15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

27 mars, 2017
0 comment

Måndagspladder

Ni vet jag lovade ju att berätta lite mer om vad jag gjorde i Stockholm förra helgen och sen glömde jag som vanligt bort det. Men bättre sent än aldrig eller hur?

Jo men alltså, jag var på introduktionskurs med Make Equal för jag kommer att bli en av deras nya utbildare!! Fatta coolt 😀

Nu när jag ändå bara måndagspladdrar med er så kör jag också min vanliga gamla visa:

Skriv kommentarer, frågor eller kom med idéer om vad just DU skulle vilja läsa om i Jämställd vardag. Tipsa om era egna bloggar eller andra coola bloggar som vi borde läsa. Kanske andra bloggare gör något bra eller roligt som vi skulle kunna tipsa om? Ja men alltså ni fattar- prata med oss helt enkelt!

Och ids ni inte så gillar jag er ändå, det vet ni <3

 

Feminism    Livet
  
25 mars, 2017
11 comments

Ensam är inte stark min son

Jag har tre barn. Två flickor och en pojke. Jag läser nästan dagligen i olika medier om pappor som blir feminister när de får en dotter, och det är väl bra, men ändå så fruktansvärt skevt på något sätt. Varför blir de inte feminister när de får en son?

Det skrivs också text efter text om hur tufft det är att vara ung tjej och så småningom kvinna i det här samhället. (Ja det är det). Inte alltför sällan är dock kontentan av texterna som skrivs:

  1. Ta ingen skit kära dotter.
  2. Var stark, tuff och framåt.
  3. Sluta sminka dig och ha inte rosa kläder med volanger. Obs! Mycket viktigt.

Absolut. Det kan säkert vara tänkvärt, men hur många gånger har jag inte samtidigt tänkt:

”Varför skriver ni inte bara att era döttrar helst ska bli som män? För det är ju det ni egentligen vill?”

Och innan ni nu går i taket. Nej egenskaperna ovan är såklart inte knutna till ett specifikt kön, men ni kan fan inte låtsas om som att traditionellt maskulint kodade beteenden och egenskaper inte är HIMLA EFTERSTRÄVANSVÄRDA OCH UPPHÖJDA. De värderas högre, eller inte bara högre, utan i det här samhället finns det ingenting annat som verkar värderas överhuvudtaget.

Det är synd. Jag drömmer mardrömmar om när vi fulländat det där samhället.

Ett samhälle där ingen tar skit, alla armbågar sig fram och är starka, tuffa och framåt. Där det är helt ok att tatuera sig, ha kepsen bak och fram och raka sig i ansiktet men inte på benen. Där färger som blått och svart är helt ok för kidz av alla kön men rosa, volanger och puffärmar istället  är totalförbjudna.

Tänk så härligt det kommer att bli. Alla bara lägger ner engagemanget för allt annat utom sig själv. Kärlekskneget vad är det liksom? Här är varje person en ö som får klara sig bäst den kan. Survival of the fittest. Ensam är stark, eller hur? Ingen kommer att gnälla om ansvar eller någon störig projektledarroll i hemmet. Bara låt allt bli som det blir.

FAN VAD BRA VI KOMMER ATT HA DET NÄR ALLA, OAVSETT KÖN ÄR SKÖNA SNUBBAR!!!

***

Näe men vet ni vad. Jag tror inte att lösningen på problemet är att tjejer blir lite mer som killar. Jag tror inte lösningen på problemet ens går att hitta i vår galet tvåkönsnormativa värld. Men fram till dess att vi lyckats skapa en jämlik och rättvis värld så känner jag att vi alla behöver skriva fler texter till våra söner. För vet ni vad? Anledningen att det är tufft att växa upp i den här världen beror på män. Det är tufft för alla oavsett kön. Pojkar och män utsätts för extremt mycket våld i det här samhället. De får så jäkla mycket skit om de gör ni vet, töntiga grejer som att plugga i skolan. När ska vi egentligen få läsa Gustav Fridolins bok:

”Duktiga pojkars revansch?”.

