Det blev så tydligt för mig häromdagen, hur vi behöver jobba på det här med att människor tycker och tänker olika. Ibland blir jag helt matt av alla interna stridigheter i grupper där människor har alla skäl att hålla ihop och stötta varandra.

Men sen tänkte jag att det inte är så himla farligt med bråk och diskussioner, vare sig i grupper på Facebook eller i dina närmaste relationer. Att utmana, inte tycka exakt likadant är ett sätt att driva utvecklingen framåt. Kanske i praktiken ända sättet att driva utveckling framåt. Här behöver jag också lägga till det självklara, nej med att bråka och diskutera menar jag inte att härska och söndra, gå till personangrepp eller bara vara allmänt vidrig. Min självklara åsikt är att det går att vara arg, för att inte säga förbannad, och ändå föra fram vettiga synpunkter eller för att helt enkelt markera att här går min gräns. Jag kan också bli skitarg när någon som jag egentligen gillar helt plötsligt har (i mina ögon) helt absurda åsikter i någon fråga. Men för mig är det också viktigt att inse att de kan få _tycka så_ utan att jag behöver avfärda allt den personen gör och säger i alla andra sammanhang. Det går utmärkt att vara oense om sakfrågor och ändå samarbeta i de frågor där vi tycker lika. Det går att vara arg en liten stund och sedan släppa det.

Det som också blev tydligt för mig är hur de personer som inte är så himla arga just nu behöver få vara med och styra upp. I grupper och diskussioner på nätet handlar det om människor som frivilligt jobbar som admins till exempel, hur de får kämpa med att hitta rimliga gränser. Hur de får agera ungefär som fotbollsdomare ge gula och röda kort och möjliggöra att matchen kan fortgå på ett säkert sätt. (Haha alltså jag insåg just att jag drog en sportmetafor, det var ju jättekonstigt.)

Jag har nog ingen riktig slutpoäng på det här inlägget, det har nåtts så många nya lågvattenmärken under den här veckan att jag inte ens orkar prata om det just nu. Det räcker att nämna ord som Trump (aka den mäktiga jättebebisen Irja ;)) och abort, Ryssland och legaliserad kvinnomisshandel för att känna trycket över bröstet och pulsen som ökar.

Vi måste stå enade för att kunna behålla det samhälle som våra förmödrar kämpat sig blodiga för.

Vi kan aldrig ta något för givet, när folk säger saker som att det blir ”bättre med nästa generation” så måste vi veta att det precis lika gärna kan bli tvärtom. Demokrati, rättigheter, fred och jämlikhet är inget som sker av sig självt utan det måste göras. Igen och igen och igen.