0 comment
Avsnitt 2 – Sväng av från E4:an
Tjihoo nu är avsnitt två av podden ute! Vi pratar bland annat om könsmaktsordning, normer, heterorelationer och varför vi ALLA kan behöva träna att svänga av från E4:an lite oftare.
Disk vs byta däck på bilen.
I vår familj är jag ansvarig för att byta däck på bilen.
Jag har räknat ut att det tar mig MAX 1,5 timme per år. På riktigt.
- Köra bilen till verkstaden (ca. 5 minuter).
- Sitta och dricka kaffe i bil-väntrummet… vad heter det egentligen? (ca. 20 minuter).
- Köra tillbaka bilen. (ca. 5 minuter).
Totalt: 30 minuter á 2 ggr per år. = 1 timme per år.
Jag har då räknat bort tiden det tar att boka via nätet, bära däcken i och ur garaget. Kanske tillkommer ca. 30 minuter. Betalar ungefär 300 kr. inkl.moms för den här arbetsuppgiften.
Det här med att byta bildäck har alltså i hundratals år (ok jag överdriver men poängen ni vet!) använts av vissa som en fullt rimlig arbetsuppgift att jämföra med att tex plocka i och ur diskmaskinen.
I vår familj turas vi som TUR VAR om med att plocka i och ur diskmaskinen.
Jag har räknat ut att det tar oss ungefär 121 timmar per år. På riktigt.
Vi plockar i och ur MINST en gång per dag, när barnen är hemma och lediga kan det också bli två gånger per dag. Om vi räknar bort tiden det tar att plocka av från bordet till diskbänken, torka bord, biskdänkar, ställa in i kylskåpet, handdiska grytor, stekpannor m.m och sådant där som oftast faller på i- och -ur plockarens lott, så skulle jag säga att det tar 10 minuter att plocka i och 10 minuter att plocka ur.
Det blir 20 minuter per dag á 365 dagar per år. = 121 timmar per år.
OBS! KAN NI SNÄLLA KOMMA IHÅG DETTA NÄSTA GÅNG NÅGON VILL JÄMFÖRA S.K ”KVINNO-SYSSLOR” MED S. K ”MANS-SYSSLOR”.
Och kom ihåg det när folk säger att det är fint att inte hålla på och prata så himla mycket (ni vet det är ju sååååååååååååå oromantiskt) utan att det skönaste läget är när alla bara gör det som de är ”bra på” eller det som faller sig ”naturligt”.
Jag kan lova er en sak: När saker faller sig naturligt och känns sköna så blir de normativa, könade och jävligt ojämställda. Och det suger.
Liv och död. Städning och tvätt.
Mitt i alla de STORA frågorna om makt och maktmissbruk. Våldtäkter och sexuella övergrepp. Psykisk ohälsa och utmattning. Patriarkat och kapitalism. Hat och hot. Kärlek och kamp. Liv och död.
Så finns det en fråga som jag tycker glöms bort. Vardagens stora kamp.
Städning och tvätt. Tvätt och städning.
Läs orden igen.
Städning och tvätt. Tvätt och städning.
Det finns så många saker som män inte pratar om tydligen. Typ känslor. Men en till sak som män pratar på tok för lite om är:
Städning och tvätt. Tvätt och städning.
Jag vill höra er prata om det på detaljnivå:
Är DU en av de här männen som tror att ”tvätta” innebär att på mindre än 30 sekunder slänga in saker i en maskin, fylla på lite pulver och trycka på en knapp?
Eftersom tvättande är en av de uppgifter som fortfarande verkar oerhört svårt att göra jämställt så tycker jag att vi behöver prata om det JOBBET. Kvinnor tvättar generellt sett oerhört mycket mer än män, framförallt under semestertider av någon sjuk jävla anledning. (Typ kan det vara så att män tänker SKÖNT att vara ledig? Nu är jag ledig. Här sitter jag och är helt ledig. SLUT. )
Alla människor som tvättar och som dessutom har en familj som inte bara består av typ en eller två VUXNA människor vet att det som är jobbigt och tar tid är att:
Sortera, vika, lägga på rätt ställe. Gärna ganska omgående efter att tvätten är torr. Så att alla kan hitta sina egna, rena kläder på morgonen när de ska till skola & förskola, träningar etc.
