Vi har alla sett dem; kurserna, grupperna, organisationerna, som med peppiga upprop såsom “Kvinnor kan”, vill få kvinnor att ta mer plats. Och visst kan det vara en vits att öva på retorik, att genom ökat självförtroende våga ta plats och stå upp för sina åsikter. Men hur förlorade vi dessa egenskaper från första början? Varför lärdes vi att vara tysta, inte göra väsen av oss, inte vara så “på”?
För ingenting i detta beteende är biologiskt, eller genetiskt betingat. Alla dessa “men så äääär ju tjejer, och så äääär ju killar” är ju bullshit. För att använda ett lysande ord, som min vän Maria myntade på en middag i helgen: Det är ju bortforskat sedan länge. Vi vet nu att de individuella skillnaderna är långt fler än de könsrelaterade. Och vi vet ju även att könet är så mycket mer än vilka genitalier vi fötts med, så att koppla beteende till förekomsten av en snopp eller snippa blir ju än mer märkligt.

Just den här annonsen dök upp i en (feministisk, såklart) facebook-grupp jag är med i och kommentarerna lät inte vänta på sig: “När kommer kursen för män: lär dig hålla tyst om du inte har något att tillföra, lär dig lyssna aktivt, lär dig ta dina kvinnliga kollegor på allvar, lär dig vara öppen för andras förslag?”. Tänk så härligt det vore. Se chefen där på personalmötet säga: “idag tänkte jag att vi skulle jobba lite med den knasiga mansrollen i vår kommunikation, den där med härskartekniker, mansplaining, och att inte lyssna in vad kvinnliga kollegor har att tillföra”.
För ett tag sedan cirkulerade en artikel om att kvinnorna i Obamas administration hittat ett knep för att stärka varandra på möten. Om en kvinna la fram ett förslag så upprepade någon av de andra kvinnorna förslaget och gav kredd till kvinnan som yttrat sig. Allt sades minst två gånger alltså. Hör ni på detta, allt sades minst två gånger för att det skulle väga tyngre i den mansdominerade kulturen. Om ni betänker det absurda i att några av de mäktigaste kvinnorna i världen, de som ingår i staben för USA’s president, måste ta till knep för att bli lyssnade på, hur ser det då inte ut för oss andra?

Och det handlar inte om att vi missat kursen i att “ta plats”, det handlar om att det vi har att säga, hur vi än säger det, värderas lägre och får inte riktigt tyngd förrän det vaskats genom en mans hjärna och stämband. För gångerna en man klivit in och lagt beslag på en kvinnas idéer är ju otaliga. Plötsligt blir det relevant och viktigt, för nu har en man sagt det.
Ta bara det här med feminism till exempel. Kvinnor skriver artiklar, bloggar, böcker, avhandlingar, lagförslag. En man sätter sig i en bil och gapar in i sin mobilkamera. Vem får mest uppmärksamhet? I hans egna ord “På två månader har jag gjort mer för att motverka sexuella övergrepp än vad F! har gjort på tio år”. I hans lilla universum så stämmer det säkert, i övriga samhället not so much. Suck.

Att hitta strategier för att stötta varandra på arbetsplatsen och att utbilda kollegiet i jämlik kommunikation må vara gott, men vi behöver såklart se till ursprunget. Hur pratar vi med våra barn, hemma, i förskolor och skolor? Vilka får ta plats, vilka hyssjas till tystnad, vilka ursäktas med “så är ju dom ju bara”? Kallas tjejen som är mer utåtagerande för “grabbig”, sägs det att killen som helst sitter tyst och pysslar vill göra “tjejgrejer”? Barns beteenden är barns beteenden, hur de än må vara.
Undvik att sätta onödiga stämplar som begränsar eller kategoriserar, det kommer att följa dem hela vägen till Vita Huset.