I dag skrev jag en debattartikel i Metro om de här sakerna som verkligen kan skava som f*n i en relation, men som är svåra att liksom sätta fingret på.

Det där som ibland kallas för strukturer, ofta lite otydligt formulerat. Som något slags övernaturligt väsen som ser till att upprätthålla vissa gruppers makt på bekostnad av andra. Strukturer kan vara det. Men strukturer är också språkliga konstruktioner som upprätthålls av oss alla. Tankar som vi fusionerar och sammansmälter med. Tankar som vi inte längre kan särskilja från oss själva.

Vad är jag om jag inte är det jag tänker?

Och så våra beteenden, det där som vi hela tiden gör. Beteenden som är inlärda och cementerade med hjälp av rädslor och skam. ”Duger jag nu?” ”Vad ska folk tycka?” ”Är jag en nog bra partner, fru, mamma?” ”Det kanske ändå är jag som är hysterisk och bråkar i onödan” ”Om jag inte klätt mig sådär, sagt sådär”

Eller tankar som säger:

”Om jag inte gör det här nu kommer ingen annan att göra det heller”.

Sedan gör du det själv eller ber någon i din närhet att göra det. Den här gången säger du orden:

”Skulle du kunna plocka undan disken?”

I samma stund, frånvaron av den typen av tankar hos din partner. Som i sin tur sitter där och tänker:

”Jag är så himla trött, nu borde jag få spela dataspel istället för att tvingas höra på hennes tjat!”

Han säger orden högt:

”Varför tjatar du jämt? Och du tänker:

”Fan varför är jag så tjatig?”

Och där! Precis där händer det magiska! Ni har, som av ett ödets nyck, äntligen samsats:

”Det är jag/hon som är problemet”.

DET är strukturer. Språket. Vardagspatriarkatet. Makt och kön.

Metro valde rubriken:

”Alla män är en del av vårt ojämställda samhälle”

Naturligtvis är det ju så att den (inte lika säljande, men lika korrekta) rubriken hade kunnat vara:

”Alla människor är en del av vårt ojämställda samhälle”

Men vet ni vad? När vi ser det här kan vi  faktiskt göra något åt det. Tillsammans.

Här kan ni läsa debattartikeln i sin helhet.