15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

30 januari, 2017
17 comments

Dagens största genusfail alla kategorier

Finns det någon som fortfarande höhöhöar åt sexistisk humor och  fnissar förnöjsamt åt roliga skämt om män som slår ihjäl sina fruar? Med tanke på hur världen* ser ut?

Ja uppenbarligen verkar det så.  De här ”roliga korten” säljs för närvarande på Ica Maxi i Falun.

Ja men så att… sexualisering, objektifiering och allmänt kvinnohat är som vanligt skämtet för dagen.

En liten fråga: Varför vill män vara med kvinnor när de uppenbarligen föraktar dem?

(Ett litet svar: Ja men det är väl praktiskt med någon som städar, lagar mat och sköter barnen?)

Fy fan. Alltså bara _skärp er_ alla i allmänhet och Ica Maxi i synnerhet.

* Ungefär en kvinna i månaden dödas i Sverige av män i nära relationer. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem som orsakar de utsatta stort lidande. Det förebyggande arbetet vid våld i nära relationer handlar främst om att minska återfall och upprepad utsatthet genom strategiska insatser, stöd till brottsoffret och insatser för våldsutövaren. Att även tidigt belysa attityder, normer och värderingar kring våld och manlighet är angeläget. Källa: BRÅ

Feminism
                          
29 januari, 2017
2 comments

Att nöja sig eller inte nöja sig. Det är frågan.

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.


Så, nu sitter du där igen. Och undrar hur fasen det blev så här. Ni var ju så kära en gång, så lyckliga. Hen var ju den perfekta personen. Eller nej, det var hen ju inte, du minns ju nu hur du reagerade på några saker redan där i starten, men på det stora hela så var hen ju perfekt. Mer perfekt än de innan i alla fall. Jämställd var hen ju också. Pratade ofta om hur viktigt det var att dela på arbetet hemma, på föräldraledigheten och på ansvaret. Hen gjorde det ju inte precis, delade, men hen gick ju att prata med kring det. Och hen höll med dig, det gjorde hen.

Men något har hänt längs vägen. De störande små momenten, som fanns där från start, har inte försvunnit, istället har de ökat och inte bara det – de har förökats och blivit fler. Nu lyssnar hen inte längre och håller definitivt inte med om det du säger. “Sån här är jag, det får du leva med” låter det nu. Vänta, va? Borta är all slags vilja att samarbeta för att få relationen att leva och växa. “Nöj dig” är den nya melodin. Varför kan inte detta vara bra nog?

Och du nöjer dig, för det är jobbigt att vara den som bryter upp. Som raserar familjen. Och du nöjer dig för att på andra sidan väntar ensamheten, varannan vecka-livet och utanförskapet som det innebär att inte längre vara ett av paren i bekantskapskretsen. Och du nöjer dig för att ibland så glimtar det ju till och där är hen, personen du blev kär i. Kanske går hen att hålla fast vid och kanske går det att bygga en lycka på glimtarna och ett sjuhelsikes tålamod. Att ha en trygg och stabil partner att dela vardagen med är ju faktiskt rätt fantastiskt det med, det räcker väl?
Så går tiden. Och nu sitter du där igen. Och funderar över det där klivet ut i det okända.

Ett råd innan du kliver; ge er en chans och gå och prata med någon. Om inte annat för att få lämna med känslan att du sagt det du ville säga, utan att anklaga och utan att anklagas. Och innan du kliver, rannsaka dig själv och formulera varför du väljer att gå. Fly inte.

Många, många är de som genom att träffa någon annan får kraft nog att lämna, men låt det aldrig vara en ursäkt. Om du inte noggrant formulerat för dig själv vad det är du saknar och behöver, kommer du ändå inte kunna landa i det nya förhållandet och du kommer bara göra dig själv och övriga inblandade olyckliga.

Du behöver inte följa några konventioner eller förutbestämda regler för hur det _ska_ vara.
Ditt liv är ditt.
Lev.