Män och pojkar får lära sig att det är ok att objektifiera och köpa sina medmänniskor. De får lära sig att någon annan tar hand om deras känslomässiga behov. De får lära sig att de är värda kärlek, men inte hur de ska ge tillbaka och inte hur de ska hålla relationer vid liv på egen hand. Det är synd tycker jag. Visst de har större chanser till både formell och informell makt, men priset är högt. För högt.

***

Jag vill avsluta det här inlägget med ett kort meddelande till min son, en liten och underbar person som ännu är fylld med kärlek, glädje och nyfikenhet inför livet:

  1. Det är helt ok att bli ledsen när någon är dum mot dig. Det är ok att vara skör, svag och att bli kränkt om någon kränker dig. Det är ok att söka skydd och tröst hos andra när du behöver det.
  2. På samma sätt som du ibland kommer att känna dig svag, ledsen och liten så gör andra människor också det. När du ser att någon i din närhet behöver tröst, en trygg famn, ett plåster på såren så kan du ge tillbaka. Ta hand om dina vänner. Ring och fråga hur de mår om de inte hör av sig.
  3. Kom alltid ihåg att ensam inte är stark. Det är tillsammans med andra som vi växer. Att vinna makt genom att trampa ner människor längs vägen kommer alltid ha ett pris som är för högt att betala.
  4. Du har aldrig någon rätt att behandla människor som varor, som saker eller något som går att köpa för ditt höga nöjes skull.
  5. Glöm aldrig att kärlek är att ta gemensamt ansvar. I relationer, samhället och livet i stort.
  6. Och till sist, obs viktigt! Om någon säger att allt är bra som det är nu. Kom ihåg att ingen är fri förrän alla är fria. Låt det bli en påminnelse om att vi ännu har en lång bit kvar att gå.

All kärlek till dig, att både få och ge tillbaka <3 //Mamma

 

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
                       
18 mars, 2017
7 comments

Den ojämställda stressen

Jag fick ett mail för några månader sedan med en fråga om jag ville läsa ett manus till en kommande debutroman. Jag tvekade inte en sekund utan sa självklart:

”Det gör jag så gärna, vilken ära!”

Sedan hann verkligheten, som alltid ikapp. På dagarna har jag fullt upp med jobb och möten och på kvällarna är jag så trött att bara tanken på att läsa en bok får mig att gråta av frustration över att jag inte orkar, eller ens längre känner för att göra det. Men jag hade förstås lovat, så jag bestämde mig för att ägna en lördag åt läsande. En av mina hemliga superkrafter är att jag läser såååå sjukt snabbt. Det har varit jättepraktiskt under hela mitt liv. Jag älskar ju egentligen att läsa. Som barn längtade jag alltid till sommarlovet för då (äntligen!) kunde jag få läsa från morgon till kväll ostört.

Men, tillbaka till lördagen, när jag under några timmar smet från hem och familj för att läsa. På stadsbiblioteket plöjde jag boken om Sofia, huvudpersonen som kämpar för att få tiden och orken att räcka till. Som dessutom har en liten råtta som gnager i bröstet. När jag läst klart manuset skrev jag ett mail:

Åh Kajsa! Jag smet iväg från man och barn några timmar idag för att sträckläsa ditt manus. När jag hade läst klart så ville jag storgråta. Om jag inte befunnit mig i en offentlig lokal (biblioteket) hade jag gjort det. Nu fick jag istället lite klädsamt torka tårarna och skynda hem till de som väntar på mig därhemma. Jag blir inte ledsen så mycket för min egen skull som för alla kvinnor i det här samhället som kämpar, sliter och till slut går sönder. Du har verkligen lyckats fånga allt det där. 

En generation av kvinnor som går på knäna. 

