En mans rättighet
Det är en sak jag måste skriva om. En av de här obekväma grejerna ni vet.
Det handlar om sex, sexualitet och romantiserad monogami. Det handlar som vanligt om kön och makt. För att tala klartext. Jag pratar otrohet, prostitution, objektifiering och sexuell exploatering av kvinnor generellt.
Nu kan jag föreställa mig hur ni tänker (”Men inte min Calle” ”Han skulle aldrig” ”Vi har ju nyss fått barn” ”Han älskar mig” ”Fan heller” ”Han är ju normal inte som andra män” ”osv” ). Ja det är helt ok att tänka så. Jag kan inte tvinga någon att förhålla sig till det här.
Men det finns statistik som talar sitt tydliga språk.
Ungefär var åttonde svensk man har gått till en prostituerad. Han är väldigt sällan en ensam, utstött och lite sexsugen man. Han är däremot väldigt ofta gift eller sammanboende med en kvinna. Han har jobb, han har inte alltför sällan små barn hemma. En familj som han säkert älskar men inte tillräckligt mycket för att lägga sina djupt inrotade patriarkala beteenden på hyllan. Objektifiering och makt. Att köpa det en vill ha.
En mans rättighet.
När kvinnor som jobbar med att sälja sex berättar om männen som är kunder så finns det ofta en samstämmighet i att det inte är utslagna, ensamma (eller funktionshindrade som det ibland framställs) utan tvärtom: Män med livspussel, VAB och stabila relationer. Bland de här kvinnorna, så skulle det jag säger nu inte vara någon nyhet, de förhåller sig till faktumet dagligen. Och jag har hört/läst intervjuer där även kvinnor som jobbar med att sälja sex framför en sorg (ilska, bitterhet) över att vi alla lever i den bluffen. Att män uppenbarligen har missförstått det som kan kallas en överenskommelse eller ett löfte. Att romantik som den beskrivs, som den skrivs och pratas, som den normativt förstås, också är en del av källan till att förtrycket kan fortgå.
Ingen vill ju se.
När det gäller otrohet så är det självklart smärtsamt både för kvinnor och män som blir utsatta. Att uppleva svek och lögner gör otroligt ont. Men även här finns det så många lager av ojämställdhet. I heterorelationer där kvinnor är gravida, föder barn, inte alltför sällan får både kropp och psyke sönderslitet. Så får det helt andra konsekvenser när mannen i förhållandet är otrogen.
Trots allt är kvinnor i mycket högre utsträckning föräldralediga, ekonomiskt och känslomässigt beroende av sina män. Otrohet som uppdagas när hon har fött familjens barn blir extra svårt för kvinnor, som redan är utsatta, att hantera.
Att överhuvudtaget överleva.
Och igen, män påverkas av att bli föräldrar, men det är en milsvid skillnad att bli en ”mamma” och att bli en ”pappa”. Som nybliven mamma handlar det om amning, läckande bröst, blödningar, hormonstormar, ansvarstagande, ensamhet när pappan går tillbaka till heltidsjobb efter 10 dagar. För en kvinna som blir förälder handlar det om att ge upp sin autonomi, att ge till någon annan (barnet) utan att få. Och det har vi tränats för och förstått under hela vårt liv. Barnen/barnet är vårt ansvar.
Det är liksom inget val, det är en premiss som hela vårt samhälle bygger på.
För honom, som är uppväxt i ett samhälle där han lärt sig att objektifiera och sexualisera kvinnor sedan barnsben är det inte lika självklart att en del av föräldrablivandet handlar om att isolera sig med en bebis. För honom handlar det om att _eventuellt_ ta en del av ansvaret.
Eller inte särskilt mycket alls. Kan ju vara roligare att göra annat.
Som att vara ute och träffa kompisar. Ligga med någon annan. Spela dator dygnet runt. Köpa en tjej. Åka på resor. Hänga med grabbarna. Ta en öl. Träna lite extra. Porrsurfa. Jobba övertid. Göra karriär.
Att vara man och kvinna i dagens samhälle är inte samma sak.
Vi behöver förstå det för att också kunna jobba med förändring.
Och som vanligt: Inte alla män. Men tyvärr på tok för många.
Nu är vi hemma igen!