Livet    Relationer
28 januari, 2017
2 comments

Att vara oense och stå enade

Det blev så tydligt för mig häromdagen, hur vi behöver jobba på det här med att människor tycker och tänker olika. Ibland blir jag helt matt av alla interna stridigheter i grupper där människor har alla skäl att hålla ihop och stötta varandra.

Men sen tänkte jag att det inte är så himla farligt med bråk och diskussioner, vare sig i grupper på Facebook eller i dina närmaste relationer. Att utmana, inte tycka exakt likadant är ett sätt att driva utvecklingen framåt. Kanske i praktiken ända sättet att driva utveckling framåt. Här behöver jag också lägga till det självklara, nej med att bråka och diskutera menar jag inte att härska och söndra, gå till personangrepp eller bara vara allmänt vidrig. Min självklara åsikt är att det går att vara arg, för att inte säga förbannad, och ändå föra fram vettiga synpunkter eller för att helt enkelt markera att här går min gräns. Jag kan också bli skitarg när någon som jag egentligen gillar helt plötsligt har (i mina ögon) helt absurda åsikter i någon fråga. Men för mig är det också viktigt att inse att de kan få _tycka så_ utan att jag behöver avfärda allt den personen gör och säger i alla andra sammanhang. Det går utmärkt att vara oense om sakfrågor och ändå samarbeta i de frågor där vi tycker lika. Det går att vara arg en liten stund och sedan släppa det.

Det som också blev tydligt för mig är hur de personer som inte är så himla arga just nu behöver få vara med och styra upp. I grupper och diskussioner på nätet handlar det om människor som frivilligt jobbar som admins till exempel, hur de får kämpa med att hitta rimliga gränser. Hur de får agera ungefär som fotbollsdomare ge gula och röda kort och möjliggöra att matchen kan fortgå på ett säkert sätt. (Haha alltså jag insåg just att jag drog en sportmetafor, det var ju jättekonstigt.)

Jag har nog ingen riktig slutpoäng på det här inlägget, det har nåtts så många nya lågvattenmärken under den här veckan att jag inte ens orkar prata om det just nu. Det räcker att nämna ord som Trump (aka den mäktiga jättebebisen Irja ;)) och abort, Ryssland och legaliserad kvinnomisshandel för att känna trycket över bröstet och pulsen som ökar.

Vi måste stå enade för att kunna behålla det samhälle som våra förmödrar kämpat sig blodiga för.

Vi kan aldrig ta något för givet, när folk säger saker som att det blir ”bättre med nästa generation” så måste vi veta att det precis lika gärna kan bli tvärtom. Demokrati, rättigheter, fred och jämlikhet är inget som sker av sig självt utan det måste göras. Igen och igen och igen.

Feminism    Livet
  
25 januari, 2017

Den mäktiga jättebebisen.

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Alltså, nu måste vi ta det här med diskrepansen mellan mannen som jättebebis/totalt otillräknelig och den superkompetente mäktmachinen på jobbet/i samhället.

Många, många kvinnor kämpar dagligen med att projektleda hela familjen, där mannen bekvämt glider in som en i barnaskaran och på sin höjd fixar sysslor efter ett par, tre påminnelser, ofta krävs till och med detaljerade instruktioner. Och nej, det handlar nu inte om att pedant-frun ska få städat exakt på sitt vis, utan till exempel “handla creme fraiche, inte någon smaksatt utan heeelt vanlig, snälla dubbelkolla, de tre senaste gångerna har jag fått extrahandla när du missat” eller “tvätta min gröna tröja separat, i 30 grader, ja där finns en liten tvättlapp som säger exakt detta, men den var tydligen lätt att missa på den lila tröjan som efter din förra tvätt nu är nioåringens”, etc etc. Jag vet att ni vet vad jag menar. Och att ni också tänkt “fan också, det går ju snabbare att göra det själv än att skriva dessa uppsatser”. Många gånger. Nå.

På något vis lyckas ju ändå den här mannen sköta ett arbete. Han tar ansvar och gör saker, utan att chefen måste påminna och detaljstyra (i de flesta fall, förutsätter jag).  Ofta ÄR han till och med chef och säger till ANDRA hur/vad de ska göra. Hur går det ens ihop? Och på något vis gör han det dessutom så ypperligt att han definitivt bör ha mer betalt än en kvinna med motsvarande arbete. För det får han.