Eller är du en av dem som tycker att det är praktiskt att blanda hela familjens kläder i en GIGANTISK osorterad hög och så att barn och vuxna fritt kan gå och plocka saker ur den gigantiska högen? Efter ett tag börjar dessutom ofta två stora högar blandas så att ingen vet 1. Vad som är rent. 2: Vad som är smutsigt.
Efter det börjar de två stora högarna av tvätt föröka sig. Kul:
Som en äkta heteronormativ kärlekshistoria får de små gulliga barnhögar som sprider sig runt i huset. I sovrummen, på badrumsgolvet, i sängar, i gympapåsar där de är lite blöta och mögliga.
Sjukt praktiskt sätt att organisera tvätten.
Tycker DU att städning innebär att pliktskyldigt dra dammsugaren ett varv runt huset? Utan att fatta att städningen grundläggande ABC (som vi alla fick lära oss på hemkunskapen?) att det är oerhört praktiskt att först 1. Plocka undan allting som ligger på golv, stolar, bord, i trappor.
Är DU en av dem som tror att ett hem sköts utan att någon lägger tid på det? Att det finns en vuxen motsvarighet av barnens tandfé som kommer på natten och organiserar, planerar och genomför hela skiten? Eller att kärleken löser allt? En sak med den där så kallade romantiska förklaringsmodellen är att den verkar vara oerhört enkelriktad. I princip så kan vi byta ut ordet kärlek mot kvinna. Kvinnor.
Kvinnor löser allt.
Och det sker gratis men ändå inte gratis. Det kostar tid, energi och kraft.
Jag måste erkänna att jag inte orkar. Vårt hem är ganska rejält stökigt och skitigt. Det är ganska irriterande och stundtals ledsamt. Men alternativet är att frigöra mer tid till städning.
Till exempel lägga ner bloggen. Använda alla de timmarna som det tar mig att skriva till att städa istället?
Jag vill påminna om att det INTE är ett alternativ att dra ner på tid för sömn, återhämtning och vila.
Att betala priset för en utmattning kan aldrig någonsin vara värt det.
Ok till slutpoängen. Allt män inte pratar om. Känslor, sex och vänskap. Machokultur.
Jag tycker att det är skitfint att ni snackar om de här grejerna, men om jag ska vara HELT ärlig (och det ska jag ju vara) så irriterar jag mig också lite på att ni ska uppmuntras och få applåder för att ni ska prata om de här sakerna. De stora frågorna. Jag kan dessutom se att även 70-talsmännen diskuterade exakt samma saker. Känslor, rädslor och ALLA säger att de inte känt sig bekväma i machorollen under uppväxten. Helt ärligt, killarna som älskade machorollen under uppväxten är nog inte så himla många. Måste vi uppfinna det hjulet igen?
Den dagen jag har tid, ork och energi att sitta och filosofera om de här sakerna istället för att begravas under ett ton av tvätt. Då har vi kommit långt.
Och jag tror att väldigt många kvinnor känner detsamma.
De ska inte le när det finns skäl att gråta
”Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”
Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.
Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.
Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.
Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister ”hatar män” så får jag INTE ihop det där.
Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar. Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.
Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.
Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.
Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att ”hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att ”hjälpa till.”
Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:
”När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)
Jag har fått höra att det är provocerande att jag pratar om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.
ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?
Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)
Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.
När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.
När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?
Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:
”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”
Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.
För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:
”Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”
Jag kommer aldrig att ge upp.
Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.
Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av deras kön.
Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:
De ska inte le när det finns skäl att gråta.
De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.
De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.
De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.
De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.
Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.
Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.
Nu Krossar Vi Patriarkatet För Gott Nytt Års Skull
Nästa år har jag en massa mål, idéer och visioner. Men nummer 1 är som alltid:
KROSSA PATRIARKATET!!! Dag för dag. Steg för steg.
Och vet ni vad? Det finns ingen människa som är en ö. Alltså gör vi det tillsammans.
Kärlek & kamp. På återseende 2018.
