Bebistider
Jag fick upp den här bilden på Facebook. Det var tydligen exakt 5 år sedan jag postade den. Först såg jag bara en fin bild: Jag hade min nya Fjällrävenjacka, minns hur nöjd jag var när jag köpte den. Förutom att jag hade långt hår är jag mig nog ganska lik. Men mitt yngsta barn, så liten, ser nästan ut som en docka.
Helt plötsligt väcktes en massa tankar om den där tiden. Hur utsatt en är som nybliven förälder. På BVC frågade de varje vecka om amningen och jag bara svarade det de ville höra. Vi gav ersättning och flaskmatade men jag var så trött, sliten och skör att jag inte orkade med att säga sanningen. Så jag ljög. Ni vet, ingen behöver säga någonting om ””dåligt” eller ”bra” att få uppmuntrade tillrop och förnöjsamma leenden när en berättar att en ammar räcker för att förstå. Vi människor är så sjukt bra på att läsa av små signaler, kroppsspråk, ögonkast. På BVC är det status att amma. Det ses som det bättre alternativet.
Det påminner mig om när jag tog ett cellprov för några månader sen och barnmorskan frågade hur många barn jag hade och om jag fött ”naturligt” (typ inte kejsarsnitt) och när hon fått svaret ”Ja?” säger hon mycket nöjt: ”Oj så bra! Vad DUKTIGT du är!” Som alltid är det först när en gått ut från rummet som en inser vad som _egentligen_ sägs. Frågan i sig var så otroligt laddad med värderingar. Den ställdes också på ett sätt som gjorde det uppenbart att det finns ett svar som är ”rätt”. Ordet ”naturligt” är på samma sätt som amning högt värderat i de där sammanhangen.
Fan vad glad jag är att vara ur den där tiden. Även om allt inte är lätt med större barn heller så är småbarnstiden och de miljöer som en som kvinna i samband med graviditet, förlossning och spädbarnstid tvingas in i, den mest vidriga, ojämställda, biologistiska och könsnormativa kontext som jag överhuvudtaget kan tänka mig. Jag har så många exempel på undermålig, ojämlik och dålig vård att det skulle fylla en hel bok. Vad har ni för erfarenheter? Hur har era kontakter med MVC och BVC fungerat? Tycker ni att ni fått ett professionellt och jämställt bemötande i samband med graviditet och barnafödande?
-10 Comments-
Jag kan inte hålla med mer. Delar din erfarenhet fullständigt, och jag är väl fortfarande i den där perioden I guess (mitt barn är snart 10 månader). Jag bearbetar fortfarande allt som sagts och gjorts och fortfarande sägs och görs. Till och mot en som mamma. Av andra föräldrar, kompisar, MVC, BVC, samhället…(och mig själv!). Blir så outsägligt ledsen för allt skammande en tydligen ska behöva utstå.
Men det finns ljuspunkter. För mig har en kontakt med Barn-och Ungdomspsykiatrin varit guld. Och jag har en fantastisk psykolog som jag går hos regelbundet numera, pga blev deppig efter förlossningen. Och jag har träffat några riktigt fina och bra barnmorskor. Så tacksam att de finns!
Vad ledsamt att du också har dåliga erfarenheter Josefine. Men jag blir alltid glad när jag hör att mina psykologkollegor gör ett bra jobb (det är tyvärr inte alltid heller självklart). Jag tror själv (vet!) att det finns massa superfantastiska och proffsiga barnmorskor och BVC-sköterskor, men det är lite för mycket av ett lotteri vem en ska träffa. Sedan skulle jag också våga påstå att så fort du är normbrytande på något sätt i ”mammarollen” så ökar risken att inte bli lika bra bemött.
Jag känner tack och lov inte igen mig i det du beskriver. Jag har blivit bemött på ett väldigt fint sätt på i stort sett alla vårdinstanser jag haft kontakt med i samband med graviditet, förlossning och BVC. Blivit konstant peppad och berömd på ett bra sätt och fått den vård jag bett om. Så det finns en hel del guldkorn också 🙂
Härligt Lillemor! Självklart finns det guldkorn, och om du är mamma enligt skolboken (ammar exakt lagom länge, är föräldraledig exakt lagom länge, inte reagerar på att barnens pappa tilltalas som att han är mindre vetande eller blir förbannad när någon säger att hans roll är att ”hjälpa till” med markservicen) så tror jag att det är ännu lättare att uppleva god vård och gott bemötande.
Vad jag minns så har jag bara blivit bra bemött, kanske en hårdhänt sköterska som visade hur man ammar, men i övrigt bra kontakt. Däremot var/är mitt barns pappa oerhört ointresserad av allt som hade/har med besök att göra, både under graviditet och nu, tre år senare. Enda anledningen till att han följer med på 3 års imorgon är att det är hans vecka, han är ledig och jag jobbar. Hade jag inte jobbat/hade han varit upptagen hade det bara varit jag.