Snäppet värre är ju ändå samhällets (och många individers) syn på att män inte har en hjärna utrustad med vare sig självbehärskning eller konsekvenstänk. De frias från våldtäkter i parti och minut på grund av hur offret betett sig, “hur skulle jaaaaag kunna veeeeta…?”, och de ursäktas allehanda vidriga beteenden ända från barnsben med “pojkar är pojkar”, som om det vore något genetiskt inprogrammerat att de saknar vett och sans.

Egentligen vore väl allt det här rätt ok. Om fallet vore att vi hade några slags reservat med uppfostringsanstalter där männen kunde bo tills de var mogna att släppas ut bland folk, ni vet bland det folk som kan ta ansvar för sig själva, vad gäller allt från att läsa tvättråd till att, eh… låta bli att våldta. Men nej, vi låter dem BESTÄMMA över alla andra. Vi gör dem till världens mäktigaste. Vi sopar manegen, vi stöttar och plockar upp efter dem, vi vårdar deras sköra manligheter och så låter vi dem använda makten till att trampa på oss. Att förminska oss och ta ifrån oss våra rättigheter. I samhället såväl som i hemmet.

I helgen marscherade kvinnor och allierade i miljontals världen över för att i första hand protestera mot den nya amerikanske presidenten (the ultimate jättebebis utan vett och sans), men även för att visa att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Så du är inte ensam. Marschera ut ur ditt kök. Marschera ut ur din tvättstuga. Marschera för dom som inte kan, marschera för dom utan röst. Vi alla marscherar för dig.

Feminism    Män och maskulinitet
  
22 januari, 2017
4 comments

Sluta va en skön snubbe- tack på förhand!

 

Ibland när jag skriver om jämställdhet och sådana där ”små detaljer” som att heterorelationer i Sverige INTE är jämställda år 2017 och att det är skitjobbigt att försöka leva jämställt i praktiken så protesterar ofta någon och säger att det är så himla fint och härligt. Så. Jag säger det igen:

DET ÄR SKITJOBBIGT! Att försöka leva jämställt i ett samhälle som från minsta molekyl, tanke, känsla och beteende är uppbyggt på motsatsen är per definition en daglig kamp. Alla som säger något annat ljuger.

Framförallt så vet jag att det finns så många kvinnor som vårdar sina ”jämställda” mäns sköra egon och ger dem beröm på rätt ställen och tänker att en 70/30 fördelning av hushållssysslor är helt ok ändå (”Det finns ju alltid de som har det värre”). För det är ännu en grej som kvinnor lär sig, det vill säga:

När en man ”försöker” och ”gör sitt bästa” då är det inte läge att kritisera. Då är det läge att vara nöjd och peppa alternativt hålla tyst.

Många vill också framhålla de enorma vinsterna för män med att vara föräldralediga, leva i jämställda relationer och så vidare. Ja. Det är klart att det finns vinster med att leva i ett jämställt samhälle, men för män handlar det trots allt om att på både kort och lång sikt förlora en massa jättehärliga privilegier:

  1. Som att få beröm för att ”försöka” leva jämställt.
  2. Som att ses som en ”bra förälder” om du varit föräldraledig upp till 6 månader och som en ”supermänniska” om du varit ledig ett år.
  3. Som att gå omkring och känna sig duktig och inte ens märka att ens partner fortfarande är hela förutsättningen för att du ska kunna känna på det sättet.

Och för er information, kvinnor har det redan så:

Inget beröm för att vi försöker leva jämställt (tvärtom). Ses nästan aldrig som bra föräldrar (mer som självklara och livsnödvändiga). Kvinnor känner sig definitivt inte duktiga för att de  GÖR DET SOM BEHÖVER GÖRAS I ETT HEM och ÄNDÅ kämpar de och sliter för att få vardagen att gå ihop! Galet va?

Det här ska inte blandas ihop med så kallade ”könsroller”. Självklart behövs det också föras en kamp för att inte pressa in människor och män i stereotypa roller.