Den ojämställda stressen Feminism Föräldraskap Företagande och yrkesliv Livet Män och maskulinitet Psykologi Relationer
blogg Det kallas kärlek diskurser feministiska bloggar föräldraledighet föräldraskap forskning genus isärhållandets logik jämställd vardag jämställdhet känslor kärlek kön könsmaktsordning kvinnor löner makt mammor män Män för jämställdhet mars och venus normer objektifiering pappor politik projektledarrollen Sandra Lindström psykolog sexism statistik stress våldtäktskultur
Inget nytt under solen men vi är i alla fall extremt jämlika!
Ni vet att hur vi pratar har betydelse för hur vi förstår världen? Vissa saker som sägs anses så självklara och normala att vi knappt märker hur de bygger upp en väv av så kallade sanningar om världen, om kvinnor och män, om kön generellt och miljoner andra grejer.
Vissa saker som sägs får också en självklar status. Jag tänker på den svensknordiska diskursen om att vi redan är jämställda på alla sätt och vis. Eller egentligen är nog den mest problematiska diskursen den som säger att:
”Kön aldrig har betydelse”
Ni vet alla har samma förutsättningar och misslyckas någon beror det på individuella tillkortakommanden och aldrig någonsin på strukturella faktorer kopplat till kön. Det är ju tokigt eftersom alla siffror och all forskning visar på motsatsen, det vill säga:
”Kön har alltid betydelse”
Jag mötte en man i vintras som glatt slängde ur sig att han inte fattar den här jämställdhetsgrejen eftersom han verkligen ”Bara ser individer”. Jag fascinerades av hur samme man bara några minuter senare slängde ur sig saker som:
”Typiskt kvinnligt kommunikationssätt” och antydde saker som att kvinnor bråkar, tjafsar och kacklar mer än män. Hur är det möjligt att så säkert påstå något för att sedan motsäga sig själv utan att skämmas?
Jo för att vissa saker är så självklara att vi inte ens märker när vi säger dem. Det är självklart att säga att en är för jämställdhet, eftersom det i princip är omöjligt att säga motsatsen:
”Jag är emot jämställdhet” (Det sociala motstånd den personen som ändå kläcker ur sig en sådan grej möter vill de flesta av oss aktivt undvika).
Men det fungerar att ta omvägen via att säga den socialt accepterade sanningen:
”Jag är för jämställdhet MEN…” (Fyll på med valfritt alternativ av skäl till att jämställdhet inte fungerar på er arbetsplats, i er relation, i ditt föräldraskap, i er idrottsförening, i er styrelse, osv).
Det här blev så tydligt när jag läste i inredningstidningen Residence nr 6:
Patrik & Sara Grimlund lever ett helt vanligt liv (nåja, kanske lite flottare än de flesta av oss). De har tre barn på 3, 2 respektive 1 år. Sara tar hand om HEMMET och KÖKET (Patrik sköter ekonomin och Sara shoppingen tihi).
Jag skulle nog säga en klassisk könsstereotyp, traditionell och väldigt ojämställd fördelning. Inget konstigt alls. Och notera att något är traditionellt och könsstereotypt INTE behöver betyda att parterna är missnöjda. På många sätt kan det ju vara tydligt och enkelt att hålla sig till den normativa och tydliga fördelningen som en ojämställd och könsbunden indelning innebär. Men det intressanta är att det skulle vara omöjligt för Patrik att säga:
”Vi lever ojämställt och min fru har en traditionell kvinnoroll med ansvar för hem & hushåll. Vi gör precis som de flesta gjorde 2010 och fortfarande gör och är extremt ojämlika i vår relation.”
Istället säger han detta:
Härligt att Grimlunds har hittat sin egen definition på ordet jämlikhet. Jag skulle så himla gärna vilja veta lite mer om EXAKT HUR jämlikt det kan vara i en familj med TRE BARN under 3 år där kvinnan i sköter hem & hushåll. Kanske kommer en ny artikel om det i nästa nummer?
Pappor kan!
