Ibland känns det bara så himla tröstlöst. Att läsa orden som Kringlan uttryckte och veta hur en grupp män satt bredvid och fnissade åt honom. Det är nästan för smärtsamt att ta in. Känslan och tanken av att vara ensam blir till en sanning trots att jag vet att det inte är så. Men det är så lätt att drabbas av hatet, hånet och raljerandet. I kommentarsfält och på Facebook. Jag klarar inte av att värja mig. Efter att ha skrivit inlägget la jag mig ner, tryckte huvudet mot några kuddar i soffan och bara grät.

Över sakernas tillstånd. Över det här samhället som ska vara vårt gemensamma.

Ett samhälle där kvinnor varje dag våldtas, misshandlas och mördas av män. Notera att det sker i verkligheten. Hela tiden. Där män inte ens orkar låtsas att de bryr sig. Istället så skrattar de när andra män kallar kvinnor för hora. Alternativt är tysta.

Men vet ni vad? Vi är många som vägrar att fortsätta acceptera det här. Att vara tysta eller att sitta och fnissa kommer inte längre att fungera. För vi kommer att börja se på beteendet där DU som bara sitter tyst och tittar på, är lika skyldig till kvinnohatet som din ”roliga kompis”. Att inte tydligt ta ställning mot är per definition att vara en del av problemet.

Det sexistiska bakgrundssorlet som kvinnor hela tiden behöver förhålla sig till, kommer inte längre att anses vara det normala (alla komedier, där huvudpersonen är skojig och går till prostituerade, eller där dialogen mellan karaktärerna sker med nakna kvinnor i bakgrunden som djur på cirkus. Höhöhö så roligt allting är hela tiden. Om du är man vill säga).

Vi orkar inte ha det så här längre. Jag vet att det säkert upplevs hotfullt. Ska ni inte få göra alla roliga och härliga killgrejer längre? Ska ni alltid behöva förhålla er till kvinnor i ALLA sammanhang och hela tiden?

Ja så är det, sorry, men vi är trots allt ungefär halva befolkningen. Ni kan inte längre använda oss som kulisser och interiör i era liv. Vi är fullvärdiga människor i alla sammanhang.

Och vi kommer aldrig att sluta kämpa för ett rättvist samhälle. Men först måste vi få gråta en stund över att det är en lång väg kvar, sen kavlar vi upp ärmarna och fortsätter. Som alltid.

När jag inte orkar kommer någon annan att göra det.

Om ni lyckas tysta en av oss kommer tre andra att höja sina röster.