Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och hör barnen surra i soffan framför TV:n. Solen lyser in genom fönstret och jag känner tacksamhet över att vara hemma. Jag som varit i Stockholm nästan varje helg den här våren, och som på ett sånt där klassiskt turistigt sätt älskar att gå in på Åhléns vid Drottninggatan, titta på folket, känna doften av parfym, köpa roliga små presenter till barnen.

Förknippat med så mycket liv, puls och ett annat tempo än jag har hemmavid.

Jag sitter här vid mitt köksbord och tänker på er som har ert hem i Stockholm. Hur min oro, ilska och frustration över det som hände i går helt plötsligt vände till en känsla av värme och gemenskap. Hur så många av er skrev kloka texter om vikten av att inte sprida desinformation, inte sprida hat eller ta chansen att polarisera. Ni delade inte bara texter om hur människor bör agera vid kris, ni öppnade också era hem, satte er i bilar och skjutsade folk som inte tog sig hem. Förskolor lät barnen vara kvar, och ni skrev meddelanden till föräldrar som satt fast på sina arbetsplatser att de inte skulle vara oroliga, för ni skulle se till att deras barn var mätta, trygga och omhändertagna tills de hade möjlighet att hämta.

Arbetsgivare tog hand om sina skräckslagna arbetstagare, krisplaner följdes och alla samhällets gemensamma resurser mobiliserades. Människor lappas ihop, tröstas och tas hand om. Mina kollegor i psykologgruppen erbjöd att i sin tur avlasta kollegor när deras ork började ta slut. Jag kunde se hur alla försökte hjälpa till på små och stora sätt. Ingen kunde göra allt, men alla kunde göra något.

Vi hjälptes åt och det är allt som krävs.

Jag känner tacksamhet över att vara hemma med de jag älskar. Jag känner sorg över er som aldrig fick chansen att komma hem. Jag känner ilska över de som vill skrämma och förstöra det öppna och demokratiska samhälle som vi tillsammans byggt upp.

Och jag känner sådan enorm glädje och tilltro till att de aldrig, aldrig kommer att lyckas med det.