En generation av män och kvinnor som pratar om att leva jämställt men som ändå inte riktigt lyckas få till det. Orimliga krav, föräldraskapet, ansvaret, projektledarrollen och så utmattningen som hela tiden lurar där runt hörnet.

Jag är så stolt och glad över att Kajsa både gav mig förtroendet att läsa manuset och sedan också lät mig skriva baksidestexten. Jag vill verkligen peppa er alla att läsa boken. Vi är så många kvinnor i det här landet som påverkas av den ojämställda stressen. Vi behöver sätta ljuset på det här samhällsproblemet och VI BEHÖVER LYFTA SKULDEN OCH SKAMMEN FRÅN ENSKILDA KVINNORS AXLAR!! Ursäkta versalerna, men det här kan tydligen inte sägas nog många gånger:

Vi kan inte hålla på och försöka få individer att sluta vara stressade genom individuella hanteringsstrategier när det är hela samhället som är skevt. Vi kan inte hålla på och plåstra om oss en och en människa i taget, när våra arbetsmiljöer och hemmamiljöer och offentliga miljöer behöver ett jättestort bandage och JÄKLIGT MYCKET PSYKOLOGISK BEHANDLING.

Är ni med?

Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
              
17 mars, 2017
2 comments

Fredag och fina män

Ja då var det fredag igen. Veckorna rusar förbi och i eftermiddag åker jag ner till Stockholm igen. Jag ska berätta mer om helgens äventyr under nästa vecka hade jag tänkt. (Fast med mig vet en inte, jag är själva definitionen av ”lovar runt och håller tunt” när det gäller bloggandet just nu ;)).

Jag hade planerat ett inlägg om ”Fina män TM” som säger att de ALDRIG har gjort något förtryckande eller mindre bra mot kvinnor och som därför inte vill klumpas ihop med andra män. I nästa andetag låter de fina männens retorik såhär:

  1. När män blir ledsna, sårade börjar de rösta på SD. (Fina mannens slutsats: Det är kvinnor/ feministers fel att MÄN röstar på SD.)
  2. Kvinnor tar hand om hem och barn. Ger omsorg, uppfostrar och finns där. (Fina mannens slutsats: Det är kvinnors/ mammors fel att MÄN är som de är och gör som de gör.)
  3. Det finns människor som kämpar för att lösa problem och de som bara skapar problem. (Fina mannens slutsats: Feminister skapar problem och ”Fina män TM” löser alla problem.)

Haha ja vart ska en börja liksom? Jag känner så väl igen retoriken.

Kvinnor är ansvariga för sin egen underordning.

Att män våldtar, sextrakasserar, använder våld som strategi, objektifierar, använder människor som handelsvaror, skrämmer och dödar sina partners. (Bara för att ta ett litet axplock).

Det är inte bara det helvete kvinnor lever i utan också.. tja typ mitt fel? Att engagera sig för en jämställd värld och att vara mamma till sina barn, det är brottet jag (och så många andra kvinnor) dagligen begår. Och när ”Fina mannen TM” som ALDRIG någonsin sagt eller gjort något dumt får bestämma så är straffet för detta i rimlig proportion, ett kränkt mans-ego för en våldtäkt liksom.

Annars då kära läsare? Hur är er fredag? Och vilka sanningar om världen har ni fått berättade för er senaste tiden?

 

Feminism    Män och maskulinitet
              
12 mars, 2017
4 comments

Fyra shades av mansplaining.

Gästinlägg av Irja Berntson.

The Original Mansplainer är den som Rebecca Solnit beskriver i boken “Män förklarar saker för mig” från 2008 (mycket underhållande läsning, rekommenderas varmt). Mansplainern är en person, oftast man, som tar sig rätt att förklara fenomen och företeelser för person, oftast kvinna, som är mer insatt i frågan än han är (potentiellt, han bryr sig inte nämnvärt om att fråga eller lyssna in om så är fallet). En svensk översättning, som dock inte används så mycket, är att Förkarla.

