15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal https://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

15 november, 2016
5 comments

Om ni bara inte använt ordet (det onämnbara)

Gårdagens roligaste (läs tråkigaste):

Män säger i raseri upp sina medlemskap från Unionen för att de genomför en kampanj där det klassiskt patriarkala beteendet ”mansplaining” uppmärksammas och problematiseras. (Tack gode gud för att vi äntligen börjar kunna sätta ord på saker som förut bara skavt!).

En kille blev så arg att han skrev detta i ett av Unionens kommentarsfält:

”När jag ser sån här nedvärderande skit om Män så kommer jag närmare och närmare en punkt där jag bör börja använda mig av nedvärderande tankar om kvinnor…. Kan Unionen kan Jag.”

Jag tycker att det är jättekul (eller?) att han nu _BÖR_ börja använda sig av nedvärderande tankar om kvinnor. Fram till IGÅR var han alltså en riktigt hyvens kille. Han har säkerligen stått på barrikaderna för kvinnors rätt att få existera på samma villkor som män i det här samhället. Han har nog delat föräldraledigheter och kämpat mot våldtäktskulturen. Han har uppmärksammat problemet med kvinnors underrepresentation i en mängd sammanhang. Han har otaliga gånger tänkt på det här med att i vissa sammanhang kanske det är bättre att BARA lyssna en stund. Han har ALDRIG! ALDRIG! ALDRIG! gjort något så vansinnigt som att tänka nedvärderande om kvinnor.

Men nu…snyft… allt förstört. Nu går han genom livet i en dimma, i ett mörker där han TVINGAS tänka nedvärderande tankar om kvinnor. Hur kunde det gå så fel? Herregud, han var ju. SÅ. NÄRA. att vinna priset som årets ”manliga feminist och jämställdhetskämpe”. Ännu en man förlorad i kampen. Tack så mycket för det Unionen. OM NI BARA INTE ANVÄNT ORDET (det onämnbara).

SLUT.

Eller?

***

På den arge killens relativt öppna Facebook-sida:

4 augusti 2014:

10570455_893450977336426_5325327502660617284_n

April 2012 (!)

3883961_700b_v5

14 november 2016

”När jag ser sån här nedvärderande skit om Män så kommer jag närmare och närmare en punkt där jag bör börja använda mig av nedvärderande tankar om kvinnor…. Kan Unionen kan Jag.”

Ja vad ska en säga?

(Kanske något om hur det ibland förs fram idéer om hur dumma, oförstående kvinnor, feminister, akademiker, journalister i princip TVINGAR stackars oförstående och oskyldiga män att rösta på SD? Jag säger inte att de var rasister redan innan men…)

 

Feminism    Män och maskulinitet
                                
14 november, 2016
5 comments

Den tystade erfarenheten av att ha vuxit upp som kvinna i ett manssamhälle

händer

Av någon anledning började jag fundera på det här med ålder. Hur mycket lugnare och tryggare mitt liv är nu jämfört med när jag var yngre. Jag läste sedan det här inlägget av skådespelaren Claudia Galli Concha och det påminde mig om något som jag nästan glömt bort. Hur utsatt en är som ung kvinna i det här samhället.

Nästan alla kvinnor har historier om övergrepp, sexuella trakasserier, våldtäkter med sig i sin ryggsäck. Vi pratar sällan om det eftersom det är förknippat med så mycket skam. Det begravs så djupt inom oss att vi nästan glömmer bort det. Jag vet inte hur det är för er men sedan jag blev ”vuxen” så känns det mer avlägset. Jag vet i alla fall att det inte är något nytt fenomen som rasisterna vill ha gällande. Kvinnor har i alla tider blivit utsatta. Jag kan minnas känslan av att inte bli tagen på allvar. Hur det gjorde att en inte ens orkade försöka. (Som de sa till Claudia: ”Han skojar ju bara”).

Det är som att hela samhället har två sidor, en där alla låtsas om som att allt är ”bra som det är” och en där ingenting av det vi lärt oss stämmer. I den världen som vi faktiskt lever i är det sällan någon som skriker och springer från en psykopatisk våldtäktsman. Där är det bara en tystnad som råder. En smärta över att ingenting var, eller är, som det borde vara. En överenskommelse om att inte hänga ut  män för de synder de begått. (Det är ju så länge sedan, nu är han schysst. Tänk på hans familj. Tänk på hans liv. Ta hänsyn.)

