Jag stiger upp med de två yngsta barnen. Äter frukost. Barnen har ganska invecklade frukostbeställningar på helgerna. Det är mysigt. Jag och Johan har alltid turats om och stigit upp varannan dag med barnen på helgerna. Nu börjar de vara så stora att det inte längre känns nödvändigt. Dels vaknar de inte längre klockan fem. Dels behöver de inte längre vaktas varje vaken minut. De går ner själva och sätter på TV:n. De stoppar inte pärlor i munnen. De är helt enkelt inga bebisar längre.

Jag tänker på att vara småbarnsföräldrar. Det är verkligen speciellt. Egentligen är jag imponerad att någon överhuvudtaget klarar det. Hur relationer kan överleva den enorma påfrestning det innebär. Att någon varje sekund och minut måste ta ansvar för en liten människa. Ofta är det ju mammor som tar det ansvaret. Pappor har en tendens att ibland ”glömma bort” sitt ansvar. Det är som att de inte riktigt tagit in faktumet att det ALDRIG går att sluta vara ansvarig.

Inte ens när en annan intressant vuxen människa pratar med dig.

Inte när det är en intressant fotbollsmatch på TV. Inte när mobilen ringer.

Jag hör en låt där vuxna män sjunger att de längtar efter de härliga dagarna när mamma fanns där och löste allt.

Ständigt närvarande. Alltid snäll och kärleksfull. Glömde aldrig ansvaret.

Och så tänker jag att det är ju för sjutton gubbar ni som är vuxna nu.

När ni drömmer om er trygga barndom måste ni förstå att nu är det er tur.  Att vara den föräldern. Att ge till en annan liten människa som växer upp.

Tryggheten. Närheten. Det villkorslösa.

Det kan du ge dina barn oavsett vilket kön du har.

Det är krasst sagt din förbannade skyldighet. Ni vet. Män som inte tar ut sin föräldraledighet. Män som inte tar ansvar. Män som tycker att det är jobbigt att inte längre bara få av andra.

Ni är sådana förlorare. Jag tycker synd om er och är arg på samma gång.