Jag var inte helt ärlig med er igår, och inte med mig själv heller. Jag borde ha sagt att de två alternativen egentligen var en desperat vädjan (mellan raderna, till er att förstå) att jag inte orkar leverera någonting just nu. Jag hade kanske hoppats att ni skulle svara, ”skriv om vad som helst det blir säkert bra”. Men det är klart att jag vet att det inte är därför ni följer Jämställd vardag. Jag blir såklart också superglad & stolt över att ni gillar det jag skriver och att ni tycker att mina texter tillför någonting.

Men jag känner mig också ganska arg och irriterad.  Jag vet att det är kroppens sätt att försöka prata med mig, säga att något är inte är bra som det är, och att jag behöver förändra något. Det kändes rimligt att skriva att jag kanske bara uppdaterar en gång per vecka, men direkt när jag insåg att ni faktiskt då kommer att förvänta er något mer än vad jag orkar just nu så kändes alternativet bloggpaus mycket mer vettigt.

Jag skulle egentligen vilja prata om det här, alltså bloggandet. Kommer ni ihåg att jag efterlyste feministiska bloggar här i början? Nästan alla som skrev under min förra bloggperiod (då jag bloggade som Oxhen) hade lagt ner sina bloggar. Varför är det så?

Jag tänkte på Hannas (One way communikation) avskedsinlägg. Om hur något som börjar som helt frivilligt skrivande lätt efter en stund  kan kännas övermäktigt krävande. Jag tänker på diskussionen hos Bloggkommentatorerna om varför så många bloggar upplevs tråkiga och likriktade. Men jag tror också att ni som bloggar/ har bloggat vet hur fruktansvärt stor skillnad det är att skriva något om något som är något mer än att skriva: ”Idag har jag haft ont i en tand” eller  ”Vilken mysig helg jag haft”.

Jag tänker, men vet inte om ni håller med, att det sliter extremt mycket att blogga om ett ämne som berör och upprör. Jag är djupt imponerad av de som gör det år efter år (tex Lady Dahmer eller Underbara Clara). För UC har dock bloggandet blivit en del av hennes yrke, det är inget som hon gör gratis och ideellt på sin fritid längre utan är en stor och viktig del av hennes varumärke.

Jag vet också att det är superorättvist mot er som läser, men jag kan inte låta bli att tänka att ni är så himla bortskämda med att få levererat utan att ge något tillbaka. Jag vill skrika till er att jag bakom rubriken ”Jämställd vardag” är en människa, inte en robot. Det jag skriver om kämpar jag också med. Jobb, barn, relationer, sjukdom, sorg, ilska allt det där som suger musten ur alltför många kvinnor. Läste om utmattning hos kvinnor som engagerar sig i jämställdhetsfrågor. Och ni vet att många av de 700 tillfrågade i den studien berättade om hur kvinnor i mycket högre grad än män förväntas ställa upp och ge det där ”lilla extra” såväl i arbetssituationer som i hemmet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till bloggande som ju är en starkt kvinnodominerad verksamhet. Hur skrivande som görs i bloggar dels nedvärderas och anses som ”dåligt skrivande” men också det här med att bloggare ofta ger väldigt mycket till sina läsare, utan att kunna kräva något tillbaka.

Men jag orkar inte just nu. Jag kan tyvärr inte ge det där ”lilla extra” jag kan inte leverera det ni vill ha just nu. Därför pausar jag en liten stund.

Ni som följt mig i mina tidigare bloggar vet att när jag avslutar en blogg gör jag det ordentligt. Det här är absolut inte ett slut, utan en chans för mig att hämta andan.

Jag kan inte säga för hur länge, jag kommer att läsa mail och svara på eventuella kommentarer så det är bara att höra av er om i vill.

Kram på er alla! //Sandra