Men vuxna människor, oavsett kön, kan lära sig att göra på nya sätt. Det är inte ok att skylla din egen bekvämlighet när det gäller tvätten, eller att ta ansvar för dina barn på en stereotyp könsroll. Har du lyckats lägga ihop pusslet så pass att du fattar att det finns normer och att vi lever i ett ojämställt samhälle så kan du också välja att göra annorlunda.

Ta ansvar. För ditt agerande. Fråga din partner om det är något som skaver och vad du AKTIVT kan göra för att förändra det faktumet. Vackra ord utan innehåll är det värsta som finns. Att stiga upp från TV-soffan (alternativt ta en paus från ditt ”superviktiga jobb” eller ”viktiga hobby”) för att planera den kommande veckans logistik är att göra jämställdhet i praktiken:

Vilka kläder behöver vara rena och ligga vikta på rätt ställe så att det går lätt att plocka fram? Vilken mat ska ätas under veckan? När ska den handlas och hur passar det ihop med allt annat som eventuella barns behov av ständig uppmärksamhet? Aktiviteter under veckan, skjuts? Vilka papper ska lämnas in och när till skola/förskola? Finns det skidor/skridskor i rätt storlek och vet du var de ligger så att det går smidigt att plocka fram kanske förslagsvis kvällen INNAN de ska användas. När ska allt det här genomföras och hur passar det ihop med hela systemet (dvs alla andra människor i din närhet, deras scheman, behov etc)? Och till sist ta på dig ansvaret att vara den som lyfter upp de här frågorna och hur ni ska lösa dem TILLSAMMANS på agendan.

Verkar det här jobbigt? Tråkigt? Tycker du att det är härligare att bara låta saker bli lite hur som helst? Att det går bra att göra senare? En annan dag? En annan vecka? Ett annat liv? Ja då kanske du inte ska säga att det är så himla härligt att leva jämställt.

Att kunna vara en ”skön och avslappnad snubbe” bygger på att kvinnor i din närhet går sönder.

Det är inte vackert, men så ser verkligheten ut år 2017. Vi får aldrig låtsas som något annat.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                
19 januari, 2017
0 comment

Att våga ge kritik

Idag har jag jag och min eminenta*  bloggarkollega Irja träffats irl så himla härligt!

Förra veckan fick jag skäll av Irja när jag helt onyanserat och ocensurerat tryckte upp sexism och rasism i ansiktet på er läsare (och dessutom då också är med sprider skiten vidare). Det var bra, jag fick skämmas lite och sen fixade vi till det hela på ett sätt som kändes ok för oss båda.  Fatta vilken förmån att hänga med människor som vågar säga när de tycker att en gör något dumt.

Jag såg för övrigt något som jag tyckte var dumt. Mitt eget fackförbund (alltså psykologförbundet) anordnade förra året ett seminarium under Almedalsveckan med namnet:

Jämställd hälsa? Om kvinnors psykiska ohälsa – varför ökar den och vad ska vi göra?

Jag hade tidigare inte sett det och blev såklart glad över att mitt förbund lyfter en sådan viktig fråga. Men (alltid detta men) när jag gick in och läste lite mer om seminariet och deltagarna blev jag inte längre så himla imponerad:

Alltså ironin.

Ett litet tips till Psykologförbundet, en del av kvinnors ohälsa är mest troligt kopplat till ojämställdhet. Ni vet sådant som att osynliggöras och inte finnas representerade.

Så svårt hade det väl inte varit att anstränga sig lite, lite mer och anlita tex Anna Bennich Karlstedt som leg. psykolog/moderator och säg Agneta Sandström som expert på fra kvinnor och utmattning? Inget ont om vare sig Johan Waara, Anders Wahlberg eller Magnus Sverke men allvarligt, det här känns inte ok. Jag tror att vi kan bättre.

Synonymer till * framstående, utomordentlig, utmärkt, lysande, förstklassig, förträfflig, mycket skicklig, remarkabel, alldeles särskild

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                             
16 januari, 2017
10 comments

Farliga fakta.