Igår peppade jag för en ny grupp på Fejjan för folk som definierar sig som pappor och feminister. Johan gick med och berättade att han upplevde en öppenhet och ärlighet redan i presentationerna, något som annars är ovanligt i så kallade ”mans-sammanhang”. Mycket bra initiativ, jag tror att män behöver dra en del av lasset själva. Det spelar liksom ingen roll hur mycket kvinnor tycker att män ska vara och göra, gruppen behöver också själva driva frågan inifrån. Jag skrev i alla fall såhär:
”Hoppas kunna hänga med er på barrikaderna när ni kämpar för hälften av ansvaret, omsorgen, hushållsarbetet, föräldraledigheten och såklart i förlängningen en bättre värld för alla, stora som små.”
Jag frågade er igår vad ni tyckte var de viktigaste frågorna (tack ni fina som orkade svara!) för feminismen. Det är nog ingen hemlighet att jag tycker att en av de viktigaste sakfrågorna är att införa en individualiserad och könsneutral föräldraförsäkring. Av den anledningen ska jag ännu en gång lyfta frågan och förklara hur jag tänker runt det ämnet.
Såhär:
När det infördes en pappamånad i föräldraförsäkringen började pappor vara hemma ungefär en månad.
När två månader (som i folkmun kallas pappamånader) infördes som inte gick att föra över på den andra föräldern började pappor (hokus pokus) ta ut ungefär två månader.
Det krävs väl ingen Einstein för att se det här sambandet: Politisk styrning är ibland nödvändigt och får ofta stor effekt på vad vi ser som ”normalt”. På samma sätt som folk rasade över att kvinnor fick prata och synas i TV, eller fick rösträtt för den delen så rasade folk när pappor skulle vara hemma en månad. Och sedan när de skulle vara hemma två månader. Men sen efter ett tag blir vi vana och tycker att det är ganska ok. ”Ja men har Lasse varit hemma ett tag så kan väl jag vara det liksom.”
För mig är det politiska målet individualiserad föräldrapenning, inget annat alternativ känns rimligt på någon nivå om vi vill jobba för ett jämställt samhälle.
Och det här som jag säger nu tänker jag är självklart men folk verkar ändå inte riktigt förstå det:
INGEN tvingas att vara hemma med sina barn. Inte med nuvarande system och inte med individualiserad föräldrapenning. Det är en möjlighet och en fantastisk förmån att få pengar för att vara hemma med sina barn. En förmån som gäller lika mycket för kvinnor som för män. Om DU inte vill/kan vara hemma är det helt ok. Då utnyttjar du helt enkelt inte den möjligheten. Vi har dessutom ett så fruktansvärt flexibelt system att vi får ta ut dagar tills barnet är åtta år. (tror till och med att det är tolv år nu va?). Så du har ungefär åtta år på dig att ta ut dina dagar. Om du inte lyckas vara ledig 180 dagar eller något liknande på 8 år så är det tråkigt men då handlar det om ditt val.
Det kommer alltid att finnas folk som INTE vill sätta sina barn på förskola före tre års ålder. Eller kanske inte alls utnyttja förskolan. Det finns folk som kan anställa barnflickor. Det finns de som är helt nöjda med att bara vara hemma. Det kommer alltid att finnas miljoner individuella val. Men det har aldrig varit och kommer aldrig bli ett politiskt mål att exakt detaljstyra för varje individ och familj. Vårt samhälle ska enligt mig och många andra främja och uppmuntra jämställdhet, jämlikhet och moderna system.
Så ni som vill diskutera era individuella val över hur ni delat upp föräldraledighet, det är relativt ointressant. Jag förstår att ni vill förklara och försvara era val, men ni kan inte komma och säga att vårt system som det ser ut nu främjar jämställdhet. Ni vet att jag skrev om hur folk enbart verkar ha förmåga att reflektera över sin egen situation? Sällan blir det så tydligt som när vi pratar om föräldrapenningen: ”Men det känns inte bra för mig (mig, mig, mig, mig).”
Några av er kommer också att skriva:
”Men jag tänker på ”andra” kvinnor som har dumma, försupna, emotionellt oförmögna män.”
Men HEY, vet ni vad? Det problemet EXISTERAR I ALLRA HÖGSTA GRAD NU OCKSÅ! Och osynliggörs dessutom på grund av att vi har ett system som hjälper till med att göra precis det.