En variant av Mansplainern är The Derailer (urspåraren). Han är egentligen inte så intresserad av att diskutera sakfrågan, han tycker bara att ingen ägnar honom nog mycket uppmärksamhet. Så, in i en diskussion eller ett kommentarsfält, så gott som undantagslöst attackerandes kvinnor, börjar han styra sakfrågan bort från poängen och mot, ja, det kan hamna exakt var som helst.

Ett vanligt förekommande fenomen i den feministiska debatten är The Translator (översättaren). Han delar sällan, typ aldrig, texter kvinnor skrivit, och backar dem inte heller om de får hatsvansen efter sig. Istället kan han kommentera kvinnors texter, utan att tillföra något nytt, han upprepar i princip bara exakt det hon sagt. Ibland skippar han helt att kommentera kvinnan, tar bara poängerna, som hon då allt som oftast fått ton av skit för, och publicerar en egen text. Enter the ryggdunks. Vilken kille!
(Nu vill jag på ingalunda sätt säga att det här är ”lika illa” som att vara anti-feminist, men beteendet visar på strukturen där kvinnor kämpar i motvind och inte ens de ”goda” männen hjälper nämnvärt. Det skulle ju vara så enkelt att bara dela bra texter som kvinnor skrivit, ge kredd och lyfta dem, istället för att filtrera genom mansöversättaren.)

En extremvariant av the Translator är The MaLotte*. Han inte bara återupprepar det kvinnor har sagt, skrivit, skrikit, DÖTT FÖR, i hundratals år, han säger sig även ha gjort mer för feminismen än någon av de nämnda kvinnorna. Det farliga med MaLotten är när kvinnor påpekar hans brister blir de attackerade av hans allt annat än feministiska svans, vilket han uppenbarligen tycker är helt i sin ordning.

(*Nej, namnet är inte exakt så här, men pga nämnda svans vill jag inte att det ska vara googlingsbart)

Här är några favoritexempel på Mansplaining in action.

  • Fackförbundet Union lanserade en kampanj mot just mansplaining, där de via en telefonlinje där en kunde få utbildning i hur en kan motverka härskartekniker på jobbet. Telefonlinjerna blev nedringda – av män som förklarade på alla upptänkliga vis varför det här var en dålig kampanj.
  • Ordlistan Urban Dictionary har svämmats över av mansplainers som förklarar ordet Mansplaining. You can´t make this shit up.
    Exempel på de ljuvliga förklaringarna:
    “A word used by pseudo-intellectual feminist (e.g. ugly chicks, over 30 single moms with no chance in hell of getting a man their own age, and insecure fat chicks or combo of all three) on the internet to justify their loosing argument and/or anti-male rhetoric.”
    (Stavfel ingår, varsågoda för womansplaining)

Och avslutningsvis: Mansplaining, the statue. Komplett med mansplaining såklart!

Feminism    Män och maskulinitet
  
11 mars, 2017
3 comments

Det börjar med mig, dig, oss.

 

Plötsligt händer det! Era favoritbloggare sammanstrålar i huvudstaden och hänger en hel dag och kväll. Lyx!

Anledningen, förutom att få en chans att jämföra skellefte-mål (det kan ha uppstått en Hanna Marklund-skala, efter fotbollsexperten med den grymma dialekten) var att projektet Fatta Man hade avslutningskonferens och release av sitt metodmaterial Det börjar med mig.

Bakgrunden till Fatta Man är att när debatten kring sexuellt våld tog fart var det, som så väldigt ofta, nästan bara kvinnor som engagerade sig. Som om kvinnor kan lösa problemet med sexuellt våld när förövarna till 97% är män. Projeketet Fatta tog därför kontakt med föreningen MÄN för Jämställdhet och under tre år har nu alltså en bunt män vridit och vänt på frågor kring manlighet, normer och våld.

