Pappor kan!
Igår peppade jag för en ny grupp på Fejjan för folk som definierar sig som pappor och feminister. Johan gick med och berättade att han upplevde en öppenhet och ärlighet redan i presentationerna, något som annars är ovanligt i så kallade ”mans-sammanhang”. Mycket bra initiativ, jag tror att män behöver dra en del av lasset själva. Det spelar liksom ingen roll hur mycket kvinnor tycker att män ska vara och göra, gruppen behöver också själva driva frågan inifrån. Jag skrev i alla fall såhär:
”Hoppas kunna hänga med er på barrikaderna när ni kämpar för hälften av ansvaret, omsorgen, hushållsarbetet, föräldraledigheten och såklart i förlängningen en bättre värld för alla, stora som små.”
Jag frågade er igår vad ni tyckte var de viktigaste frågorna (tack ni fina som orkade svara!) för feminismen. Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att en av de viktigaste sakfrågorna är att införa en individualiserad och könsneutral föräldraförsäkring. Av den anledningen ska jag ännu en gång lyfta frågan och förklara hur jag tänker runt det ämnet.
Såhär:
När det infördes en pappamånad i föräldraförsäkringen började pappor vara hemma ungefär en månad.
När två månader (som i folkmun kallas pappamånader) infördes som inte gick att föra över på den andra föräldern började pappor (hokus pokus) ta ut ungefär två månader.
Det krävs väl ingen Einstein för att se det här sambandet: Politisk styrning är ibland nödvändigt och får ofta stor effekt på vad vi ser som ”normalt”. På samma sätt som folk rasade över att kvinnor fick prata och synas i TV, eller fick rösträtt för den delen så rasade folk när pappor skulle vara hemma en månad. Och sedan när de skulle vara hemma två månader. Men sen efter ett tag blir vi vana och tycker att det är ganska ok. ”Ja men har Lasse varit hemma ett tag så kan väl jag vara det liksom.”
För mig är det politiska målet individualiserad föräldrapenning, inget annat alternativ känns rimligt på någon nivå om vi vill jobba för ett jämställt samhälle.
Och det här som jag säger nu tänker jag är självklart men folk verkar ändå inte riktigt förstå det:
INGEN tvingas att vara hemma med sina barn. Inte med nuvarande system och inte med individualiserad föräldrapenning. Det är en möjlighet och en fantastisk förmån att få pengar för att vara hemma med sina barn. En förmån som gäller lika mycket för kvinnor som för män. Om DU inte vill/kan vara hemma är det helt ok. Då utnyttjar du helt enkelt inte den möjligheten. Vi har dessutom ett så fruktansvärt flexibelt system att vi får ta ut dagar tills barnet är åtta år. (tror till och med att det är tolv år nu va?). Så du har ungefär åtta år på dig att ta ut dina dagar. Om du inte lyckas vara ledig 180 dagar eller något liknande på 8 år så är det tråkigt men då handlar det om ditt val.
Det kommer alltid att finnas folk som INTE vill sätta sina barn på förskola före tre års ålder. Eller kanske inte alls utnyttja förskolan. Det finns folk som kan anställa barnflickor. Det finns de som är helt nöjda med att bara vara hemma. Det kommer alltid att finnas miljoner individuella val. Men det har aldrig varit och kommer aldrig bli ett politiskt mål att exakt detaljstyra för varje individ och familj. Vårt samhälle ska enligt mig och många andra främja och uppmuntra jämställdhet, jämlikhet och moderna system.
Så ni som vill diskutera era individuella val över hur ni delat upp föräldraledighet, det är relativt ointressant. Jag förstår att ni vill förklara och försvara era val, men ni kan inte komma och säga att vårt system som det ser ut nu främjar jämställdhet. Ni vet att jag skrev om hur folk enbart verkar ha förmåga att reflektera över sin egen situation? Sällan blir det så tydligt som när vi pratar om föräldrapenningen: ”Men det känns inte bra för mig (mig, mig, mig, mig).”
Några av er kommer också att skriva:
”Men jag tänker på ”andra” kvinnor som har dumma, försupna, emotionellt oförmögna män.”
Men HEY, vet ni vad? Det problemet EXISTERAR I ALLRA HÖGSTA GRAD NU OCKSÅ! Och osynliggörs dessutom på grund av att vi har ett system som hjälper till med att göra precis det.
Ingenting kommer någonsin förändras om vi mörkar hur det ser ut just här och nu.
Hur som helst kan INGEN påstå att det är en slump att pappor bara tar ut 20% av föräldradagarna och att folks val inte handlar om att föräldraskap generellt är ojämställdhetens högborg.
(Eller alltså jo nog kan folk. Skygglappar och huvudet i sanden är ju utmärkta strategier för att behålla allt exakt precis som det är.)