Färger kommer och går- men kvinnoförakt består
Vissa saker förändras och andra inte. Eller det är som att allting förändras och samtidigt kan vara exakt likadant.
Nu undrar ni förstås vad jag pratar om och (lite oväntat kanske) handlar det om barnkläder. Det är en av mina akilleshälar och jag har så svårt för diskussionen som ofta följer i kölvattnet när barnkläder ska ”debatteras”. Ni vet när kläder som är feminint kodade förlöjligas, och på ett sådant där väldigt oreflekterat sätt speglar hela det här samhällets normativa förakt för femininitet [kvinnor, flickor, tjejer].
Typ folk som ska vara genusmedvetna och bara:
”Jag jag ville ha en röd/ rosa tröja till lilla Ludvig men då fanns det bara med puffärmar och glitter, så himla sjukt.”
Grejen är att det är EXAKT lika idiotiskt att säga en sådan sak som att säga:
”Jag skulle då ALDRIG sätta på min pöjk rosa kläder.”
Eller idiotiskt och idiotisk, folk gör väl som de själva vill med sina ungars kläder, men båda sakerna speglar på ett så otroligt tydligt sätt genusordningen (Hirdman). Det vill säga vikten av könens isärhållande och hierarkin där femininitet, och allt som förknippas med flickor anses dåligt, problematiskt, löjligt och så vidare. Jag stör mig otroligt mycket på att folk som tror att de är medvetna, inte är medvetna om att:
”Färger kommer och går- men kvinnoförakt består.”
Ett av våra barn hade klänning varje dag året runt tills hon blev kanske 4-5 år någonting. Hon klättrade, cyklade, busade och grävde i jorden efter maskar i sin vinröda klänning. Den höll för alla påfrestningar, jag tror fasen att den ligger kvar i något förråd någonstans. Vårt yngsta barn just nu har ofta mjuka byxor, de går sönder hela tiden. Det är som det är, vi lagar och köper nya efter hand. Men poängen, poängen hörni är denna:
Det är inget fel på att klä sina ungar med klänningar, paljetter, puffärmar och glitter oavsett kön på ungen förstås. DET ÄR BARA KLÄDER (och ja ett litet tips om ni bor i Västerbotten är overall, mössa och vantar också en bra grej vintertid.)
Om jag känner på mig rätt så kommer nu någon att känna sig nödgad att skriva:
”Men det är ju så HIMLA mycket bättre med robusta snickarbyxor och mörka färger och bla bla bla bla (förlåt att jag raljerar i förhand).
Nej det är faktiskt inte så himla mycket bättre.
Men ni är också påverkade av synen på att allting som män och pojkar bär, gör, säger, tänker är lite bättre och mer
[naturligt/ normalt/ önskvärt]
än det som kvinnor och flickor bär, gör, säger, tänker.
Dagens hårda (men vänliga ) råd bli alltså detta, SLUTA MED DET NU. Eller rannsaka åtminstone era känslor, tankar och behov kring varför ni klär, gör eller säger saker ett varv extra nästa gång ni diskuterar barnkläder.
-4 Comments-
Jag håller med dig Sandra. Som vanligt.
Jag har dock ett dilemma i anslutning till detta ämne. Jag märker att min treåring som älskar klänningar och vill ha klänning nästan jämt (vilket hon får såklart) får berömmande kommentarer av nästan varenda människa som möter henne. Hon kan liksom inte ha en klänning på sig utan att folk öser över henne hur söt hon är och vilken fin klänning hon har. Dessa bedömningar sker i princip aldrig om hon har byxor och tröja på sig. Jag slits mellan att tänka som du att det inte är fel på klänningar och fina kläder (för det är det verkligen inte!) och att inte vilja att hon blott och enbart och hela jäkla tiden ska bli bedömd för sitt yttre.
Hur tänker du kring det bemötande som små flickor i klänning får? Hur har du balanserat detta för ditt klänningsbarn? Går det ens? Jag vill ju bara att hon ska få gå i sina sina klänningar men jag vill samtidigt inte att hon konstant ska få nerkört i halsen att det är viktigt hur man ser ut och att alla man möter blir glada om man ser fin ut men typ ignonerar en annars.
Ja det är ju så att det är helt omöjligt att balansera upp för ett samhälle som berättar för oss varje sekund och minut att det finns TVÅ KÖN och DE ÄR OLIKA (en mycket stark normativ diskurs) och även hierkarkiskt uppdelade. Kvinnor reduceras, objektifieras och osynliggörs dagligen. Det går inte att skydda sina barn från all idioti som omger oss. Jag tänker då inte bara på att ordet söt har blivit kopplat till femininitet (”flickighet”) utan också sådant som att kvinnor helt öppet säger att de är feta, fula, syndar när de äter godis osv och då har vi ju inte ens nämnt alla vidrigheter som män håller på med ( fast de är ju så _rationella och logiska_ till skillnad från _kacklande kärringar_, notera gärna de värderande orden kopplat till kvinnor och män. De här s.k ”sanningarna” har vi ju alla hört till förbannelse).
Jag försöker ge mina barn verktyg att kunna prata om att saker sällan är svartvita, jag försöker tänka på hur jag själv uttrycker mig när jag är med barn. Det går halvbra och jag kommer ofta på mig själv med att säga otroligt korkade grejer. Vårt klänningsbarn var på tok för normbrytande (arg, butter ej socialt smidig m.m) för att få ”söthets-kommentarer”, där har det mer varit folk som ifrågasätter varför hon får leka i en balklänning och varför vi inte uppfostrat henne bättre hehe 😉 Ett annat sätt är att själv våga vara lite mer ifrågasättande och påpeka hur vuxna människor pratar och synliggöra att hierarkin mellan tröjabyxor vs klänning handlar mer om kön och mindre om tyget i sig. Att kvinnor reduceras till kroppar (objekt) och att män ständigt får vara agerande subjekt (personer). Jag tror att det gör mer skillnad än att klä alla människor i exakt likadana kläder. Det känns för övrigt som ett så sjukt tråkigt alternativ.
Eller så ger vi upp och förbjuder klänningar och puffärmar och hoppas att det löser alla problem med patriarkatet 😉
På samma sätt som vi kan skydda kvinnor genom att berätta hur de ska klä sig för att inte bli våldtagna. Den lösningen på problemet har ju varit effektiv hittills- not.
Min dotter är verkligen sockersöt och dessutom lite blyg så hon får verkligen kommentarer ideligen. Jag önskar att jag pallade med att vara lite mer obekväm och ifrågasätta folks tanklösa kommentarer. Får jobba på det.