Det var ett stycke i den här intervjun med Ebba Witt-Brattström som jag tänker är så viktig:

[…] ”Vi är verkligen ett jäkligt dåligt land när det gäller jämställdhet. Går vi ner i samhällets urcell, i tvåsamheten, är kvinnan helt ensam. Det finns inga kollegor som kan stötta en i en destruktiv parrelation” […]

Det här är så fantastisk viktigt. Jag har nämnt det här tidigare, att jobba för jämställda löner, jämställda arbetsplatser, kvotering i styrelser, sexistisk reklam och knäppa klädkedjor det kan vi hitta ganska många som gör. Superviktig och jättebra naturligtvis! Men. Det skulle behövas fler som vågade gå in i våra hem. In i våra närmaste relationer. In i det som kallas kärlek (ja Carin Holmberg var och är bäst, men hur kommer det sig att det FORTFARANDE verkar se ut på samma sätt? Carins avhandling skrevs 1993, det är 23 år sedan!!!).

Det stjäl så många kvinnors glädje och livskraft att leva i ojämställdhet. Ojämställdheten dränerar och gör det omöjligt att ens orka protestera. Det handlar inte bara om att göra mer rent praktiskt. Det handlar om att lägga så mycket tankekraft på att vara den som planerar, organiserar och alltid ska ligga steget före. Annars får en liksom skylla sig själv. Om jag inte är den som pratar om hur vi kan leva jämställt så gör ingen annan det. Och med annan menar jag alltså personen som en lever med. Som kanske också borde lyfta frågan:

”Hur kan vi göra för att leva jämställt? Vad kan jag göra? Vad behöver vi göra? Vad fungerar bra och vad fungerar mindre bra? Vart ska vi lägga ribban?”

Hur ofta gör män i heterorelationer det?

Jag vet svaret, för sällan. Och det är ett svek.

Som Ebba Witt Brattström beskriver det:

[…] Och när normen blev att kvinnor yrkesarbetade gynnade också det männen.

– Detta slags man tänker, typ: ”Aha, hurra! Jag kan få en kvinna, som försörjer sig själv men som också är ett slags hemmafru om jag ser till att inte göra min del av hushålls- och omsorgsarbetet hemma. Vajert, precis som pappa hade mamma, fast jag slipper betala för vi har ju jämställdhet.” Denna attityd har jag hoppats var en övergångsfas. Men sanningen är dessvärre att Sverige i dag är det bästa landet för män. Det är fortfarande kvinnorna som bär huvudansvaret för hemmet. Kvinnorna föder barnen, utan kvinnorna skulle inte samhället över huvud taget gå vidare […]

Nej tyvärr lever vi fortfarande inte i ett jämställt samhälle.

Och tyvärr finns det fortfarande folk som inte ens vet vad jämställdhet betyder men som ändå säger saker som att ”jämställdheten har gått för långt”. Som en kommentar jag fick om att det ”är kvinnor som behöver påminnas OM ATT JÄMSTÄLLDHET GÅR ÅT BÅDA HÅLL.”

Ja den dagen män har sämre löner, jobbar heltid och ändå sköter hem och hushåll, tar ut 2/3 av föräldraledigheten. Blir misshandlade och ihjälslagna av sina fruar. Blir våldtagna i sina hem och på stadens gator. När det är vanligare med VD:ar som heter Johanna än med manliga VD:ar, när offentliga män hatas sönder och samman i kommentarsfält på nätet av kvinnor…

Då lovar jag att ta den kommentaren på allvar.

Men inte en dag innan dess.