Få saker gör mig så heligt förbannad som när folk påpekar problem i samhället och lägger i förbifarten till att det ”minsann borde vara feministernas jobb att lösa det”. För de vet med all säkerhet, att just det som dom vill diskutera, det skiter feminister blankt i.
Och folk köper det. “Ja, fy fan, inte bryr sig dom där feministerna om sånt inte”, muttrar en del och så återgår de till frukostkaffet.

Ofta kommer detta upp när det handlar om olika slags hedersrelaterade problem och när folk vill peka finger på att en viss grupp män(-niskor) ALLTID OCH I ALLA SAMMANHANG borde sållas ut i diskussioner om förtryck och våld. För att säga att allt våld och förtryck är förkastligt och måste motarbetas duger inte, vi måste alltid fokusera på “dom där” som är VÄRST. Det är tryggt att prata om “dom där”. Dom som tvingar sina fruar och döttrar att klä sig på ett visst vis eller bestämmer vilka de får och inte får träffa. Usch.
Sedan skrattas det lite åt facebook-inlägget med pappa-tröjan med texten “Rules for dating my daughter” eller  texten “Guns don’t kill people, dads with pretty daughters kill people” (hahaha, skitkul juh!) och så går vi glatt på bio och ser filmer som “Why him?” (filmen beskrivs så här: “En överbeskyddande pappa bestämmer sig för att besöka sin dotter på college. Det blir inte riktigt som han tänkt sig då hennes nya pojkvän dyker upp och visar sig vara hans värsta mardröm.” Överbeskyddande alltså. Har inget alls med heder att göra, bara lite vanligt beskydd sådär). Äpplen och päron säger en del, men nej, det är bara olika slags äpplen, alla stämplade med Patriarkatet: döttrar ägs av sin pappa tills en lämplig man kommer och tar över.

Men men, om vi då återgår till dessa “feminister” som ska göra allt i världen bättre, vilka är vi? Med tanke på att feminism är samlingsnamn för ideologier som vill uppnå ekonomisk, politisk och social jämlikhet mellan alla kön och ickekön, så torde ju vi feminister vara rätt många. Dessutom tillhör vi alla slags politiska partier eller inget alls, många olika slags religioner eller ingen alls och vi finns i alla samhällsskikt. Gör verkligen INGEN av oss något åt till exempel hedersvåld? Har inte till exempel länsstyrelserna speciella arbetsgrupper för just hedersvåld (och det är ju vedertagen fakta att där jobbar inga feminister)? Stänger de ideella kvinnojourerna (typiskt feministpåhitt) dörren för kvinnor av en viss bakgrund? Finns de inte i förorterna? Well, en enkel googling kan väl belackarna ändå kosta på sig innan de säger att ingenting görs. Men då blir det ju inte roligt längre. För vissa har bara bestämt sig. Så kallade feminister har rosa hår, konstiga piercings, kallar sig “hen” och vill bada topless på badhus. Alternativt är de vita medelklasskvinnor som skriver arga bloggar om att mannen inte diskar lika ofta och att allt är den vite mannens fel. Och sedan är det stopp. Inget vettigt kommer någonsin att komma ur dom där inte.

Så VEM gör något då?
Några som tagit det här med just vissa mäns våld mot kvinnor på allvar är Soldiers of Odin. Under parollen “Rör inte våra kvinnor” beger de sig ut på gator och torg och spöar upp män med ett visst utseende. Att sedan många av medlemmarna i SOO själva är tidigare dömda för såväl våldtäkt som kvinnomisshandel och andra kvinnofridskränkningar, det gör väl inget. VI ska åtminstone inte låta “dom där andra” spöa upp VÅRA kvinnor. Rimligt, javisst.

Och hela tiden kämpar personer emot. Inte kaffesörplaren kanske, inte heller personen som högljutt efterlyser att någon annan ska reda upp sakernas tillstånd, utan feministerna. Varje dag, hela tiden, tar vi plats i debatter, kommentarsfält, fikarum och på gator och torg. Vi kämpar inte bara mot Soldiers Of Odin och deras likar, utan mot allt slags förtryck och våld överallt. Dessutom måste vi lägga massor av tid och energi på att besvara anklagelser av typen “men VAR ÄR FEMINISTERNA?”. Well, medan jag skriver en lista över var jag har förlagt kampen senaste tiden; ta dig en funderare, var är du?