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Väldigt ofta får vi som arbetar med (eller bara villigt diskuterar) jämställdhet och feminism höra att folk inte håller med.

  • Det är ojämställt i Sverige.  – Jag håller inte med.
  • Kvinnor tjänar mindre än män.  – Jag håller inte med.
  • Sexuella trakasserier har varit vardag för kvinnor i Sverige långt innan den senaste flyktingkrisen.  – Jag håller inte med.

Och för att inte glömma klassikern:
– Feminism är att vilja att alla, oavsett kön, ska ha samma sociala, juridiska och ekonomiska möjligheter (och att inse att så inte är fallet idag). – Jag håller inte med.

Det här med att skilja på fakta och åsikt börjar alltmer te sig som en konstform. De som följer nyhetsflödet och inte minst den amerikanska president-farsen vet ju att det absolut inte bara gäller frågor om jämställdhet, men kring just dessa frågor är det mer regel än undantag.
Så bara för att göra det solklart en gång för alla:

* Bristen på jämställdhet är inte en åsikt, det är ett kunskapsområde.

* Att vi socialiseras in i könsroller, s.k. genus, är inte en åsikt, det är ett kunskapsområde.
Så, med det sagt, tänkte jag bara lista några vanliga motargument som jag som feminist och jämställdhetsivrare ofta får höra och hur jag brukar bemöta dem.

  • Jag vill inte kalla mig feminist, varför bara vilja göra det jämställt för ett kön?
    Ja du, jämställt betyder balans, bara där har du en ledtråd att det är två sidor det gäller, tippar det åt andra hållet blir det ju ojämställt igen. Och om du tycker att det är kämpigt med prefixet fem- så kan MAN ju undra hur vi som MÄNniskor stått ut i alla år med alla ord som är neutrala fast de innehåller ordet man.
    Anledningen till att det heter just feminism är att kamper mot orättvisor ofta får namn efter just den förtryckta gruppen. Att kalla det Humanism eller Jämställdism är att ignorera att balansen idag är ojämn och då har du inte ens fattat vad feminism innebär.
  • Men hur kan du vara feminist, du använder ju smink/klackar/rakhyvel/whatnot?
    Jag är inte isolerad från samhället bara för att jag besitter kunskap kring genus och jämställdhet. Jag, liksom alla andra, är såklart påverkad av att vi lever i ett patriarkat som kapitaliserar på kvinnors dåliga självkänsla.
    En gång frågade en elev mig: Om du flyttade ut i en skogskoja och där födde du tvillingar, en pojke och en flicka, och ni mötte aldrig några andra, skulle de bli helt lika då? Mitt svar: Skulle jag lobotomeras innan jag flyttade? Annars nej, de kommer mest sannolikt bli olika.
    För jag är, precis som alla andra, en produkt av det samhälle jag vuxit upp och lever i och det påverkar mina val. Vissa dagar bryr jag mig mer, vissa dagar bryr jag mig mindre, men jag kan inte förneka att jag tycker jag ser piggare ut i smink och att jag kan tycka att benen blir jävligt najs i klackar, även om jag är fullt medveten om varifrån dessa idéer kommer.
  • Sverige är ju faktiskt jämställt! eller ännu bättre: Jämställdheten har gått för långt!
    Och här är vi ju tillbaka på punkt ett, det KAN inte gå för långt, för då blir det ojämställt åt andra hållet.
    Och angående att Sverige är superjämställt så finns där ett enkelt svar: Nej. Varannat år sedan 1984 publicerar Statistiska Centralbyrån (SCB) en skrift som heter På tal om kvinnor och män där relevant statistik kring jämställdhet tas upp. Hårda värden. Siffror och staplar. Sånt där som en kan redovisa FAKTA med. Den senaste kom förra året, 2016, och redovisar bland annat att om en räknar upp alla anställdas löner till heltid tjänar kvinnor 87% av männens löner (tas hänsyn till deltider, föräldraledigheter, vab etc är siffran 81%).
    En annan spännande siffra är den som anger uttag av föräldradagar innan barnet är 2 år, där står kvinnorna för 82% och männen för 18% (och ja, jag vet att det går att vara hemma med barn utan att ta ut ersättning, men det är en rätt bra indikator för strukturen). För att inte tala om att kvinnor i snitt lägger 26 timmar per vecka på det obetalda hemarbetet, män 21 timmar. Det skiljer alltså mer än en halv arbetsdag per vecka.
    Ja, det är spännande läsning som ni förstår. Och det bästa är, den finns som gratis pdf, eller om ni vill ha den käcka lilla boken så kostar den 50 kronor att beställa.
  • Och som en liten extra karamell efter denna väldigt könsbinära text (vi hamnar ofta där i våra bloggtexter eftersom vi skribenter båda är cis-kvinnor som lever i heteroförhållanden) så bjuder jag på kunskapen om att det finns fler kön än kvinnor och män, det finns ett spektrum. Kvinna/man är de binära könen (eftersom de är två =bi). Att identifiera sig som något annat, både och eller ingetdera kan betecknas som att vara icke-binär eller intergender (ett tips är att kolla in ordlistan på transformering.se).
    Och nej, det här är ingen åsikt, det är fakta. Detta spektrum av könsidentiteter är inget nytt påhitt (vilket belackarna gärna vill avfärda det som; ”guuuu, va de ska hålla på nuförtiden, vad är du om inte kille/tjej, kattunge kanske, höhöhö”), utan har alltid funnits, det är bara vokabulären som äntligen har utvecklats (och utvecklas ständigt) för att inrymma alla.
    Den här informationen brukar vara den som får anti-jämställdhetsklungans särdeles oelastiska hjärnor att explodera, varsågoda att använd flitigt.