Det som skett när vi var barn, tonåringar och unga vuxna får inte pratas om igen. Dött och begravet.  Ännu ett exempel på hur svårt det är att prata om hur det faktiskt ser ut i vårt samhälle var när Amanda Leander vågade berätta om hur hon blivit våldtagen ett flertal gånger under sitt liv. I min värld så väcker det en ilska och frustration över att kvinnor så ofta blir utsatta. I den värld som inte är min utsattes Amanda för hatdrev, misstänkliggörande och slutshaming när hon vågade berätta PRECIS SOM DET VAR. Läs här. Det är liksom omöjligt att vinna.

Jag blir rädd när jag tänker på mina egna döttrar och att de snart är där.

Hur ska vi som är vuxna kvinnor nu kunna förändra när det är så svårt och stigmatiserande att prata om egna erfarenheter? Hur länge ska tystnaden, lojaliteten och hänsynen till män (som ”egentligen” är rätt schysta)  få vara den normativa diskursen?

Jag har inga svar.

Feminism    Livet
                          
13 november, 2016
5 comments

Inte bara pappor

hochgrisen

Steg upp i ottan och högg ved i den bitande kylan. Tände en brasa och mellanbarnet hjälpte mig att duka fram en härligt frukostbuffé till någon som hon verkligen älskar – hennes pappa. Han som alltid funnits där.

***

Till alla er som burit, vaggat och vyssjat. Som stigit upp mitt i natten och tröstat. Bytt blöjor, matat och tvättat.

Som delat föräldraledighet, läst godnattböcker och kramats. Haft koll på när nya kläder i rätt storlek behöver köpas in.

Hjälpt barnen att leta rätt på den där lilla leksaken som försvann under soffan. Lyssnat i timmar på pratet om hur en Pokemons utveckling fungerar. Som blåser och tröstar när knäet blivt skrubbat (igen).

Som skjutsat till träningar, suttit i kalla idrottslokaler och engagerat er. Gått på föräldramöten, bakat bullar och packat ryggsäckar. Till er som reste er från filten på stranden för sjuttiofjärde gången.

Till er som har orkat fastän ni egentligen inte orkar. Som tagit ert ansvar fastän det är tufft ibland. Som aldrig ger upp, utan vet att det är ett livslångt löfte ni gav den dagen när ert barn kom till världen.

Till er som är värda att kallas föräldrar och inte bara pappor.

Till alla er vill  jag önska grattis idag!

Ni har förstått något som går för många män förbi.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet
           
12 november, 2016
2 comments

Modern, madonnan och varför skaffade du ens barn egentligen?

lillasysterritar_small

Vaknar upp till ännu en gnistrande vit morgon. De två yngsta barnen sitter framför kaminen, tillsammans i en fåtölj. De är både bästa och värsta kompisar. Ibland verkar det vara omöjligt att hålla sams mer än 15 sekunder i taget, men just nu är de vänner.

Lillebror lutar huvudet mot sin storasysters axel när hon visar hur en kan klara den svåra banan i spelet. Jag tänker att jag måste bevara och minnas den här vackra stunden för alltid. Kärleken till mina barn och min familj är det viktigaste och mest värdefulla i mitt liv.

***

Föräldraskapet. Moderskapet. Det där som som är både jobbigt, svårt och alldeles underbart. Det där som är så tacksamt att använda mot kvinnor som ett säkert sätt att hålla oss på plats. En av de mest mytomspunna och kvinnligt normativa områdena. Madonnan som blickar ner mot det lilla barnet som ligger tryggt i hennes famn. Bilden av den ständigt vårdande, omsorgsfulla kvinnan.

Att sträva efter ett jämställt föräldraskap är att välja bort alla privilegier som det ideala moderskapet innebär. Det spelar ingen roll att du älskar dina barn mer än livet självt. Att ge hälften av tiden och omsorgen till en annan person är per definition ett dåligt moderskap. I det här fallet är det omöjligt att både äta kakan och ha den kvar.

