Här sitter jag vid sidan om och låter Irja sköta ruljansen och det gör hon med ju med bravur. När jag inte bråkar så kan jag vara säker på att det finns andra som gör det. Vi är inte ensamma.

Men jag känner mig så… trasig?

Jag har många gånger tänkt den tanken: Att jag är trasig.

Jag kan liksom inte svara på vart det började (När jag föddes? Hur det blev? Vad jag gjorde? Vad andra gjorde eller inte gjorde? Vad det här samhället berättade för mig att jag kunde vara? Jag har fortfarande inget riktigt svar. Tror inte att det spelar så stor roll)  Ni som läste min gamla blogg Oxhen (jag har inte längre någon koll på hur många ni är eller vilka som ”kände mig” när jag skrev där. Men några vet jag har hängt med hela vägen) fick ta del av en mycket mer personlig, kanske i vissa ögon gränslös berättelse i bloggform. Det fanns en enorm skillnad när jag bloggade som Oxhen och det var anonymiteten. Jämställd vardag har aldrig varit och kan aldrig bli så. Det går inte att lämna ut sig på det sättet, även om jag egentligen skulle vilja. (Att jag skriver det här känns så jobbigt, inte bara för att det är rent allmänt utlämnande utan för att jag vet att en massa människor som på riktigt hatar mig och allt jag står för är här inne på bloggen och läser.)

På senare år har jag börjat tänka att jag är lite trasig (Vem är inte det liksom?) men jag har blivit så jäkla duktig på att laga mig själv. Jag klipper och klistrar, plåstrar om mig. Jag är för fan expert på det. Jag har stenkoll på allt. (Nu måste jag vila, nu måste jag få känna såhär, göra såhär, nu måste jag vara försiktig så att jag inte trasas sönder igen). Och jag är så himla stark. Det måste jag vara eftersom jag dessutom valt ett yrke som framförallt handlar om att försöka lära andra människor att laga sig själva. Klippa och klistra, plåstra om sig själva. Dag efter dag. Hur skulle det se ut om jag la mig ner på marken och gav upp.

Men ni vet ju lika väl som jag att det där är skitsnack. Ingen människa kan vara så duktig. Ingen människa orkar hela tiden. Ibland brukar jag fantisera om att när jag blir superstark, då vill jag ta alla utmattade, sönderslitna och trasiga  kvinnor i min famn och bara hålla om er alla. Jag vill viska i era öron:

Det ordnar sig, allting ordnar sig. Jag finns här för er.

Men ni vet, en del skulle kalla det där för hybris eller totala motsatsen till vad som behöver göras.

För jag vet att ni också är starka. Jag vet att ni alla kämpar. Jag önskar nog egentligen att ni kunde få finnas här med mig, och viska i mitt öra:

Det ordnar sig, allting ordnar sig. Vi finns här för dig.