Men hur ska en göra då? Det är ju sååå himla svårt!

Det här är kanske den vanligaste frågan när det gäller jämställdhet i praktiken. Jag har ett väldigt konkret svar på den här frågan:

Jobba med acceptans av att det faktiskt ÄR svårt. Gör det inte bekvämt genom att svara att ojämställda val handlar om pengar, personlighet, yrkesval, biologiska förutsättningar eller en olycklig slump. Om det handlar om något som hela samhället gör, det vill säga något som är normativt och statistiskt ojämnt könsfördelat så är det så även för er. Att prata om ojämställdhet i sina närmaste relationer, i den familj en lever med kan vara väldigt obekvämt. Kännas illojalt och taskigt.

Men det är en absolut nödvändighet. Sorry det går inte att komma undan det faktumet.

Ni som är insatta i feministiskt analys känner igen begreppet strukturer. Det här magiska ordet som många undrar vad det egentligen är? Strukturer är inget annat än en samhällsnorm. Det vill säga något som de flesta gör, tänker eller säger. Om du tillhör normen kommer du aldrig ens att reflektera över att det ligger en oerhörd makt i att aldrig bli ifrågasatt. Aldrig behöva förklara eller försvara dina val.

”Det är bara så det är”

På exakt samma sätt fungerar det i det ”lilla samhället” det vill säga i dina närmaste relationer. Vissa saker blir till ”sanningar” . Som att det är du som är ”tjatig”. Som att det är du som är ”jobbig och besvärlig”. Som att det är du som ”förstör stämningen” när du vill prata om det som skaver. Eller inte att förglömma, du kanske bara är ”onaturligt arg” för att du har PMS? Medicinera bort den olaten vet jag. Inga normala kvinnor skulle väl bli förbannade på sina fantastiska, snälla, icke-hormonellt påverkade partners?

Jo. Alla normala människor oavsett kön blir arga ibland. Det är svårt att leva i en relation oavsett hur den ser ut. Men för att förändra så kan de ojämställda förklaringsmodellerna inte få fortsätta vara sanningar. Vare sig på samhällsnivå eller i ditt liv.

Glöm aldrig det!