Ni vet att hur vi pratar har betydelse för hur vi förstår världen? Vissa saker som sägs anses så självklara och normala att vi knappt märker hur de bygger upp en väv av så kallade sanningar om världen, om kvinnor och män, om kön generellt och miljoner andra grejer.

Vissa saker som sägs får också en självklar status. Jag tänker på den svensknordiska diskursen om att vi redan är jämställda på alla sätt och vis. Eller egentligen är nog den mest problematiska diskursen den som säger att:

”Kön aldrig har betydelse”

Ni vet alla har samma förutsättningar och misslyckas någon beror det på individuella tillkortakommanden och aldrig någonsin på strukturella faktorer kopplat till kön. Det är ju tokigt eftersom alla siffror och all forskning visar på motsatsen, det vill säga:

”Kön har alltid betydelse”

Jag mötte en man i vintras som glatt slängde ur sig att han inte fattar den här jämställdhetsgrejen eftersom han verkligen ”Bara ser individer”. Jag fascinerades av hur samme man bara några minuter senare slängde ur sig saker som:

”Typiskt kvinnligt kommunikationssätt” och antydde saker som att kvinnor bråkar, tjafsar och kacklar mer än män. Hur är det möjligt att så säkert påstå något för att sedan motsäga sig själv utan att skämmas?

Jo för att vissa saker är så självklara att vi inte ens märker när vi säger dem. Det är självklart att säga att en är för jämställdhet, eftersom det i princip är omöjligt att säga motsatsen:

”Jag är emot jämställdhet” (Det sociala motstånd den personen som ändå kläcker ur sig en sådan grej möter vill de flesta av oss aktivt undvika).

Men det fungerar att ta omvägen via att säga den socialt accepterade sanningen:

”Jag är för jämställdhet MEN…” (Fyll på med valfritt alternativ av skäl till att jämställdhet inte fungerar på er arbetsplats, i er relation, i ditt föräldraskap, i er idrottsförening, i er styrelse, osv).

Det här blev så tydligt när jag läste i inredningstidningen Residence nr 6:

Patrik & Sara Grimlund lever ett helt vanligt liv (nåja, kanske lite flottare än de flesta av oss). De har tre barn på 3, 2 respektive 1 år. Sara tar hand om HEMMET och KÖKET (Patrik sköter ekonomin och Sara shoppingen tihi).

Jag skulle nog säga en klassisk könsstereotyp, traditionell och väldigt ojämställd fördelning. Inget konstigt alls. Och notera att något är traditionellt och könsstereotypt INTE behöver betyda att parterna är missnöjda. På många sätt kan det ju vara tydligt och enkelt att hålla sig till den normativa och tydliga fördelningen som en ojämställd och könsbunden indelning innebär. Men det intressanta är att det skulle vara omöjligt för Patrik att säga:

”Vi lever ojämställt och min fru har en traditionell kvinnoroll med ansvar för hem & hushåll. Vi gör precis som de flesta gjorde 2010 och fortfarande gör och är extremt ojämlika i vår relation.”

Istället säger han detta:

Härligt att Grimlunds har hittat sin egen definition på ordet jämlikhet. Jag skulle så himla gärna vilja veta lite mer om EXAKT HUR jämlikt det kan vara i en familj med TRE BARN under 3 år där kvinnan i sköter hem & hushåll. Kanske kommer en ny artikel om det i nästa nummer?