    Ha en fin vecka!

Feminism
  
14 januari, 2017
7 comments

Manipulation, skuld och martyrskap

”Jo vi skulle behöva prata om det här, igår glömde du att fixa [tvätten, gympapåsen, städa bort i köket etc]”

”Men fan jag är ju helt värdelös och du missar ju aldrig en chans att sätta dit mig.” ”Alltså jag märker verkligen att du hatar mig.” ”Där fick du till det! Bra påminnelse om hur dålig jag är.” ”Jag är sämst, jag vet.”

Någon av er som känner igen den här dynamiken i ett samtal? Då kan det vara bra att veta att det här sättet att bemöta konstruktiv kritik och feedback är ännu en s.k härskarteknik. Oftast pratar vi om sociala regler och bemötande i arbetsmiljö och yrkessituationer men jag upplever att just ”Martyrskap” som härskarteknik är ännu vanligare i nära relationer.

Alltså i hemmet och vardagslivet.

Vad är det då som är så problematiskt med att bemöta kritik och sakfrågan på det här sättet?

Ja först och främst så är det, kanske inte medvetet, men likväl ett sätt att socialt manipulera den andre parten. När du försöker prata om något och bemöts av ”martyren” är det oerhört svårt att INTE drabbas av skuldkänslor och försöka släta över:

”Men det var absolut inte så jag menade, du är inte alls dålig, jag ville ju bara…”

Det tar helt enkelt bort fokus från sakfrågan. Skuldkänslorna och obehaget kommer också att göra att du drar dig in i det längsta att prata om sådant som är SUPERVIKTIGT och en förutsättning om du till exempel strävar efter jämställdhet och rättvis fördelning i vardagslivet/ hemmet. Det finns väl ingen som vill vara taskig/ kränka och såra sin partner gång på gång?

Just därför är det extra viktigt att komma ihåg att det ÄR en välkänd härskarteknik och att det är ett effektivt sätt för personen som använder det att tysta motparten och inte behöva prata om sakfrågan eller fundera över sitt beteende. Det ÄR motsatsen till att ta ansvar och har absolut INGENTING att göra med om någon är värdelös eller inte. Det är tvärtom livsnödvändigt att kommunicera om sådant som fungerar/ inte fungerar särskilt bra/ inte fungerar alls OM VI SKA LEVA TILLSAMMANS. Under samma tak och kanske med gemensamma barn, gemensamt ansvar för tvätt, städning, hushåll, projektlederi och så vidare.