På samma sätt som män gör motstånd mot en mer jämställd värld gör också kvinnor det. Vi upprätthåller vårt ojämställda samhälle tillsammans. Att inte få göra moderskap på det ”rätta sättet” är ett hot både mot kvinnors existens och syfte.

Det är därför det bildas nya ännu hårdare normer och kvinnor går ihop i ”sjalamnings-aldriglämnabarnetförensekundunderdetreförståren-sekter”. Det är ett effektivt sätt att se till att pappor aldrig får en chans att ens försöka. Det är ett säkert sätt att kunna peka finger åt kvinnor som gör på andra sätt (Det är skadligt! Ajabaja! Varför skaffade du ens barn om du inte vill vara med dem? ANKNYTNINGSSKADOR OMG!!!!).

Det är som med allt annat som pågår runt oss människor. Ett sätt att hålla kvar det som varit. Vi upplever det hotfullt med förändringar. De där som ruckar normer, stereotyper och våra sätt att leva. Det känns obekvämt och skaver. Varför ska vi hålla på så liksom?

Men, jag säger det som jag sagt förut. Att göra jämställdhet skaver.

Även för kvinnor.

Feminism    Föräldraskap
                                
10 november, 2016
14 comments

Ingen skön brud

vinterland

I mörkret några hundra meter från vårt hus stod helt plötsligt två stora älgar. Omöjliga att fånga på bild, men de tittade på mig och jag tittade på dem. Snöflingor som singlade mot marken och en känsla av en oändlig rymd. Att det finns något mer.

***

Jag vet att en del tycker att jag tjatar om det här med orättvisor och ojämställdhet hela tiden. Ni har helt rätt, det är det jag gör. Inte för att jag älskar att gnälla men för att jag ser det som en skyldighet att synliggöra vad som faktiskt pågår. Gång på gång. Jag vet att jag inte drar hem så många ”Skön brud TM” poäng på det. Jag vet att det finns andra mer framgångsrika strategier att ta sig fram i det här samhället. Som till exempel att:

Skratta och le åt män som berättar tråkiga skämt.

Alltid vara pedagogisk, ställa frågor, lyssna och förstå.

Aldrig vara obekväm och prata om jobbiga saker.

Inte göra anspråk på att faktiskt ha något viktigt att säga.

Vara lagom klädd, lagom sminkad, lagom smaltjock. Lagom helt enkelt.

Aldrig, aldrig, aldrig glömma sin plats. Att jag får vara med och leka så länge jag följer spelets regler. De där som jag inte var med och bestämde från början. De där som river sönder var och varannan kvinna i det här samhället.

Folk brukar klaga på att jag skriver så trist, argt och felaktigt att jag skrämmer bort ”de som verkligen behöver detta”. Det gör mig sjukt arg för hur kan folk ta sig rätten att definiera vem det är jag skriver för? Hur kan någon ens i sin vildaste fantasi tro att jag riktar mig till SD-män och antifeminister? Antagligen för att det är så spelreglerna ser ut. Jag ska rikta mig mot män. Jag ska tänka på män. Deras känslor. Jag ska ta hänsyn. Krasst sagt så räcker det inte med att jag gör ”emotional labour” hemma i mina nära relationer, jag ska också göra det i mina texter.

Det är absurt. Vi måste sluta nu.

Vi måste skriva om spelets regler. Det är värt priset att inte kunna ta priset som deras leende nickedocka. Nej, jag är ingen skön brud. Nej, jag har inte tänkt vara trevlig. Nej, helt enkelt. Jag gör anspråk, jag tar mig ton och jag tjatar.

Det är min livsuppgift och min värderade riktning. Den tar aldrig slut.

Feminism    Livet
9 november, 2016
6 comments

Tänk om en galen kvinna vunnit valet

img_0001-5

Kontrasternas morgon. Stiger upp i ottan för att fira vår åttaåring med presenter och sång. Vårt lilla hus, tryggt inbäddat i ett lager av snö och stjärnorna blinkande mot en kolsvart Norrlandsnatt. Värme, glädje och borttappade långkalsonger hinner avhandlas innan gryningen kommer.

