Jag vaknar upp med en känsla av att ingenting är som det borde vara.

För en stund minns jag en absurd mardröm som plågade mig under natten. Den handlade om ett litet land där människor hade glömt bort det absolut viktigaste, det som aldrig får glömmas:

Alla människor har ett värde och vi har bara ett gemensamt hem.

Det började med en liten skara barn som firade Lucia, jag var där och såg barn i olika åldrar och av olika kön. Det var barn med olika nyanser på huden och de var Lucior, tärnor och tomtar. Jag och människor omkring mig gladdes över att traditioner är föränderliga och underbara. Att alla självklart får plats och att regler och normer inte är naturlagar eller givna av gud, utan som allting annat gjorda av människor, för människor.

En sekund av frid, en sekund där hoppets låga brinner.

Plötsligt händer något. Svartklädda män med maskerade ansikten kliver in i rummet där barnen sjunger och skrattar. Männen skriker och tystar sången, de säger att det här är deras land och att vi inte är välkomna, de skriker att det är krig i vårt land.  De pekar ut ett av barnen och en man, med iskalla blå ögon, fyllda med hat och bitterhet, förklarar pedagogiskt och lugnt att bara barn med blek hy får vara Lucia i det här lilla landet. Några försöker höja sina röster och säga emot, men männen tar fram sina vapen och säger att de aldrig tänker ge sig. De vill skapa ett land där de dikterar villkoren, de har tänkt använda våld och hot för att  tysta oss andra. De säger att det är deras rätt att det är deras definition av det som kallas demokrati.

Några ställer sig mellan barnen och männen. Men det är för sent, en av männen tar tag i  min arm och släpar mig över golvet. Skriker att jag och de andra vuxna ska hålla käften. Att vi ska sluta provocera genom att säga emot.

De säger att det är deras rätt att dela upp barnen i två grupper. De som får vara med och de som inte får.

Mannen med de iskalla blå ögonen trycker ner mig mot golvet och viskar i mitt öra:

”Se till att aldrig provocera oss så här igen, för då är NI ansvariga för det som händer.”

Efter en stund försvinner männen. Några gråter, några står bara tysta och tittar ner i golvet. Föräldrar tar sina barn och åker hem. Några stannar kvar och jag hör hur de säger att vi måste tänka efter nästa gång. Vi måste skydda de utsatta barnen genom att gömma dem. Vi måste acceptera att vissa barn inte får existera som de barn de är, de är helt enkelt inte barn, de är en provokation. Vi måste vara försiktiga, anpassa oss. Annars är vi ansvariga för det som händer.

Männen har lyckats med sin uppgift. De har skrämt oss till tystnad. De har fått oss att förstå budskapet:

Alla människor är inte värda lika mycket. Alla människor är inte välkomna i vårt gemensamma hem.

Vaknar med ett ryck, kallsvettig och ångestfylld. En tanke kristallklar som vinterns kallaste dag dyker upp: ”Det vara bara en mardröm.”

”Det var bara en mardröm.”