Så till sist, hur bemöta martyren?

  1. Släta inte över, utan upprepa istället kritiken/ sakfrågan.
  2. När du känner skuldkänslor/ medlidande försök komma ihåg att det är just det härskartekniken bygger på. Det är inte taskigt/ elakt/ ondskefullt att ge saklig och konstruktiv kritik.

Lycka till hörni <3

Feminism    Psykologi    Relationer
                                      
11 januari, 2017
6 comments

Saker jag (tyvärr) råkade se på nätet

Sexistisk och vidrig reklam. Så många dimensioner av fel att jag inte ens behöver förklara något mer va? Råkade också se kommentarsfältet till just den här bilden fyllt av ”höhöhö” och ”bend over” kommentarer (från män förstås).

Fatta att vi som är kvinnor lever i det här ruttna samhället?

Ett kommentarsfält där män diskuterade Coca Cola vs kaffe (TW grov rasism och antisemitism):

Fatta att det finns folk som säger att rasism och bruna högervindar inte är ett problem i det här landet?

Andra saker jag ”råkade” läsa var galen anti-vaccineringspropaganda och att INGA BARN UNDER TRE ÅR NÅGONSIN SKA VARA PÅ FÖRSKOLA!!! Trots helt skilda forum hävdades dessutom i bägge diskussionerna att det fanns en koppling till ”ökande autism” och annat dravel. Så himla korkat. Det gör mig arg.

Vad gör er arga idag?

Livet
9 januari, 2017
2 comments

Du, jag tänker på dig.

GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

På en middag för ett tag sedan berättade min vän för mig om ett par vi känner som, efter över 15 år tillsammans, ringer varandra varje lunch. Det behöver inte vara långa samtal, men ett litet “hej, hur mår du”, bara för att visa att de tänker på varann.
Anledningen till att det kom upp var att vi pratade om den lilla extra omtanken, det känslomässiga arbetet, som ligger utanför alla vardagsbestyr och all logistik som vi som vuxna par, ofta med barn, ska hantera varje dag. Det vi ofta glömmer bort. Och när jag säger vi, menar jag extremt välvilligt, eftersom kvinnor i heterorelationer betydligt oftare lägger både tid och energi på detta, ack så viktiga arbete. Hon tänker in sin partner, och hans känslor, i det allra mesta som sker. Hon har ofta ett “vi” i tanken när hon fattar beslut, planerar och agerar. Han har ett “jag” (och ibland möjligen ett “men det vore ju kul om du hakade på”).

Vanligtvis när vi pratar Emotional labour avses allt det där extra tänkandet; vi håller koll på vem som är allergisk mot vad, vem som fyller år när, att farmor tycker mest om tulpaner, att kaffefiltren håller på att ta slut och vi vet var allt från glödlampor till barnens extrastövlar finns. ‘Men ååååh, vi har ju just lyckats dela lika på disk, tvätt, jox och bök, varför behöver ni ständigt komma dragandes med MER?’, kanske en del tänker nu. Mjo, det ska jag nu förtälja: Kvinnor GÖR redan detta, varje dag, vecka ut, vecka in.

Men utöver allt extra tänk som har med hem och vardag att göra så tänker jag nu dessutom lägga på en extra dimension: den som håller relationen i gång. Den som får er som par att fungera. Den som görs per automatik i nyförälskelsen, i uppstarten av tvåsamheten, men som ofta läggs åt sidan när barn kommer in i bilden, för plötsligt finns ju ett nytt känslomässigt projekt att ta sig an så det där första (kanske största) projektet, VI:et, får puttra på lite av sig självt. Och om det upplevs och uppmärksammas att det gått i stå kan en ju alltid skaffa ett barn till, så åker känslorna i topp igen. Problem solved. Eller?