En stund senare möts jag av beskedet att en bindgalen, inskränkt, sexistisk och rasistisk man vinner valet i USA. Lyssnar på analyser där det som allra tydligast framgår är att hatet växer. Hatet mot etablissemanget. Hatet mot grupper som en inte själv tillhör. Alla står sig själv närmast. Trump kanske kan fixa jobb. Trump kan sätta dit surfittan Clinton haha!! Rätt åt er.

Jag har mött åsikter, som vanligt främst från män, att Clinton är en ovärdig krigsgalen kapitalist och som vanligt säger de här vänstermännen att det ABSOLUT inte har att göra med hennes kön att de tycker som de tycker. Jag tycker att det är synd att människor inte klarar av att göra analyser som innefattar något annat än egenintressen.

Män är alltid bara solidariska med kvinnor så länge kvinnorna till 100% står bakom det som männen tycker. En inomgruppen-solidaritet med ”våra” kvinnor. Och nej, jag pratar inte om SD nu. Jag pratar om ”vanliga, hyggliga” män.

Vänstermän som tycker att Blondinbella och Birgitta Ohlsson borde skjutas. Veganmän som tycker att kvinnor som dricker mjölk eller bär päls inte borde gnälla om de våldtas, eftersom det är samma sak. Religionshatande män som tycker att kvinnor ska förbjudas att bära slöja och tror att religion är något fristående som inte är uppbyggt av män(niskor) för (män)niskor som allting annat i den här världen?

Men även sådant som att så fort en inte gillar eller sympatiserar med något så blir frågan om jämställdhet och representation oväsentlig. Näe men jag tycker att krigsspel är ointressanta så varför ska jag bry mig om kvinnor spelar eller finns representerade där? Jag hatar [hockey, teater, Moderater, akademiker, körsång, präster, insert valfritt osv]  så det är väl bra att det bara är män som håller på med det där. Och så vidare.

Ni har verkligen inte fattat någonting. Solidaritet måste sträcka sig längre än till egenintressen. Jag vet att ni hatar Clinton men kan ni förstå att det hade betytt ganska mycket för kvinnor att för första gången i världshistorien se en kvinna bli president i USA? Går det överhuvudtaget för er att förstå? Jag tänker att det till och med hade varit ganska befriande om en bindgalen, inskränkt, sexistisk och rasistisk kvinna hade  slagit sig fram och vunnit folks hjärtan som Trump gjort.

Men det HADE ALDRIG KUNNAT HÄNDA. För kön har alltid betydelse. Kvinnor bedöms, tolkas och ses inte på samma sätt som män. Har aldrig gjort och kommer kanske aldrig att göra?

Hade Clinton varit Trump hade hon aldrig tagit sig in i maktens korridorer. Hon hade gömts undan som familjens skam. En galen kvinna. Som helt öppet pratar om hur hon gillar att förgripa sig på unga vackra män. Hon hade blivit inspärrad.

Inlåst och med nyckeln bortkastad. Men jag antar att ni skiter i det.

För så långt som till kvinnor med andra åsikter än era egna räcker inte er så kallade solidaritet och medmänsklighet.

Feminism    Livet
                    
8 november, 2016
4 comments

Jag ser inte kön bara individer

img_0028

Vi har det ganska snöigt här uppe i Västerbotten. Det är tur att jag gillar att skotta, avslutade gårdagskvällen med att vara ute i en 1,5 timme och ändå var det bara att börja om med ett två decimeter snötäcke här på morgonen. Vardagsmotion deluxe iaf. 🙂

img_0036

Nu sitter jag här inne, dricker kaffe, skriver och tittar ut på snön. Barnen är på skolor och förskola. Johan jobbar supermycket den här perioden så jag drar tyngsta lasset här hemma under en period. Men det känns helt ok.

img_0044

För några veckor sedan hade jag ett jobbmöte med en man som tyckte att jämställdhet var ett lite laddat ämne. Det är ganska ovanligt ändå, de flesta brukar relativt obekymrat säga att de är för jämställdhet och SEDAN flika in varför det är svårt att göra jämställdhet i praktiken. Men den här personen uttryckte att det var lite suspekt att vara feminist. Sedan slängde han också ur sig en riktig klassiker:

”Det är så konstigt, jag ser liksom  inte kön, jag ser bara individer!”

