kvinnliga debattören på ”hennes rätta plats”. Det framgår med all tydlighet av den teckning som en okänd person skickat till Ellen Key, där det framhålls att vad hon behöver för att ”hålla sig på mattan” är ”Risbastu! Så här skulle ni ha ett par gånger om dagen. Så blef ni nog af andra tankar.”
( Om kärlek: litteratur, sexualitet och
politik hos Ellen Key, Lindén, 2002)
Risbastu! Så lät för mer än 100 år sedan när er kvinna begick synden att våga ta sig ton. Debattera. Göra anspråk på att ha något VIKTIGT att säga. Just det. Att göra _anspråk_ på någonting överhuvudtaget som kvinna. Så himla förbjudet.
Ingenting har förändrats på den fronten. Kvinnliga politiker, debattörer, journalister orkar inte fortsätta utsätta. Sociala medier har inte startat kvinnohatet men blivit en utmärkt plattform för att samla all skit i ett koncentrat.
Jag tycker att det är dags att det börjar hända lite nytt under solen. Vad tycker ni?
Hej alla fina bloggvänner!