Ett superduperexempel på när den här delen av det känslomässiga arbetet KAN fungera är under semestern. En del har då möjlighet att lämna hemmet, se en ny plats, slippa vardagslogistiken, barnen är glada, solen skiner; jättebra yttre faktorer som kan sätta fart på de avsvalnade inre. Men alla andra dagar då? Och nu tänker jag vara sådär sjukt trist och fyrkantig, men inget kommer att hända där förrän ni sitter ner och pratar om det. Ibland krävs kanske exakt så rutinmässiga överenskommelser som ett telefonsamtal på lunchen. Eller något annat, som precis som sophämtning och annat NÖDVÄNDIGT, har en bestämd plats och tid, bara att det handlar om att känslomässigt uppmärksamma partnern.

Aldrig blir den här delen av det känslomässiga arbetet så synliggjort som när en lever i ett distansförhållande, som jag nu råkar göra. Vardagsbestyren, det som tar upp all tid när en lever som par, existerar ju inte. Vi måste aktivt, med tid, energi och inte minst ekonomi, prioritera att träffas, bara där har vi möjlighet att väldigt tydligt se vem som gör vad och i vilken utsträckning.
Men det är ju också så att när du inte träffar din partner under långa perioder, så blir de små meddelandena och de korta samtalen, som bara checkar av, jätteviktiga. Vi har ju inte sett varann över frukost, vi vet ju inget om hur den andre har sovit, hur det gick att få iväg barnen till skolan eller vad som står på agendan för dagen. En rutin som vi snabbt skapade var att skriva ‘God morgon’ till varann när vi vaknar. Just detta var en mer omedveten rutin, åtminstone om jag talar för mig själv, men jag blev snabbt påmind om att den var ett måste, när jag missade en morgon. För att min partner tog ansvar. Där hade kanske ’God morgon’-rutinen kunnat dö annars. En liten grej, men för oss viktig.
Vi behöver också tänka in varann i planerandet av aktiviteter eftersom vi har så lite tid tillsammans i jämförelse med par som bor ihop på heltid. Eller, har vi verkligen? När jag ser på många vänners vardag, hur de ibland knappt ses på flera veckor på grund av åtaganden och uppbokningar, annat än kanske snabba möten i hallen på väg ut eller in, så tänker jag att vi har ju betydligt mer tid än många andra. För att vi skapar den. Och är grymt osociala, haha.

Så, några korta konkreta tips, nu önskar jag ju såklart att alla män är initiativtagare, men oavsett hur ni får till det så kan kanske det här vara till hjälp:

  • Skicka små meddelanden till varann under dagen. Kan kännas corny till en start, men ett litet ‘Hej’ räcker lång väg, eller en emoji (varför inte en rebus?). Vill ni sedan utveckla till små dikter, bilder på något ni vet er partner gillar, ja ni, här sätter bara fantasin gränser, jag tänker stoppa här, hehe.
  • Har ni möjlighet: ring. Räcker med ett superkort samtal, men om ni vet med er att ni tänker: “vad har nu hänt?!” när er partners nummer syns på skärmen så vet ni att ni behöver några samtal som enbart innehåller “hej, jag tänker på dig”.
  • Ha en fast dag (regelbundet, men behöver inte vara jätteofta eftersom det kan vara svårt att få till med barn) då ni växelvis planerar en heldag med er partner. Och det behöver inte vara extravaganta planer (frukost på sängen och seriemaraton på tv:n är väl aldrig fel) eller så blir det en liten tävling i att överraska varann med uppfinningsrikedom. Om det blir varje månad, en gång per halvår, är inte så noga, att bestämma att det ska ske är det viktiga.
  • När ni – och nu tänker jag på män mest – sitter och saknar ‘tid med polarna’ ta en liten funderare: vad är din sambo/partner då? Är hen inte din vän? Brukade ni inte uppskatta att göra saker tillsammans där i starten, då ni bara var ni två? Låt hen få veta att hen är mer än en person som råkar dela ert hem och era barn, visa att hen är någon du tycker om att tillbringa tid med.

Well, ni har säkert massor mer att komma med, fortsätt gärna tipsa. Hitta de sätt som funkar för er, men ett är rätt säkert: kärlek kräver arbete. Se till att din partner inte sitter ensam med bördan.

Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
1 2
Om