Skuldbelägga kvinnor för att ha valt fel män
Fick den här kommentaren av Jacob under gårdagens inlägg:
”Det här var en extrem könssterotypning som jag inte alls känner igen mig i. Du har tydligen män som är kassa på att hantera planering i din närmsta miljö, och du drar därefter slutsatsen att män generellt är kassa på planeringen. Jag lever i en miljö där det är tvärt om, men jag ser det mer som att individ X är sämre på att diskutera och planera, utan att blanda in kön.”
Jag vet att jag har skrivit om exakt det här ämnet förut, men det är för viktigt för att lämna obesvarat. So here we go again. Så fort en pratar om ojämställdhet, statistik, grupp och strukturer aka samhällsproblem kommer någon (man) och gör det till en individuell fråga:
”DU har tydligen män som är kassa på att hantera planering i din närmsta miljö, och DU drar därefter slutsatsen att män generellt är kassa på planeringen.”
Det här är dels en klassisk härskartekning, att lägga skulden hos enskilda kvinnor (i det här fallet mig) för att ha valt (?) att umgås med fel män? Det är också ett sätt att dra ner sakfrågan till att handla om min person eller personer i min närhet, som att det vore helt omöjligt att prata om generella relationella svårigheter utifrån statistik och kunskap. Det är också ett sätt att skuld- och skambelägga: ”Varför ser du inte till att välja Bra Män TM”. Ok, för det första så kan ju aldrig kvinnor skuldbeläggas för något som män GÖR eller inte GÖR (oavsett närmiljö eller ej). För det andra så är det så dåligt av Jacob att göra antaganden om någon som han aldrig träffat, aldrig pratat med och uppenbarligen är det också första gången han är in på min blogg.
Jacob vet faktiskt inte ett skit om vare sig mig eller någon i min närhet.
Men han vill gärna få frågan om ojämställdhet att framstå som ett ”allmänt tyckande”. Han själv tycks ha noll koll på hur statistiken för obetalt hemarbete ser ut, han ”ser inte kön bara individer” och frånsäger sig då till exempel all kunskap som baseras på statistik och kvantitativ forskning (som ju görs på gruppnivå). Om jag skulle fråga Jacob så kan jag nästan anta att han inte tycker att ojämställdhet som fenomen existerar, alternativt att den ”gått för långt” eller att det nu är ”män som förtrycks av kvinnor” (nu spekulerar jag, Jacob får återkomma om detta inte stämmer.)
En av de mest obehagliga konsekvenserna av att ständigt lägga över skulden på individer är att det också används PÅ EXAKT SAMMA SÄTT för att förklara gigantiska strukturella samhällsproblem som tex våld i nära relationer och våldtäkter: ”DU väljer fel män” ”DU umgås med fel män” ”DU har befunnit dig i fel sammanhang, på fel plats och på fel tid”. Och så vidare.
Det är djupt problematiskt och ett klassiskt exempel som visar på makten i språket.
HUR vi pratar om saker har betydelse.
Det Jacob skriver kanske till en början kan verka oskyldigt, men det är fan inte ok.
***
Något helt annat- HÅLL ÖGONEN ÖPPNA I MORGON!! Det händer något superkul på Jämställd vardag då, som en liten julklapp till er läsare och jag är grymt pepp på det!
-1 Comment-
Jag har också reagerat otaliga gånger på inställningen att ”kvinnor måste sluta välja fel män” och tänkt på hur otroligt stört det tankesättet är på så många plan.
Allra allvarligast är det förstås när det gäller skuldbeläggandet av kvinnor som ”valt fel män” i relationer där de utsätts för våld. Det bygger dessutom ofta på det nästintill kriminellt naiva antagandet att våldet alltid är närvarande från start i relationen och att mannen mer eller mindre presenterar sig som kvinnomisshandlare. Inte på hur det ofta förhåller sig i verkligheten, att allt är fantastiskt och kvinnan uppfattar mannen som den snällaste som finns i början av relationen.
Pratar man jämställdhet i hemmet är det ju i stort sett omöjligt att säkert veta i förväg hur någon kommer att bli som förälder, eller som partner när man är en barnfamilj och inte bara ett par även om det nu hade varit ett rimligt krav att ”kvinnor måste välja rätt man till sina barn”, vilket jag inte tycker.
Dessutom kan saker och egenskaper hos en partner man inte haft anledning att bry sig särskilt mycket om tidigare plötsligt bli livsviktiga i vardagen när man har barn.
Hade som ett enkelt litet exempel aldrig kunnat föreställa mig hur otroligt mycket man kan reta sig på att någon inte automatiskt efter användning plockar undan alla bokstavligt talat livsfarliga saker som dagligen ligger framme på bord , hyllor och bänkar i exakt lagom höjd för en person på 80 centimeter som precis lärt sig ställa sig upp. ..
Jag är ingen pedant , har kanske högre toleransnivå för hur stökigt det får vara i ett hem jämfört med många andra kvinnor och hade helt enkelt aldrig sett någon anledning att bry mig om det förut. Därför var det knappast något jag reflekterade över när jag ”valde” man.
Skulle problemet då vara att jag valde fel man och inte att han till skillnad från mig aldrig fick in rutinen i det där småplockandet, som numera var högst motiverat ur säkerhetssynpunkt?