Ledsamt att höra om dina barns pappa Susanne 🙁
Nu skaffade jag barn på egen hand och var således ensam från start, rustad till tänderna mot fördomar och skit som normbrytare. Gick till en mvc som har regnbågsmottagning och fick bra bemötande. Från andra trimestern på specialMVC där bemötande överlag var bra men jag fräste ifrån till en gubbläkare. Sen var det dags för föräldrautbildning … så otroligt heteronormativt. Men jag upphävde min stämma och ifrågasatte mjukt på plats och påtalade starkt kritisk för verksamhetschefen. På BB var de flesta bra.
Amningen strulade (förmodligen pga mediciner) och när jag var på egen efterkontroll sa en läkare de förlösande orden ”om du tänker mer på amningen än på barnet, är det dags att sluta. Ersättning är precis lika bra. Ni måste få ha det lugnt omkring er”. Läkaren var från tyskland och la till att hon inte förstod amningshersen i sverige. Det räddade nog mig från en jävligt jobbig tid.
BVC hade jag också tur med. Men det är ju just det, man ska inte behöva ha tur. Man ska inte behöva vara preppad och förberedd på att ta eller ifrågasätta skit. Man ska bara få stöd och support oavsett val och båda könen är föräldrar. Inte nån som hjälper till.
Över lag hade jag positiva möten med personer från MVC och BVC men jag tror att de flesta faktiskt stöter på yttranden av normer och värderingar som kan hämma utvecklande av sitt föräldraskap. Jag vet jag störde mig mycket på en BVC-sköterska som försökte ringa mig många gånger just då jag var mitt i blöjbyten, nattningar osv. Hen försökte aldrig nå min partner trots att vi skrivit i hans telefonnummer högst upp på den blankett vi fyllt i kring BVC-kontakt. Istället för att prata med honom, som nästan alltid kunde svara på jobbet, fick jag utså att höra på meddelanden om att jag var svår att nå och att jag borde prioritera att svara i telefon eftersom det var för barnens bästa. Jag tror inte att det fanns någon ond tanke bakom det men jag fick otroligt dåligt samvete och funderade verkligen på om jag var en dålig mamma för att jag inte hann svara i telefon.
Jag blir så sorgsen varje gång jag läser eller hör om föräldrar (i huvudsak mammor) som känner sig dåligt bemötta från t ex BVC. Jag känner själv lyckligtvis inte igen mig i det du skriver om. Vi hade nog otrolig tur som stötte på ”bra” personal överallt (MVC, BB och BVC). Jag upplevde att jag blev stöttad i alla beslut oavsett amning eller flaskmatning just, däremot kände jag mig ibland lite sedd på från sidan på BVC eftersom vårt första barn var tidig med språket och att sluta med blöja, fick ibland mellan raderna känsla av att jag/vi ”övade” för mycket med henne när det faktiskt bara handlade om att vi var lyhörda för hennes kommunikationsvilja?!
En tanke jag har haft är att det kanske rör sig om missförstånd mellan mammor och bvc-sköterskor? Sköterskan glömmer att mamman är i en väldigt utsatt position, känslomässigt och fysiskt svag, så hon (oftast är det väl kvinnor som jobbar på BVC?) måste vara otroligt lyhörd och omtänksam in sin kritik. Ordval är galet viktigt, iaf för en sån som mig.
Tror ändå att vårdpersonal alla gånger bara vill väl, och att de säger saker som de tror att mamman vill höra. Eller så tror jag bara för väl om folk 🙂
Jag har också ljugit på BVC och MVC. Men tvärtom , jag hemlighöll för dem hur länge jag faktiskt ammade! För hur mycket den svenska vården än betonar amningens fördelar anses det på många håll lite suspekt, äckligt eller rentav sjukt att amma barn som fyllt ett eller kanske till och med två.
Sedan verkar många inom vården inte förstå att det inte alls är någon omöjlighet per automatik att kombinera långtidsamning med arbete och delad föräldraledighet utan tar för givet att jobbar man 8 -17 har man slutat amma.
Det här är väl helt enkelt ett av hundratals exempel på dubbelbestraffning av kvinnor. Damned if you do och damned if you don’t. Och just reproduktion är kanske det värsta området av alla.
Vi ska vilja ha barn och vilja och kunna” föda barn naturligt” men inte för tidigt och inte för sent i livet. Inte vilja ha ”bara” ett men inte heller fler än tre. Inte skaffa syskon för tätt men inte med för långt mellanrum heller. ..
Exemplen skulle kunna fylla en hel bok.