När jag möter människor med den här så kallade ”könsblinda” approachen till livet så blir det ofta helt uppenbart hur bra människor är på att intala sig själva att det verkligen är på ett sätt. En tanke, som blir till en absolut sanning och som sedan gör att en blir väldigt oflexibel och blind för egna beteenden. Intressant nog så dröjde det bara ungefär 10 minuter till in i samtalet så slängde samma person ur sig:

”Typiskt kvinnligt!”

Jag ville inte vara oartig, men hade det varit någon jag känt lite bättre hade jag nog frågat hur de två väldigt olika sätten att förhålla sig till kön överhuvudtaget går ihop?

Jag får ibland frågor om hur en kan/ bör förhålla sig till personer som kanske är lite intresserade av jämställdhet och genus men inte har så mycket kunskap. Mitt svar är definitivt att försöka hålla en öppen och inbjudande inställning, intresse och nyfikenhet är ju första steget till att lära sig mer. Det andra är att ALLTID prata statistik. Konkreta siffror. Inte fastna i individuella berättelser, utan gång på gång lyfta tillbaka till att det är så här det ser ut just nu. (Våld, sexuellt våld, hemarbete, föräldraledighet eller whatever diskussionen utgår från). Det är bra att börja där och sedan problematisera och diskutera vad siffrorna i sig kan bero på. En del tänker biologi och gener, en del tänker uppfostran och miljö. Väldigt många är i dag öppna för en kombination naturligtvis.

Det finns inget facit, men däremot blir det orimligt att diskutera om vi inte har någon slags koll på hur det faktiskt ser ut. Om vi vägrar att se kön och bara ser individer så kommer vi helt att missa strukturella, statistiska samhällsproblem. Då blir det till exempel helt osynliggjort att män som grupp har dominerat och dominerar nästan alla väsentliga områden som är kopplade till makt, synlighet och kapital. Det blir osynliggjort hur kvinnor som grupp fortfarande i stor utsträckning tar hand om hem, hushåll och barn. Vi kan tycka vad vi vill om de siffrorna, men det är så den krassa verkligheten ser ut och det behöver vi förhålla oss till.

Jag frågade faktiskt mannen (som bara såg individer) efter en stund vad han tänkte om hur siffrorna för egenföretagande i Västerbotten ser ut? (kort sagt nästan bara män som driver eget). Svaret blev då lite luddigt och osäkert, men jag tänker ändå att det öppnade för en verklig dialog snarare än åsikter och tyckande.

Vilka typer av motstånd brukar ni möta när ni pratar om jämställdhet och feminism?

Feminism    Företagande och yrkesliv
7 november, 2016
2 comments

Hemma igen

img_0006

Vi kom med nöd och näppe hem från Sundsvall i går. Jag gillar ju snö men att köra 40 mil i snöstorm och dessutom drabbas av ett däckhaveri i mörkret på E4:an med tre barn i baksätet är inget jag rekommenderar.

Allt gick bra hursomhelst vi är hemma. Det är huvudsaken. Nu har barnen något att prata om i alla fall. (De är så roliga, ”mamma gråter, det måste jag berätta på fritids!” sa vårt mellanbarn, hehe).

Nu sitter jag och ska försöka planera upp arbetsveckan, mellanbarnets 8-årskalas och all den där logistiken som krävas för att få livet att gå ihop. Hur ser er kommande vecka ut?

Föräldraskap    Livet
5 november, 2016
0 comment

Män som grupp existerar inte för mig

tagrals_small3

Ibland blir det så tydligt hur svårt det är att skilja på individ och gruppnivå. Det gäller inte bara folk i allmänhet, utan även sådana som jag tror ska ha någon slags grundläggande kompetens kring statistik och kunskapsbyggande.

Psykologer, som är den yrkesgrupp jag tillhör, tycker om och pratar gärna och länge om ”evidens”. Det betyder kort och lite förenklat att den behandling som kunskapsläget just nu statistiskt sett visar ge bäst effekt också är den som också i första hand bör användas i sjukvården. Det är viktigt och bra, folk ska inte bli lurade att lägga tiotusentals kronor för att bota svåra sjukdomar med kristaller. Bara som ett exempel.