Ingenting kommer någonsin förändras om vi mörkar hur det ser ut just här och nu.
Hur som helst kan INGEN påstå att det är en slump att pappor bara tar ut 20% av föräldradagarna och att folks val inte handlar om att föräldraskap generellt är ojämställdhetens högborg.
(Eller alltså jo nog kan folk. Skygglappar och huvudet i sanden är ju utmärkta strategier för att behålla allt exakt precis som det är.)
Tummen upp för jämställt föräldraskap! (Varför vi inte ska vänta 42 år till)
Sverige är på många sätt ett föregångsland. Till exempel när det gäller föräldraförsäkringen, i 42 år har föräldrar haft möjlighet att dela dagarna lika.
42 ÅR!!!
Ni vet hur folk brukar säga:
”Jaja men det blir bättre med nästa generation”
Snälla sluta säga det. Vi har haft möjlighet att dela upp föräldradagarna lika i 42 år. Då var jag inte ens född.
Det blir inte ”bättre” med nästa generation utan ansträngning. Saker förändras, det kan vi nog enas om. Men om saker ska förändras på det sätt vi önskar behöver vi anstränga oss lite grann. Förstå och förklara varför det är bra att göra nytt.
Vi har haft 42 år på oss!!! Vi har fått datorer, internet, mobiler och ett helt nytt samhälle på så många sätt att det knappt går att överblicka. Och ändå så står det nästan stilla när det gäller mäns föräldraskap. Några hårda fakta för att konstatera läget, 42 år senare:
Fortfarande tar 60% av alla pappor inte ut någon föräldraledighet alls under barnets första år.
Fortfarande tar pappor ut ungefär 20% av den totala föräldraledigheten.
Folk levde för f*n mer jämställt på 70-talet än vad vi gör nu.
Fick ett jättefint brev av en kvinna som berättade hur hon levde jämställt med sin make under 70-talet, med tredje barnet delade de rakt av på allt. (Tack Ingela för att du ville dela med dig!) De bara bestämde sig och vet ni vad? Det var inga problem.
Idag 2016 sitter folk och gnäller:
”Det är omöjligt” ”Vi har inte råd” ”Vi är egenföretagare” ”Det är så gud skapat oss (aka anknytningsmaffian)” ”För just OSS fungerar det inte” ”Pengarna!!”
Och jag tänker bara:
Ingenting förändras. Folk hatar förändringar. Alla ville både äta kakan och ha den kvar.
Det är så himla fint att prata om jämställdhet bara ABSOLUT INGENTING BEHÖVER FÖRÄNDRAS!!!!
Framförallt inte mitt föräldraskap.
Kom igen nu alla, det är 2016 visst är det dags? Ni har haft 42 år på er att vänja er vid tanken på att föräldraskap kan innebära delat ansvar.
Individualiserad FP ftw!
PS! Som vanligt vill jag absolut inte höra snyfthistorier om just er unika situation till varför ni ABSOLUT INTE kan dela föräldraledigheten men att det ABSOLUT INTE har med ert ojämställda förhållande/föräldraskap att göra.
Är så otroligt less på era argument. Om 42 år till kommer er logik att se till att det här har hänt:
….. ja just det absolut ingenting. Bra jobbat.
Hur får jag min man jämställd?
Jag såg att någon googlat sökorden ”hur får jag min man jämställd” och kommit hit.
De sökorden säger tyvärr för mycket om sakernas tillstånd. Ni som läser och kommenterar på min blogg är i huvudsak kvinnor. Ni funderar och kämpar med hur ni ska kunna leva rimligt och rättvist i era relationer. Tillsammans med den ni älskar.
Det är bara lite sorgligt att en massa män inte googlar:
”Hur ska jag göra för att leva jämställt som man?”
Jag sökte för övrigt på orden ”jämställt vardagsliv” häromdagen och de relaterade sökningarna fick mig att tvekande fundera på om jag skulle skratta eller gråta.
Men jag landar nog just nu i att gråta.
För alla kvinnor som drömmer om en jämställd vardag men aldrig kommer att nå dit.
