God morgon, nu har jag nog pausat klart. Det har varit otroligt skönt, jag har eldat i kaminen, druckit stora muggar med rykande te och tittat på Netflixserier. Bara det, i en månads tid.

Haha eller näe inte så förstås, men erkänn att det skulle ha varit härligt!

Jag har ett nystartat företag, tre barn i olika åldrar, en äkta hälft som också driver ett företag. Vi har ett gammalt trähus och är två vuxna som är totalt ohändiga och ganska ointresserade av renovering och inredning. Vi har en jättegammal Volvo och är två vuxna som aldrig skulle komma på tanken att meka? (Vad är det ens?)

Vi har högar med tvätt som alltid behöver tvättas, vi har middagar som måste planeras, handlas och lagas om och om igen. Vi lever i ett kretslopp som bygger på upprepning. Det spelar ingen roll hur duktig någon av oss är, det tar aldrig slut.

För mig är det här ingen klagosång, bara ett konstaterande. Det är så det är.

Vi har det bra. Det finns de som har det sju resor värre. Det finns de som har det sjuttio resor värre. Jag tänker att vi alla behöver hjälpas åt så gott det går.

Jag tänker på viktiga ord som solidaritet, rättvisa och jämlikhet.

För mig är det självklart att det är de orden vi behöver träna på att göra i praktiken. Dagligen. I varje litet steg. Räcka ut en hand till någon som håller på att gå under.

Ibland handlar det kanske om att jobba för samhällsförändringar och stora politiska skeenden, ibland kanske det handlar om något så enkelt som att plocka ihop de smutsiga kläderna för tiotusende gången och lägga dem i tvätten istället för att ta för givet att någon annan ska göra det.

Det finns ingen människa som är en ö. Vi behöver varandra.