Mumbojumbo, horoskop, hitte-på-terapier och annat är sådant som får de flesta psykologer att gå i taket. Psykologer gillar också ord som ”forskningsöversikter” och ”RCT- studier”, ni vet det är sådant som verkligen är vetenskapligt och beprövat med så pass finjusterade metoder som går att uppnå i dagsläget. Good shit helt enkelt.

Därför blir jag så himla förvånad när välutbildade människor totalt tappar fokus så fort ord som genus, kön strukturer, makt etc läggs till i analysen. Då verkar det för många bli helt omöjligt att förhålla sig till den allra mest grundläggande statistik?

”INTE ALLA MÄN” är ju till exempel bara exakt det jag tänkte genom hela psykologprogrammet varje gång vi hjärntvättades med ”så är män och si är kvinnor” typ såhär:

”Studier visar att pojkbarn föredrar bilar och flickbarn fjärilar. (Alla henbarn blev totalt osynliggjorda både statistiskt och psykologiskt. En annan diskussion, men för viktig för att INTE nämnas i sammanhanget.)”

Det som saknades då tyckte jag var fortsättningen av siffrorna (Varför är det så liksom? Och varför är det just det här vi mäter? Hur tänker vi (ni) runt de här siffrorna? Varför används den här förklaringsmodellen och inte den här? osv). Men jag lyckades ju ändå fatta att det också kan finnas någon slags nytta med att räkna och mäta under hyfsat kontrollerade former. Alltså säger jag sällan ”inte alla män” nuförtiden. Vare sig jag håller med eller ej. Det är helt enkelt ofta ganska irrelevant, och alla som läst statistik vet (eller borde veta) att det finns överlappningar och att saker som att ”män generellt sett är längre än kvinnor” inte betyder att män som är korta INTE existerar. Det betyder inte heller att du kan skrika att påståendet ”män är generellt sett längre än kvinnor” är falsk PK-propaganda bara för att du själv är man och har en två centimeter längre kvinnlig partner.

Men såhär gör folk konstigt nog ofta så fort ämnet kön pratas om i termer av genus, jämställdhet eller makt. Som en person i en psykologgrupp nära mig utbrast:

”Men gruppen män existerar inte för mig!!”

Alltså. Folk är så himla konstiga. Jag brukar fundera på hur jag ska kunna uttrycka mig för att beskriva HUR konstigt det är att helt plötsligt slänga ur sig en sådan grej. Jag tänker också att jag måste komma på någon lika korkat att säga på samma ”sköna sätt” i ett liknande sammanhang… hmm…kanske:

”Men gruppen sjuka som blev bättre av den här behandlingen existerar inte för mig!!”

Den logiska slutsatsen kan då inte heller bli något annat än det här:

”Kristaller och fågelfrön är bästa sättet att behandla depressioner. Så nu kan ni ta er evidens och köra upp i röven vettja.”

Av någon anledning tror jag inte att den kommentaren skulle uppskattas i en psykologgrupp nära mig. Men lite kul ändå?

Feminism    Psykologi
                             
4 november, 2016
2 comments

Nödvändigheten i fredagsmys

img_0002-2

I helgen är hela familjen i Sundsvall och hälsar på min lillasyster och hennes familj. Det är så himla mysig! Mat, prat och barn fulla huset.

I går skrev jag en debattartikel i Metro. Den handlar om hur skevt det är att allt som unga kvinnor och kvinnor generellt gör, säger eller gillar tenderar att problematiseras, skammas och ifrågasättas. Män däremot beskrivs ju knappt alls. Vad gör unga män på nätet? Allvarligt, det är ingen retorisk fråga, har ni någon som helst koll på det?

 

metrodebatt2

Här kan ni läsa hela artikeln.

Nu ska jag återgå till fredagsmys & häng med nära och kära. Min återhämtning och källa till glädje och energi, glöm aldrig bort hur viktigt det är.

Vi behöver ta hand om oss själva för att orka bry oss om andra.

Feminism    Livet
  
1 2 3
Om