Och nu till deras slutsats, ni som följt bloggen har ju redan koll på detta, men en viss liten skyltincident på ett kött-hak i Skellefteå visar att kunskapen generellt är skrämmande låg: det börjar med sexistiska skämt, objektifiering och traditionella könsroller.

Alltså basen i våldspyramiden, som jag skrev om här.

Det börjar med mig, dig, oss. Vi kan alla gör något. Vi kan alla säga att “det där är inte ok”. Om det så gäller en kompis taskiga “humor”, någons sexistiska/´homofoba/rasistiska skällsord, eller varför inte en idiotisk skylt. Vi kan alla motverka att normalisera botten av våldspyramiden, den som berättigar alla de övre lagren.

För lärare, utbildare eller övriga intresserade finns Fatta Mans gratismaterial här. Titta med era barn, titta utan era barn, diskutera vid middagsbordet, diskutera på jobbet.

Och ja, jag riktar mig till MÄN speciellt nu: Börja idag.

Feminism    Livet    Män och maskulinitet
        
8 mars, 2017
0 comment

8 mars

Vi är inte jämställda. Vi är inte nöjda. Vi tänker inte vara tysta. Vi kommer aldrig att ge upp.

 

Så länge våra systrar inte får tala fritt, så länge våra arbetsinsatser värderas lägre, så länge våra kroppar utnyttjas för att män tycker sig ha rätt till dem, så länge våra barn tvingas in i snäva könsroller utan möjlighet att utvecklas så som de själva vill, så länge våra transsyskon knappt får existera, så länge vi fortfarande får skylla oss själva om vi bli våldtagna, så länge vi blir sjuka av att leva i relationer med män.

 

Vi är inte jämställda.

 

Så länge makten tillhör några få, så länge män fortsätter att lyfta män, så länge våra mödrar knappt kan leva på sina pensioner, så länge vi mördas av män som säger sig älska oss, så länge vi inte får arbeta heltid fastän vi kan och vill, så länge vi aldrig haft en kvinnlig statsminister, så länge vi insjuknar av att vi brytt oss för mycket, så länge våra systrar utnyttjas som krigsbyten och kidnappas och våldtas i konflikter, så länge en del straffas för vem de älskar.

 

Vi är inte nöjda.

 

Så länge vår ohälsa ignoreras och förminskas, så länge vi måste knyta våra nävar runt nycklarna i fickan när vi går ensamma, så länge vi översköljs av näthat så fort vi tar plats, så länge vi anses vara hysteriska när vi (med all rätt) blir arga, så länge våra unga systrar gifts bort, könsstympas och säljs, så länge våra kroppar recenseras och bedöms utifrån den manliga blicken, så länge det är en förlust att födas som kvinna.

 

Vi tänker inte vara tysta.

 

Allt hör ihop, det är en röd tråd som löper genom historien. Ett förtryck vävs ihop med ett annat och vi behöver nysta i varje del, samtidigt, för att kunna förändra. Och vet ni vad? Det behöver vi vara många för att göra, det är ett arbete som aldrig blir klart. Vi krossar patriarkatet med ett ord och en handling i taget, och när vi behöver vila gör vi det i vetskapen om att ingen människa är en ö. Vi kämpar tillsammans för att göra solidaritet till något mer än bara ett slitet ord. Rörelsen som startades långt före vi föddes kommer också att pågå långt efter vår död.

 

Idag är en bra dag att påminna oss om varför vi gör det. Alla de andra dagarna pågår slitet.
Vi kommer aldrig att ge upp.

 

// Irja och Sandra.

Feminism    Livet
        
3 mars, 2017
2 comments

Män som älskar kvinnor

Vet ni att män älskar kvinnor? Har ni aldrig hört det? Jag hör ganska ofta precis det:

”Nej men HUR kan du anklaga mig för sexism?? Jag älskar ju kvinnor och jag älskar deras kroppar. Kvinnor alltså, så himla vackra och underbara skapelser.”// Puzz å kramizz från Man.

