Nu har hösten rivstartat, Johan jobbar och jag försöker balansera jobbmöten med att hinna ta hand om barnen. Det är väl inte världens bästa kombo, men jag pusslar på så gott det går.

Vi är lyckligt lottade som har många hjälpsamma far- och morföräldrar, och nästa vecka börjar de två yngsta om på förskola och fritids. Den här sommaren har varit riktigt härlig, vi har badat och busat. Barnen har nästan glömt bort vad kläder är, och nu gör vi lama försök att återanpassa dem till civilisationen. Johan och barnen har bakat flera omgångar med bullar som gått åt som smör i solsken. Jag har alltid uppskattat att någon i vår familj bakar, själv har jag varken ork eller lust, så då är det en förmån att ha en partner som faktiskt både vill och orkar.

Jag är så fascinerad och lite ledsen över alla kvinnor jag träffar som inte bara jobbar heltid, tar hand om barn, hem & hushåll utan också bakar, tränar, sköter om trädgården, tar hand om sina gamla föräldrar, ställer upp för vänner, tänder ljus, frågar hur barnen mår, lyssnar på sin partner.

Och sen.

Gråtande och förtvivlade, utmattade ända in i själen, undrar varför de är så stressade? Hur deras batterier bara tog slut. De gjorde väl inget särskilt.

”Varför tar du det inte lite lugnare?” Sa någon. Kanske deras partner, samtidigt som tvättberget växte i källaren och ingen gjorde något åt det. Så kan det vara. Tyvärr lite för ofta i dagens ”jämställda” Sverige.

Bakar någon hemma hos er förresten?