Nu har jag också börjat svara precis så, på random mail. Ni vet, typ såhär:

”Sandra varför säger du att det ska vara jämställt och rättvist, det är ju bara SÅ uppenbart att du hatar män då. Hur skulle annars dina åsikter kring mänskliga rättigheter som att slippa objektifieras, användas som handelsvaror, bli misshandlade, ihjälslagna, våldtagna, utnyttjade och osynliggjorda kunna förklaras? Det verkar så himla irrationellt, sekteristiskt och manshatiskt att tycka att de här sakerna är värda att pratas om och/eller  förändra.” //Perra, anonym kommentator.

Mitt svar:

”Nej men Perra, herregud hur kan du anklaga mig för manshat?? Jag älskar män och jag älskar deras kroppar. Män alltså, så himla vackra och och underbara skapelser.” // Puzz å kramizz från Femi-nazi.

Feminism
2 mars, 2017
0 comment

Möten som räknas

Igår körde jag nästan 30 mil i snöoväder. Det var det verkligen värt alla gånger, jag fick nämligen hänga med Eva Magnusson, professor emerita i psykologi, hon har skrivit böcker som: ”Hon, han och hemmet”, ”Psykologi och kön – från könsskillnader till genusperspektiv” ”Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar.” samt naturligtvis tonvis med artiklar och texter. Jag skulle nog våga säga att Eva är Sveriges främste forskare inom området genuspsykologi. Hon beskriver med egna ord sina intresseområden såhär:

”Mina speciella intresseområden är genuspsykologi allmänt, feministisk psykologi, genus- och jämställdhetsfrågor i familjer, genusperspektiv och intersektionella perspektiv på psykologiämnet i stort, samt på all slags praktisk psykologverksamhet inklusive psykoterapi. Jag undervisar framför allt på Psykologprogrammet och vid Umeå Centrum för genusstudier. Huvudsakligen genuspsykologi och genusperspektiv och intersektionella perspektiv på psykologi, samt kvalitativa forskningsmetoder.

Som forskare är jag särskilt intresserad av hur kvinnor och män idag skapar och upprätthåller sina identiteter i det dagliga bruset av könade, klassmärkta och etniskt märkta föreställningar och maktrelationer. Därmed är jag särskilt intresserad av deras psykologi så som den går att avläsa i tal, samtal, berättelser, och inte minst av retorik: strategier i tal för att på bästa sätt framställa sin egen identitetsberättelse.”

Eva var också handledare när jag skrev mitt examensarbete och nu har jag förmånen att kunna bolla mitt kommande specialistarbete med henne. Jag kan inte nog beskriva hur lyxigt det känns. Igår pratade vi bland annat om feministisk aktivism, hur svårt det kan vara att infoga feminismen i sitt liv & karriär, hur en kan hantera motstånd, och hur kritiken mot kvinnor, och framförallt feministiska kvinnor, alltid varit obarmhärtig. Hur många feministiska kvinnor känner sig tvingade att ”feminista” lite i smyg för att inte dörrar ska stängas, och faran i att inte kunna använda sig av den kunskap som en faktiskt har. Men också hur engagemang och kamp kan vara så enormt viktigt och meningsfullt i våra liv.

Snöstormen kommer jag att glömma, men att få sitta med Eva och lyssna på den kunskap som hon bär med sig som kvinna, feminist, aktivist, förälder, psykolog och forskare det kommer att finnas kvar.

Jag brukar tänka på sådan här stunder som att jag samlar små pärlor, inne i min kropp, i mitt minne. Det kan ingen ta ifrån mig, de stunderna. En känsla av att det finns något annat. Sammanhang där mina erfarenheter förstås och blir verkliga. Där de räknas.

Ett av alla de sätt som jag lagar mig själv på är tillsammans med andra.

 

Feminism    Psykologi
1 2
Om